fredag 27 januari 2012

Slut

Det här är det sista inlägget från ett land utan strand. På fredag eftermiddag den 3 februari går planet via Johannesburg och München hem till kära gamla trygga gråa (snöiga?) Sverige. Nästa dag börjar livet om i Stockholm.

Det finns många anledningar att åka hem (ett nytt jobb är en av dem) men också många att stanna kvar. Det kanske inte riktigt har framgått av bloggen, men Zambia är fantastiskt. Därför känns det vemodigt att skriva de här raderna. Redan nu saknar jag Zambia - det trodde jag aldrig för ett par månader sedan.

Det finns så mycket att berätta om tiden här, men det är omöjligt att sammanfatta ett och ett halvt år på ett par rader. Det är nästan lika svårt att göra det efter att ha fått frågan "hur har du haft det?". Å andra sidan - senast jag var hemma var den vanligaste frågan "varför är du inte solbränd?". Den är lättare att svara på.

Hej då, Zambia.

onsdag 25 januari 2012

Soffans gåta

Möbelutbudet här i landet lämnar en hel del att önska för den som inte haft förmånen att få sina möbler skeppade från Europa via pirathärjade vatten till någon afrikansk hamn och slutligen med långsam lastbil till Lusaka. Möblerna här är stora, otympliga, fula och dyra. Världsvana zambier och expats skriker efter allt från soffbord till smålampor och så fort någon ska lämna är det huggsexa för varje liten begagnad IKEA-pryl.

För den som inte lyckats komma över hemvändarnas restgods återstår att vända sig till någon av Zambias många hantverkare. Utbudet är stort - de indiska kvarteren i Kamwala kryllar av skräddare, snickarbutikerna står tätt längs gatorna i det livliga Kalingalinga och i industrikvarteren finns det bilmekaniker som varje dag räddar livet på skruttiga stadsjeepar.

Hantverkare tenderar ofta att vara lite långsamma. Lite opålitliga med deadlines. Så är det i Sverige och så är det i Zambia. Fast gånger tio.

Anledningen till just detta blogginlägg är helgens stora händelse - den länge efterlängtade soffa-festen. Två finländska vänner bjuder in för att fira att deras soffa, beställd från en hantverkare i Kalingalinga, äntligen står färdig. Men som de har kämpat för det.

Det började ju så bra - mina vänner fick kontakt med en snickare som sade sig kunna göra jobbet på "ett par veckor". Under dessa par veckor gjorde stora framsteg och snickaren gjorde sig förtjänt av sitt förskott på halva kostnaden. Men så plötsligt, när soffan började närma sig ett färdigt stadium, började problemen. Till en början verkade hantverkarens förklaringar för förseningen rimliga, men efter ett tag började våra vänner ana ugglor i mossen. Klart karln kunde få ett par dagar extra eftersom han hade haft ett dödsfall i familjen. Och sen blev han sjuk. Sen hade han ont i benet. Sen blödde han näsblod(!). Etc, etc.

Ni ser vartåt det barkar. Tillslut tröt tålamodet även för de stoiska finländarna och de hotade då att byta hantverkare. Hantverkaren fick ett ultimatum - innan helgen skulle soffan vara klar. Visst, inga problem. Men söndagen kom utan att ett ljud hördes om soffan. Det blev byte av hantverkare men resan var långt ifrån klar - utan att gå in på detaljer kan jag säga att det blev många turer innan soffan äntligen stod klar...efter att Joose själv monterat den sista biten. Sedan beställningen i maj 2011 har det gått 8 månader.

Det här är ju en rolig historia och en bra ursäkt för en fest (man får hoppas att ingen spiller rödvin på soffan) men här finns också en gåta. Det är klart att hantverkare kan vara sena, slarva med deadlines och så vidare, men det märkliga här är att soffan nästan var klar. Snickaren hade som sagt fått 50% av pengarna i förskott och hade resterande 50% inom räckhåll. Så varför, varför gjorde han inte klart soffan?

Lathet? Stolthet? Fördom? Ren och skär inkompetens? Inget av detta verkar rimligt. Nån föreslog att han hela tiden fick nya kunder med mindre beställningar och valde att prioritera dem eftersom det gav direkta, snabba, pengar medan soffprojektet ändå fanns kvar i bakgrunden. Jag vet inte, men jag vill ändå tro att hantverkaren handlade rationellt, som ekonomerna brukar säga.

