Nyårsnötter

God fortsättning alla läsare önskar jag och bloggen! Tack för att ni läser den, och extra tack till er som skriver kommentarer, det får den att känna sig uppskattad. Ända sedan starten i september har den troget levererat ett inlägg i veckan och jag hoppas ha orken att fortsätta i samma takt. Hittills har det inte varit några problem - massor med händelser att skriva om och en hel del intryck att reflektera över, vilket jag säkerligen hoppat över om jag inte tvingats skriva ett blogginlägg...

Såhär i nyårstider är det populärt att testa hur mycket man kommer ihåg av året som gått, och trots att den bara har några månader på nacken vill bloggen inte vara sämre. Så här kommer stora blogg-testet 2010 - vad minns du av bloggåret som gått? Svaren hittar du i tidigare inlägg eller längre ner på denna sida. Nu kör vi.

1. Zambias herrlandslag i fotboll skördar sällan stora framgångar, men kallas i folkmun för Chipolopolo. Vad betyder det?

A. Kopparkulorna
B. De randiga tröjorna
C. Fiskörnarna

2. I början av hösten lanserades storslagna SNDP, som täcker perioden 2011-2015. Men vad är SNDP?

A. Stop the Need for Development Projects
B. Sex but No Drugs or Prostitution
C. Sixth National Development Plan

3. Eftersom jag har Sveriges sämsta lokalsinne är det skönt att mitt hus ligger på en parallellgata till lättidentifierade Independence Avenue. Vad har Independence Avenue som de flesta andra zambiska gator saknar?

A. Gatljus
B. Mittlinje
C. Dubbla filer

4. Zambia är långt från Sverige, särskilt flygmässigt då billigaste rutten går via Rom, Addis Abeba och Harare. Hur lång tid tar denna härliga resa?

A. ca 7 timmar
B. ca 17 timmar
C. ca 27 timmar

5. I Zambia och stora delar av Afrika blir man ofta kallad för muzungu. Vad betyder det?

A. Vit djävul
B. Rik turist
C. Nordlig apa

6. Zambia kan stoltsera med en rik och för svenskar exotisk fauna. Men vilket är Zambias nationaldjur, som även återfinns på dess flagga?

A. Fisk-örnen
B. Lejon-kobran
C. Fågel-antilopen

7. I Lusaka har man nyss invigt stadens första rulltrappa, men på andra håll i landet går utvecklingen betydligt långsammare. Hur stor del av hushållen på landsbygden har tillgång till el?

A. ca 3%
B. ca 13%
C. ca 23%

8. För ett tag sedan rapporterades det flitigt i bloggen om fyllnadsvalen i staden Mpulungu i norra Zambia. Vad gör Mpulungu unikt bland Zambiska städer?

A. Frihetskämpen Kenneth Kaunda föddes där
B. Staden har Zambias enda internationella hamn
C. Här kvalade fotbollslandslaget in till sitt första och antagligen sista VM-slutspel, genom att besegra Sydafrika med 1-0 1982.

9. Nästa år är det val i Zambia och kampen står främst mellan president Rupiah Bandas MMD och oppositionsledaren Michael Satas PF. Vad står MMD för?

A. Mantaining Millennium Development
B. Movement for Multiparty Democracy
C. March towards More Determination

10. Och sist men inte minst en bonusfråga - svaret finns inte i bloggen för tillfället men det är kanske ett ämne för senare inlägg. I Zambia är det vanligt med namn som relaterar till olika egenskaper eller händelser, som t.ex. Innocent, Blessings, Winner eller något elakare Jelaous eller Mistake. Vilket av följande namn på två bröder är sant?

A. Copy och Paste
B. On och Off
C. Coca och Cola












Är du klar? Här kommer de rätta svaren:

1. A.
2. C.
3. A.
4. B.
5. A.
6. A
7. A
8. B
9. B
10. A


0-3 poäng: Ajaj, pinsamt. Har du ens läst bloggen? Spendera resten av mellandagarna med att lusläsa om alla inlägg.

4-6 poäng: Ok. Du har läst bloggen, men det är mycket som inte sitter kvar. Kanske måste du komma hit och hälsa på för att lära dig något om Zambia?

8-9 poäng: Bra jobbat! Jag och bloggen tackar för visat intresse.