(snickarna på bilderna har ingenting med historien att göra. Det finns såklart många bra, effektiva snickare i Zambia!)

söndag 8 januari 2012

På marknad i Lusaka

Häromdagen var jag på hattjakt. Anledningen är såklart en kommande fest med hatt-tema och eftersom det är min egen födelsedagsfest duger det inte med vilken hatt som helst. Efter att ha tittat runt bland Lusakas numbera mångtaliga köpcentra insåg jag att utbudet var skralt. Hoppet stod slutligen till en Lusaka-klassiker - Soweto Market.

Soweto är antagligen Lusakas, och därmed Zambias, största marknad. För att komma dit åker man igenom downtown, Lusakas "centrum" som ligger ett par km från de finare kvarteren. Downtown är en smältdegel av massor av människor, trötta minibussar, tunga lastbilar, skraltiga cyklar och nytvättade stadsjeepar som alla kör lite som de vill. Det gäller att ha tungan rätt i mun och foten på bromsen, men när det som i teorin är trottoarer är så fullpackade med människor att de liksom flyter ut på gatan är man nästan framme. När det som tidigare var trottoarer inte längre syns till är det dags att kliva av.

Där breder en gigantisk marknad ut sig - så långt ögat når syns fallfärdiga marknadsställ med egenhändigt konstruerade plåt- eller plasttak. De få ytor som inte är täckta av varor består av ett smutsigt lerfält under torrperioden och ett brunt hav under regnperioden. Det är människor precis överallt - de köper, säljer, tigger, bär saker - och på något sätt lyckas dessutom flitigt tutandes minibussar sicksacka sig genom människohavet. Som om inte det var nog måste man som besökare hålla vara beredd på att någon bakom en säger "tssss, tssss", vilket här betyder "akta på dig illa kvickt om du inte vill ha en skottkärra i baken". Och akta sig gör man. Hela tiden. Samtidigt som man konstant kontrollerar att plånbok, mobil och nycklar är kvar i fickorna.

På marknaden säljs lök i 100-förpackning, tandborstar, plastdunkar, friterade munkar, sandaler, gigantiska säckar majsmjöl, dammiga batterier, begagnade t-shirts, chitenges, skoputs, gummistövlar, hattar, levande höns, mobiltelefoner, torkad fisk, samosas, plastpåsar i jätteformat och allt annat mellan himmel och jord. Allt sägs huller om buller och det kan vara svårt att sätta på sig en hatt som osar starkt av den torkade fisken i ståndet bredvid.

Till skillnad från turistmarknaderna är det svårt att pruta på Soweto Market. Inte för att försäljarna är så skickliga utan för att även muzungu-priset är så lågt att det nästan är gratis. Det mesta i klädväg kostar nånstans mellan 5-15 kr. Hattar kostar 5 kr styck - inte ens den snålaste, mest förhärdade backpackern kan pruta på det priset utan att skämmas.

Salaula (begagnade kläder) är en jätteindustri i Zambia och på många andra ställen i Afrika. Priserna är låga men volymerna gigantiska vilket gör att det finns pengar att tjäna. De som säljer kläder på marknaden köper dem containervis för kanske 1000-2000 kr. Sen ställer de sig på marknaden och häller ut alla kläder i en jättestor hög. Priset är till en början lite högre men när de nåt "break even" sänker de priset för att snabbt bli av med hela lasten och köpa en ny.

Men vem säljer dessa klädcontainrar? I Zambia är det ett gäng indiska affärsmän som levererar berg efter berg av kläder från...ja inte Indien i alla fall. Nej, kläderna kommer från oss. Vi har gett dem till myrorna, lagt dem i klädinsamlingar eller skänkt dem till nån organisation. Kläder som vi tror går direkt till de fattiga i Afrika hamnar i rika indiska affärsmäns händer och därefter på marknaden.