10 poäng: Hm...du gör väl annat på dagarna också? Kanske dags att byta jobb?


Gott nytt år allihopa! Mitt nyårslöfte blir att skriva mer personliga och mindre torra blogginlägg.

Svensk vecka och uppfinningar mot fattigdom

För 45 år sedan inledde Sverige och Zambia diplomatiska relationer och för lika länge sedan startade utvecklingssamarbetet länderna emellan, dvs Sverige började ge bistånd till Zambia. För att fira ordnade ambassaden en "svensk vecka" i Lusaka. Det har visats svensk film på bio (Låt den rätta komma in och Maria Larssons eviga ögonblick), stjärnkocken Tommy Myllimäki har varit här och lagat svensk mat, det har varit utställningar om svenska uppfinningar, spelats svensk musik, sålts svenska böcker (Stieg Larsson finns numera i Lusaka) och mycket, mycket mer.

Ett populärt inslag var lucia-mottagningen på ambassadörens residens, där undertecknad för första gången någonsin iklädde sig stjärngossedräkt (jag har alltid varit pepparkaksgubbe) och sjöng Staffansvisan inför en storpublik på 500 personer, däribland självaste president Banda. Presidenten, som tillbringat studieåren i Lund och som imponerande oss alla med sina svenskakunskaper, uppgavs vara mycket nöjd med spektaklet.

Ett annat inslag var ett seminarium där fyra svenska småföretag bjudits in under initiativet "Innovations Against Poverty". Tanken är att entreprenörer som har en affärsidé som kan hjälpa fattiga människor ska erbjudas finansiellt eller tekniskt stöd så de kan genomföra sin idé. Men det är inte tal om att hålla företag under armarna genom att subventionera eller stödköpa deras produkter utan snarare hjälp på traven för att komma över de trösklar som kan finnas i början på ett projektet, tex. etableringskostnader eller finansiering av pilotprojekt.

Vad för slags uppfinningar, frågar sig den nyfikne och tekniskt intresserade läsaren. Typ de här:

- En soldriven, uppladdningsbar lampa med USB-uttag och mobiltelefonladdare. Tio timmars soljust ger 20 timmars ljus.

- En "energilösning" som bestod av en container med solpaneler och sånt som kan producera el till telefonmaster utanför det ordinarie elnätet, men ström till närliggande byar som biprodukt.

- En enkel ugn som är billigare, renare och bränslesnålare än den de flesta använder idag.

- Engångstoaletten "peepoo" som består av en plastpåse som omvandlar avföring till användbart gödsel. Används framgångsrikt i Nairobis gigantiska slumkvarter, där bristen på toaletter skapar enorma sanitetsproblem.

Kan dessa grejer vara något att ha? Ja, åtminstone om man frågar de mikrobanker, myndigheter och experter som vi bjöd in till seminariet. Intresset var superstort och en hel del storslagna idéer formades på plats, som till exempel det zambiska företag som ville använda den enkla ugnen till att utveckla ett system där människor på landsbygden använder sågspån istället för träkol till matlagning. Tydligen finns det massvis av oanvänt sågspån som ligger och ruttnar, medan den höga användningen av träkol gör att Zambias skogar huggs ned i en rasande fart.

Efter hela 2 månader i biståndsbranschen tillåter har jag ju egentligen ingen aning, men kanske är sådana här initiativ framtiden. Vi (alltså givarna) måste bli bättre på att utnyttja drivkrafterna som finns hos den privata sektorn. Efter 45 år av bistånd från Sverige och många andra länder lever 6 av 10 zambier i fattigdom. Vi har säkert lyckats med en hel del, och till syvene och sist är det zambierna själva som är ansvariga för sin utveckling (sa någon korruption?), men ändå. Varför går det så långsamt?

För andra saker går ju sjukt snabbt. Idag har var och varannan zambier en mobiltelefon och i den avlägsnaste av byar finns garanterat minst ett skjul där man kan fylla på sin mobil. Zambiska bönder kan numera prenumerera på en sms-tjänst där de får information om väder, dagspriser på grödor och vart närmaste uppköpare befinner sig. Bygg-boomen i landet nämnde jag i förra inlägget om Lusakas första rulltrappa.