Men det kanske inte är så tokigt ändå? Istället för det nuförtiden hårt kritiserade biståndet blir våra kläder en business - försäljarna får ju jobb och zambierna får billiga kläder. Men som vanligt finns en baksida på myntet. Zambia hade tidigare en stor klädindustri med fabriker och butiker i hela landet. Salaula tog snabbt kål på den inhemska klädindustrin genom att dumpa priserna - vilket klädföretag kan konkurrera med de bottenpriserna i ett land där kunderna måste vända på varje krona för att överleva?

torsdag 27 oktober 2011

Hardship

Enligt svenska staten tillhör Zambia kategorin "hardship-länder", vilket innebär att vi som jobbar på ambassaden får en gratis (dock skattepliktig) resa till Kapstaden om året för att vi ska stå ut. Oftast är det ganska uthärdligt här i Zambia. Till exempel när man sitter vid poolkanten och smuttar på en oförskämt billig iskall öl i den 25-gradiga värmen klockan 14 en fredag när man slutat jobbet.

Då längtar man inte hem till Sverige direkt. Men ibland gör man faktiskt det. Eller rättare sagt man saknar att vara någon annanstans än just Zambia. Det händer mig allt oftare; kanske blir jag allt mindre tolerant och stör mig på saker som jag först tyckte var kul och lite exotiskt. Eller så har jag blivit en surgubbe nu när jag snart är 30.

Är det tungt i höstmörkret? Stör du dig på Sverige? Är du en gammal sidait som längtar tillbaka till Afrika? Är du avundsjuk för att jag tillbringar vintern i ett varm och exotiskt land utan strand? Den här listan är för dig.

Topp 10: Jag stör mig på Zambia när...


10...det bästa (och enda) på TV är en dubbad venezuelansk såpa från 1986.

9...jag har riktigt, riktigt bråttom och bilen framför rullar på i 30 km/h. På en 80-väg. I ytterfilen.

8...jag kommer på sig själv med att tänka att 150 dollar natten för ett litet trähus utan el och toalett ute i bushen är "helt okej".

7...jag besöker Dr Osman, expert på magproblem, för tredje gången samma månad

6...jag förgäves letar information på internet om bioprogram, telefonnummer till kundsupport, adress till en restaurang, öppettider eller egentligen vad som helst.

5...jag hör servitören säga "kan du vänta medan vi gör en ny beställning?" efter att jag påpekat att han serverat något helt annat än det jag beställde för 1,5 timmar sedan.

4...jag kliver in i en ödsligt tom möteslokal och inser att jag återigen dykt på på utsatt tid.

3...jag möts av ett tomt gurglande ljud när jag sätter på duschen efter att sprungit i den 35-gradiga värmen.

2...jag ser skärmen slockna precis innan jag skickat iväg det jättelånga och viktiga mailet som jag såklart inte har sparat och bockar av det femte strömavbrottet för dagen.

1...jag tänker på alla ni som inte är här. Jag saknar er!

onsdag 5 oktober 2011

Zambia online

Det är mycket som händer i Zambia just nu. Och för det mesta händer det verkligen nu - inte den 24:e, om en vecka eller imorgon. En dag förra veckan spreds plötsligt ryktet att president Sata skulle presentera sin nya regering. Förvirring uppstod på ambassaden - Var? När? Vilka är inbjudna? Är det presskonferens? Är vi inbjudna? Var är presskonferensen? Efter en hel del ringande fram och tillbaka visade det sig att vi var inbjudna till presskonferens dagen därpå. Nästa dag, en timme innan presskonferensen, visade det sig att vi inte alls var inbjudna. Lite senare verkade det som om vi visst var inbjudna. Det var något oklart.

Vi tog det säkra före det osäkra och samlades framför ambassadens TV med papper och penna i högsta hugg. Andra satt med mobilradion tätt intill örat. Det gäller att vara med - det är direktsändning och om man missar inslaget är det inte bara att googla fram informationen. Man får vackert vänta till reprisen en timme senare.

Så vi skrev så pennorna glödde när namnen på de nya ministrarna ropades upp. Femton minuter och 45 namn senare var det klart. Då börjar kaoset igen - vilka är de här personerna egentligen? Var kommer de ifrån? Är de tidigare ministrar? Tillhör de regeringspartiet? Hur många är kvinnor? Rapport ska skickas till Stockholm och snabbt ska det gå.

Inte heller nu är det läge att sätta sig framför datorn och googla fram informationen, för den finns inte där. Istället frågar man sina zambiska kollegor, ringer till andra ambassader och hör sig för bland alla kontakter man har. Efter några timmars intensivt arbete har en hel del information kommit fram. Det visar sig att halva regeringen är gamla gubbar från Kaundas tid.