Precis som med allt annat i den här branschen finns det en annan sida av myntet. Om alla zambier köpte sollampan/laddaren, vad skulle hända med de som försörjer sig genom att ladda mobiltelefoner? Vad händer med de hundratals kolförsäljare som kantar vägarna när sågspånsugnen finns i var mans hem? Och varför finns det så mycket sågspån egentligen? Och hur mycket av vinsten på dessa produkter hamnar i svenska företags fickor snarare än hos zambierna själva?

Problemen är många, men som en klok kollega påpekade är skillnaden mellan biståndsfolk och entreprenörer att vi ser problemen, medan de ser lösningarna. Det tål att tänka på.

Men nu är det snart jul. Det känns lite märkligt, men vi ska göra så gott vi kan imorgon för att få igång julstämningen; det blir glögg och julbord och julsånger och kanske till och med Kalle Anka. God jul!

Hälsa på-test

Du vet väl att du är jättevälkommen att hälsa på oss (jag och Maria alltså, från och med fredag bor hon också här - hurra!) här i Zambia? Om du inte visste det så vet du det nu. Och om du är osäker på om en Zambiaresa är något för dig kommer här ett enkelt test för att ta reda på saken.

The price of a small beach house in Thailand

Kasanka National Park ligger sju timmars bilfärd norr om Lusaka. Det är en väldigt liten nationalpartk. Där finns inga lejon, giraffer eller noshörningar och elefanterna kan man räkna på ena  handens fingrar. Däremot finns det en hel del tsetse-flugor - aggressiva rackare som kan smitta dig  med den farliga sömnsjukan. Naturen är ganska vacker men lång ifrån de spektakulära Victoriafallen eller Malawis majestätiska berg. Det finns få badmöjligheter och inga lyxiga hotell.

Ändå åkte jag dit. Och första dagen ställdes alarmet på 03.30, det togs på stora, tunga gummistövlar och sen marsch iväg genom en beckmörk, lerig snårskog, upp i en ranglig träkoja och sen otålig väntan i vad som kändes som flera timmar men var mycket mindre än så.

Men sen kom belöningen. Svisch, svisch, fladder, fladder - mängder av fladdermöss dyker plötsligt upp vid horisonten och närmar sig träden runtomkring oss. De har varit ute hela natten och letar nu efter ett lämpligt träd att övernatta i. Ljudet runtomkring oss är öronbedövande, vilket inte är så konstigt för det är rätt många fladdermöss omkring oss. Här finns, på ett ungefär, åtta miljoner fladdermöss. 8 miljoner. Sug på den siffran. En fladdermus väger ungefär 300 gram, så totalt väger svärmen här 2 400 000 000 gram eller 2 400 ton. Det är den största ansamlingen däggdjur i världen. Det är antagligen fler däggdjur än vad jag hittills sett i hela mitt liv. Himlen är helt täckt av fladdermöss och trädgrenarna bågnar av tyngden av hundratals djur som hängt sig tillrätta för en välförtjänt dags sömn. Det är en mäktig syn.

Skälet till att fladdermössen hänger i Kasanka stavas mat. Under regnperiodens början finns här massvis av fruktträd fyllda av just den typ av frukt som just den här sortens fladdermus älskar. Därför kommer de hit från hela centrala och södra Afrika, främst Kongo.

Lejon och giraffer i all ära, men jag tar ett fladdermus-safari i Kasanka före en vanlig gamedrive alla dagar i veckan.

Rubriken ovan tillägnas Göteborgare i allmänhet och Ingvar Oldsberg i synnerhet: den som vill ha fler ordvitsar i bloggen har nu fått valuta för pengarna.

Lusakas första rulltrappa

Plötsligt hände det. Containern med våra möbler, skickad från Stockholm i somras, nådde äntligen Lusaka. Den har färdats långsamt, långsamt med båt till Tanzania och sedan vidare med lastbil. Nu kanske någon tycker att det är helt vansinnigt att skicka möbler och annat tvärsöver hela världen istället för att köpa på plats. Personligen håller jag med någon i så fall, men så har staten bestämt att det ska gå till. Faktum är att jag lätt skulle kunna ägna hela inlägget åt just detta, men så kul är det faktiskt inte. Tvärtom.

I alla fall...efter fyra månaders icke-materialistisk tillvaro var det ett kärt återseende när TV, soffa och annat trevligt packades upp. Men jag hade glömt att vi skickat med en årsförbrukning av nödvändigheter som deo, tandborstar, tandkräm, solskyddsfaktor, schampo etc. Vi hade nämligen fått höra att hygienartiklar och sånt var svårt att få tag på - nån nämnde att en tandborste kunde kosta 100(!) spänn i Zambia. Så det var lika bra att köpa på sig, tänkte vi. En kollega på ambassaden som rest mycket i Mali hade med sig en hel väska med pasta, ris, nötter och andra basvaror, eftersom han trodde det kunde vara svårt att få tag på.

Tio minuters spikrak och välasfalterad bilväg från mitt hus ligger Pick n' Pay, en nyöppnad sydafrikansk supermarket. Pick n' Pay har minst tio olika sorters tandkräm, Nivea duschtvål och de senaste dofterna från Axe. En tandborste kostar ungefär 7,50 kr.

Men det är inte bara tandkrämsutbudet som är mer utbrett än förväntat. När jag kom hit hade Pick n' Pay som sagt nyss slagit upp dörrarna, i en stor byggnad med många tomma lokaler. Två månader senare finns där ett internetcafé, en videouthyrningsbutik, två restauranger och en asiatisk gift shop.

På mina två månader har jag också sett gallerian Manda Hill förvandlas från en dammig byggarbetsplats till ett nytt, fräscht shoppingcenter med supermarkets, modebutiker, Woolworths och ett fik. Och, nu kommer det, man har Lusakas första rulltrappa (det finns visserligen en på flygplatsen, men den är nästan alltid trasig så den räknas inte). Rulltrappan är mycket populär bland galleria-besökarna; stort intresse och vissa problem med på- och avstigning gjorde att vanliga trappor gick mycket snabbare...men ändå!  

Rulltrappan är ett av många tecken på att det händer saker i Zambia. BNP-tillväxten har snittat 5-6% det senaste årtiondet och många tror att trenden kommer att hålla i sig, mycket tack vare det höga kopparpriset - koppar står för 80% av exporten. Biståndets del av BNP har sjunkit stadigt de senaste åren, medan Kina, Indien och Brasilien tar för sig alltmer. På min väg till jobbet (det tar 30 min om man går, vilket man inte gör), passerar jag praktfulla, muromgärdade hus med stora trädgårdar och fräscha 4x4 parkerade på de välskötta garageuppfarterna. Gatorna kantas av purpurfärgade jakaranda-träd. I närområdet finns utmärkta indiska och kinesiska restauranger, ett fik som gör underbara wraps med grillad halloumi, en bio, ett köpcentrum, golf- och tennisklubb och ett spa.

Samtidigt i en annan del av landet: fler än 6 av 10 Zambier lever i fattigdom. Inkomstklyftorna har ökat och är nu i klass med Sydafrika. Ungefär 3% av de som bor på landsbygden har tillgång till el. I städerna tvingas många betala hälften av sin magra lön för plåtskjul utan egen toalett, och under regnperioden förvandlas "gatorna" i kåkstäderna till ett helvete. 15% av befolkningen har HIV. Utanför mitt hus står en vakt som jobbar 12 timmar om dagen sex dagar i veckan till en lön på 600 kr i månaden.

Zambia har ambitionen att vara ett "blomstrande medelinkomstland" innan år 2030. De senaste siffrorna från FN tyder på att man kan lyckas, så länge kopparpriset håller i sig. Och i diplomatlivets Lusaka ser allt ut att gå i rätt riktning. Tyvärr finns det en annan verklighet också.

Rumble in the Mpulungu

Tillbaka till fyllnadsvalen i Mpulungu. Lyckas president Banda lyfta sitt Movement for Multiparty Democracy (MMD) till seger? Eller blir det den retoriskt överlägsne Michael Sata och oppositionspartiet Patriotic Front (PF) som tar hem spelet? Pol magaren i dig håller andan (eller googlar fram svaret), medan resten suckar och hoppas att nästa inlägg handlar om något roligare.

Förhandstipset var att oppositionspartiet PF skulle dominera centrala Mpulungu, medan regeringspartiet MMD såg starkast ut på landsbygden. Så ser det ut i hela landet - i städerna röstar man på oppositionen, medan den (betydligt fattigare och mindre välutbildade) väljaren på landsbygden är regeringen trogen.