Saker och ting blir annorlunda när man inte kan hitta precis allt på internet. Personliga kontakter blir viktiga, man tvingas läsa papperstidningen varje dag. Ofta är det rätt frustrerande att inte direkt kunna få tag på den där rapporten, valmanifestet, undersökningen eller vad det nu kan vara.

Och det dröjer nog inte länge innan vi är där. Precis som överallt i världen växer internet i Zambia. Nån slags fiberkabel håller på att dras från Sydafrika, allt fler zambier har facebook i mobilen och dagstidningarna har börjat med (än så länge hopplöst ouppdaterade) webbsidor. Jag hittade valmanifestet för regeringspartiet PF på en zambisk scribd-sida. Och inför valet fanns presidentkandidaterna på Facebook. Sata hade 4000 fans, Banda hade bara 2500 men å andra sidan en egen hemsida. Vicepresident Guy Scott har en egen blogg.

Valkommissionen försökte med en liveuppdatering av valet på sin hemsida. Det gick åt skogen, men ändå. Desto smidigare fungerade crowdsourcing-sidan Bantuwatch som rapporterade om oroligheter kring valet. Bloggen Zambian Economist levererade skarpsynta analyser av partiernas valmanifest. Det finns till och med en blogg med politisk satir.

Om fem år är det val igen (om 74-åriga president Sata överlever så länge) och efteråt är det nog ingen som sitter med papper och penna i väntan på den nya regeringen. Istället surfar man bekvämt in på en hemsida några minuter senare och laddar ned hela listan. Bekvämt, javisst - men inte alls lika spännande.

söndag 25 september 2011

Kung Kobra i rampljuset

Strax efter midnatt i torsdags förvandlas plötsligt mitt tysta kvarter till ett kaos av hurrarop, skrik, sång och jubel. Tänk Sverige 1994 ögonblicket efter Thomas Ravelli räddat den där straffen - fast tio gånger högre. Oväsendet fortsätter hela natten när gatorna fylls av segerrusiga supportrar som festar fram till småtimmarna. På väg till jobbet dagen därpå är vägen blockerad av en stor folkmassa som hurrar, skanderar politiska slagord och lyfter sina knutna nävar i luften. Zambia har fått en ny president.

Det hade alltså hunnit bli midnatt den 22 september och jag hade för länge sedan fått nog av dubbade såpoperor från Venezuela och bisarra musikvideor då zambisk tv äntligen bröt sändningen för att visa när valkommissionens ordförande förklarade att nu var det avgjort. Med 143 av 150 valkretsar räknade var oppositionsledaren Michael Satas försprång ointagligt och redan dagen därpå svors han in som Zambias femte president, efter att sittande president Banda erkänt sig besegrad i ett ärligt och fantastiskt ödmjukt tal till nationen. Cred till Banda, som verkade ta valförlusten med ro och redan sägs vara på väg till sin farm i östra Zambia för att återuppta sitt gamla liv som pensionerad yrkesdiplomat.

Det här är stort, riktigt stort. Inte att det är just Sata som nu är Zambias mäktigaste man - han tillhör i själva verket av samma gamla garde som den förra presidenten - men på grund av att regeringen förlorade, och frivilligt gav ifrån sig, makten. Det har inte hänt sen 1991 och i många afrikanska länder har det inte hänt överhuvudtaget. Att valet dessutom anses ha gått mer eller mindre rätt och riktigt till gör att Zambia får en guldstjärna i sin demokratibok.

Så vem är Michael Sata? En 74-årig veteranpolitiker som tidigare var högt uppsatt inom f.d. regeringspartiet MMD fram till 2001. Då blev det bråk med partiledningen eftersom Sata hoppades bli partiets nästa presidentkandidat men blev bortvald. Han gav sina partikollegor fingret och startade ett eget parti, Patriotic Front. Sen dess har han varit en nagel i ögat för regeringen och för varje val har an kommit närmare och närmare presidentposten - 2011 var lite av sista chansen eftersom han är så gammal. Sata kallas "kung kobra" för sin giftiga tunga och sägs vara en slipad retoriker som kan få saker och ting gjorda. Jag träffade honom förra året i Mpulungu och det var inget blomsterspråk man fick höra direkt - både vi valobservatörer och hans egna medarbetare fick veta att vi levde.