Det var upplagt för en jämn match och det märktes när vi anlände ett par dagar innan valet - hela stan var på fötter och temperaturen närmare sig kokpunkten. Presidenten hade just anlänt i helikopter och stan kryllade av MMD-supportrar, eller åtminstone folk som hade på sig MMD-tröjor. Enligt vår chaufför hade samma personer dagen innan hejat högljutt på PF när Sata gjorde entré...

Märkligt nog var många av de supportrar vi såg, och särskilt de som härjade runt som mest, för unga för att rösta. Just i detta val kunde man vara ganska gammal och ändå vara för ung - som i Sverige är det 18 som gäller, men eftersom Zambias röstlängd inte uppdaterats sen valet 2006 (det är en lång historia) har de som fyllt 18 sen dess inte kunnat registrera sig som väljare. I praktiken var röståldern alltså 22 år, och med tanke på att drygt 30% av de som faktiskt fick rösta gjorde det kan man fundera på hur stor del av folket som egentligen är med och bestämmer. Kanske 10-15%?

Dagarna innan valet spenderades i samtal med olika "stakeholders" - kandidaterna, partiledningarna, valkommissionen, nationella observatörer, media, polisen, valförrättare, väljare etc. Det blev tydligt att att de allra flesta hade valt sida; vissa frivilligt, andra för att de var oroliga för att bli av med sitt (statliga) jobb. En del personer var väldigt obekväma med att svara på kritiska frågor om regeringspartiet; andra var tvärtom oerhört ivriga att berätta om hur regeringen fuskat - trots att de förväntades vara opartiska. Det fanns (minst) två helt olika versioner av varje händelse.

Från MMDs håll hette det att så gott som alla ville än att MMD skulle förlora - nationella och internationella observatörer, valarbetarna, valkommissionen - alla gjorde vad de kunde för att sänka regeringsskeppet.

Oppositionen å andra sidan menade att det i och för sig var bra att vi internationella observatörer var där, men att en massa MMD-fusk pågick bakom ryggen på oss. Ute i de mest avlägsna byarna, eller centralt men mitt i natten, kom lastbilar fullastade med mat och kläder till de fattiga bybor som kunde tänka sig rösta på regeringen.

Vem hade rätt? Ingen? Alla? Inte vet jag, men helt klart är att en hel del fuffens pågick, från båda sidor. I kortegen på väg från ett MMD-massmöte i en avlägsen by såg vi en splitt ny Landrover (bra bilar är guld värda eftersom vägarna är så dåliga) som saknade nummerplåtar. Kanske hade man helt enkelt inte hunnit sätta på plåtar...eller var det en regeringsbil (de har särskilda plåtar) som används i MMDs partipolitiska syften (vilket är förbjudet)?

På väg till en avlägsen valstation på valdagen stötte vi på en Jeep med en av oppositionsledarens livvakter bakom ratten. I baksätet satt ett stort antal personer som såg ut att vara från trakten. När vi närmade oss satte bilen av i högsta fart, och tillslut åkte den ifrån oss. Kanske hade de bara bråttom...eller transporterade PF väljare till valstationen (också förbjudet)?

Själva valdagen då? Såvitt vi såg var det inga konstigheter - allting såg ut att gå rätt till och valarbetarna gjorde faktiskt ett kanonjobb. Säkerheten är hundra gånger högre i Sverige...och tyvärr finns det nog fog för det. Men problemet är det som händer innan valdagen.

Redan när de första valstationerna rapporterade sina resultat blev det tydligt att PF misslyckats med att få sina stadsväljare till valurnan - trots att man vann klart i de största distrikten var deltagandet för lågt, så när rösterna från de avlägsna byarna strömmade in gick regeringspartiet MMD om och förbi med drygt 5% marginal.

Även om det firades i MMD-lägret bör man vara lite orolig inför presidentvalet nästa år - då kommer presidenten att ha ett fullspäckat schema och lite tid för kampanjande i Mpulungu - vinner man striden mot PF även utan draghjälp från Mr President?

In Zambia, everyone has an affiliation

Remember one thing: in Zambia, everyone has an affiliation. Min Zambiska kollega från holländska ambassaden, förklarar att här i landet har alla en mer eller mindre dold politisk tillhörighet eller agenda. Vi sitter på EU-delegationen för en kort briefing innan det bär av till Mpulungu för valobservation, och jag tycker att han är lite väl misstänksam. Det borde väl finnas nån som är neutral – polisen, valförrättarna, civila samhället, observatörer etc,etc. Eller?

I många länder där valsystemet bygger på pluralitet/majoritet (t.ex. Zambia) väljer man i varje valkrets endast en representant, till skillnad från länder med proportionellt valsystem (t.ex. Sverige). Enmansvalkretsar betyder oftast starkare geografisk förankring och betydligt större fokus på person istället för parti. Om representanten för en valkrets plötsligt dör kan man därför inte bara byta in någon från samma parti – platsen är personlig. När en sådan plats blir tom måste den fyllas medhjälp av ett fyllnadsval. I Zambia händer det rätt ofta – medellivslängden är strax över 40 år och de flesta politiker är rätt gamla när de väl väljs.

Och nu hade alltså Mpulungus representant gått bort. Mpulungu är Zambias enda internationella hamn och ligger i södra änden av Tanganyikasjön i landets norra, ganska bortglömda, hörn. Det är ett sjukt varmt ställe.

Men några dagar innan valet är det mycket fokus på Mpulungu – när vi observatörer (jag och två kollegor) anländer ett par dagar innan valet har president Banda precis landat för att styra upp kampanjen för regeringspartiet Movement for Multiparty Democracy (MMD). Även oppositionsledaren Michael Sata är på plats och stämningen är laddad. Mycket mer än en simpel plats i det tandlösa parlamentet står på plats – med presidentvalet 2011 runt hörnet är detta en viktig kraftmätning och ett bra tillfälle att samla stöd i en del av landet som kanske inte hinns med när presidentvalkampanjen väl sätter igång.

Detta märkt väldigt tydligt under kampanjen: kandidaterna själva syns knappt till och får max ett par minuter i rampljuset – allt fokus på presidenten och hans ärkerival Sata...som så sent som i början på 2000-talet var minister och medlem i regeringspartiet. Sådana sidbyten händer hela tiden och faktum är att större delen av oppositionen är f.d. MMD-medlemmar. I Zambia handlar politik om personen, inte partiet. En av kandidaterna i Mpulungu bytte parti tre(!) veckor innan valet.   

Val i Zambia är så olikt val i Sverige att jag knappt orkar skriva om det. Och har min Zambiska kollega rätt? Jag har skrivit spaltmeter idag och inte ens hunnit börja berätta om det. Det får bli en cliffhanger till nästa vecka.

Gästspel i bloggen - På semester i Malawi

Väl inne på min andra hälsa-på-Ola-i-Zambia-vecka tycker jag att det är dags för ett gästspel i hans blogg. Av mina hittills elva dagar semester har jag spenderat sju i Malawi och därmed ser jag det rimliga i att ägna mer tid åt Malawi än Zambia. Det här med Zambia verkar Ola dessutom klara finfint själv.

Malawi är ett litet och fattigt land precis öster om Zambia och som granne till spektakulära Moçambique och  vackra Tanzania glöms det allt som oftast bort. Orättvist enligt mig. Efter en knapp vecka i landet gör jag dock inte anspråk på att ge en djuplodad eller heltäckande bild av Malawi. För hur skulle jag kunna det när jag missade den orörda vildmarken och de vidsträckta slätterna i norr och Mountain Mulanjes dramatiska toppar i söder. När jag missade paradisstränderna på Likoma Island och flodhästarna, elefanterna och krokodilerna i Shire River.

Men visst hann vi ändå göra en hel del: paddla kayak i Malawisjön, träffa på babianer under vår vandring i Dedzda Mountain, köpa tyger på marknaden i Nkoma, svettas i Lilongwe och trampa på en ödla i Cape Maclear. Konstateras kan vidare att människorna är mycket vänliga, landskapet är vackert samt att vägarna är i betydligt bättre skick än i Zambia (kanske p g a frånvaron av bilar och lastbilar).

Den främsta anledningen att besöka Malawi måste ändå vara det förstnämnda - Malawisjön. Afrikas tredje största sjö. Livsviktig för en stor del av befolkningen och kanske den främsta anledningen till att det i lilla Malawi faktiskt bor 13 miljoner människor (till skillnad från 12 miljoner i Zambia som är hela sju gånger större!)