Och nu är han president. Och förväntningarna är såklart skyhöga - han ska se till att vanligt folk får mer pengar i fickorna, fixa fram en ny konstitution och stoppa den utbredda korruptionen. Och snabbt ska det gå. Oavsett hur det går är det nya tider - ny president, ny regering, nytt parlament och antagligen en hel del nya tjänstemän eftersom många är mer eller mindre politiskt anställda. Själv ser jag fram emot att läsa de statsägda tidningarna imorgon - under valkampanjen har de varit pinsamt partiska och jag har för länge sen tappat räkningen över de slag under bältet de måttat mot Sata - han har kallats "bög-älskare" (en grov förolämpning i Zambia), lögnare, fuskare, dödligt sjuk och allt annat du kan tänka dig. Samtidigt har den största privattidningen varit precis lika partisk till förmån för oppositionen. Blir det omvända roller nu? Kommer huvuden rulla på redaktionerna? Blir det samma skit men andra namn? Spännande, sa Bull.

torsdag 22 september 2011

Världens skönaste stenbänk

I det dunkla ljuset som strömmar in från kyrkfönstret skymtar jag en stenbänk. Det är egentligen inte så mycket till bänk - den har t.ex. inget ryggstöd. Men just nu är det en mjuk himmelssäng med härligt fluffiga kuddar. Jag stapplar fram till bänken, lägger mig ned och känner hur den skrovliga stenen skär in i bakhuvudet. Några sekunder senare sover jag djupt. I bakgrunden fortsätter valförrättarna outtröttligt: "two hundred twenty three, two hundred twenty four..."

Det är valtider och presidentposten står på spel. Alla förväntar sig strid på kniven mellan den inte längre purunga presidenten Rupiah Banda (74 år) och den precis lika lastgamla utmanaren Michael Sata. Valet är viktigt och det märks - i flera månader har det varit hätsk stämning och via tidningarna har parterna anklagat varandra för valfusk, personangrepp och ojuste spel.

Den som kommer ihåg vad som hände i Kenya för några år sedan vet att det är viktigt att valet går rätt till - eller rättare sagt att folk upplever att valet går rätt till. Därför finns det valobservatörer som ska kollar så saker och ting går rätt till under valet (de gör också annat viktigt - se här). Som valobservatör för EU observerade jag valet i Msanzala, ett område utanför staden Petauke i Eastern Province, hemmaplan för president Banda och ett starkt fäste för hans parti MMD.

Klockan 04.30 på valdagen ringde alarmet och valobservationen var igång. Avfärd mot första valstationen i en liten by utanför Petauke. Halv sex var vi på plats för att bevittna öppningen klockan sex. Då var det redan köer - zambier vaknar tidigt då det fortfarande är svalt. Efter ett lyckat öppnande bevakade vi röstningen i en halvtimme, sedan bockade vi av den ena valstationen efter den andra för att se om saker och ting gick rätt till. Kan valförrättarna röstningsreglerna Får alla väljare bläck på fingret för att förhindra att man röstar två gånger? Stämmer röstlängden? Är valstationen anpassad för personer med funktionshinder?

Efter drygt tolv timmars kuskande runt i valkretsen var vi på plats i valstationen i Mwembe Anglican Church när det var dags för stängning och därefter den spännande rösträkningen. I Sverige sitter valförrättarna ensamma i ett litet rum och räknar fram resultatet. I Zambia visas vare enskild röst för observatörer, civilsamhället och partirepresentanter innan den läggs i en hög för partiet i fråga. Sen räknas rösterna högt - en och en - inför samma personer. Fördel: svårt, eller nästan omöjligt, att fuska. Nackdel: det tar tid. Låååång tid. Vår valstation stängde klockan sex och räkningen var klar klockan sju. På morgonen nästa dag. Då hade vi varit igång i dryga 27 timmar. Klart man var lite trött. Klart en stenbänk kändes skön.

Förutom sömnbristen var valobservationen en fantastisk upplevelse. Man upplever democracy in the making - folk som köade klockan tre på morgonen för att rösta, unga kvinnor som ambitiösa valförrättare, urgamla tanter och farbröder som tålmodigt väntar på sin tur att göra sin demokratiska plikt. Dessutom har man som valobservatör förmånen att besöka platser långt från hotell och safaris - en liten glimt av vardagslivet på den zambiska glesbygden.

Och resultatet? I skrivande stund är det inte klart, men förväntas komma imorgon. Watch this space.