Efter närmare 13 timmar i bil från Luska med paus i Malawis huvudstad Lilongwe var det närmast paradisiskt att anlända till Cape Maclear - en liten udde med långa sandstränder och kristallklart vatten vid Malawisjöns södra spets. Stranden kantas av en rad smakligt inredda lodger, små hyddor och mysiga barer. Här imponerade Malawi stort! Turisterna lyste dock med sin frånvaro, lågsäsong skyllde de flesta på. Jag hoppas att så är fallet för Cape Maclear är verkligen värt sitt goda rykte.

Det finns dock en hake med Malawisjön. Krokodiler(!?) utropar nog nu många. Men nej, till skillnad från många andra sjöar i området finns det inga krokodiler i Malawisjön. Haken stavas bilhartzia. En parasit som letar sin in i kroppen genom din hud och som väl inne kan förflytta sig till olika delar av kroppen. Ofta märker du inga symptom alls på flera månader för att därefter snabbt insjukna. Vi tänkte att det är nog mycket ovanligt, alla barn badar ju, och hoppade glatt i!

Kvällen innan vi skulle åka fick vi emellertid höra att det är mycket sannolikt att man får bilhartiza efter att ha badat i sjön vilket fick mig och Ola att raskt promenera iväg för att hinna köpa medicin. I den lilla byn Cape Maclear finns nämligen ett litet sjukhus som drivs med ideella medel och där flera muzungu (vitingar eller närmare bestämt "vita djävlar" som ordet betyder på lokalspråk) arbetar. Var tredje månad får alla barn i byn nödvändig medicin för att bli av med bilhartzia. En fantastisk och nödvändig verksamhet. Även jag och Ola ställdes på en våg och fick piller efter vikt som ska tas om exakt tre månader. Nu gäller det att 1) komma ihåg att ta pillret och 2) inte tappa bort pillren. I sammanhanget är det dock viktigt att komma ihåg att främst är turister som vi som har råd med medicin samt att barnen i Cape Maclear har tur som bor i just den här byn, för i de allra flesta byar runt sjön saknar sjukhus och system för bota barnen mot bilhartzia. Ännu ett bevis för hur viktigt det är att skänka pengar till ideell verksamhet.

(Webbadressen till sjukhuset i Cape Maclear är www.billysmalawiproject.org om ni vill skänka en slant).

The National Forum On The Finalisation of the Sixth National Development Plan

I Zambia styrs det mesta av regeringens egna arbete för utveckling genom femårsplaner. Den nuvarande planen (the Fifth National Development Plan) går ut vid årsskiftet så det är hög tid att plocka fram uppföljaren, kallad SNDP (förklaring överflödig). Denna plan, som utarbetas av finansministeriet, ska under perioden 2011-2015 se till att Zambia utvecklas i rätt riktning - dvs. bort med fattigdom och in med ekonomisk utveckling, hög levnadsstandard och annat trevligt.

För ett tag sen ordnade finansministeriet ett forum för att diskutera ett första utkast av SNDP. Till forumet bjöd man in civilsamhället, parlamentsledamöter, NGOs, givare, internationella organisationer, traditionella ledare, folk från andra ministerier och representanter från lokala och regionala myndigheter. Visst låter det bra? Ett slags direktdemokratiskt torgmöte för att tillsammans  staka upp vägen till välstånd i landet.

Första intrycket  var väl sådär - inbjudan skickades ut mindre än en vecka innan forumet skulle börja och agendan verkade helt galen. En massa viktiga personer hade runt tio minuter var på sig att prata, och det slarvigt kopierade programbladet berättade att det skulle vara gruppdiskussioner men det fanns inga instruktioner för hur det skulle gå till.

Men när man väl satte igång flöt det på bra - en skicklig moderatorn såg till att alla höll tiden, gruppdiskussionerna var väldigt intensiva och folk från alla håll och kanter hade åsikter, kreativa förslag och ibland en rejäl känga åt regeringen. Jag började nästan gråta när en blind man haltade fram till talarstolen, höll ett brandtal för de handikappades rättigheter och fick rungande applåder.

Sista dagen samlades alla grupper i plenum, där demokratiskt valda rapportörer läste upp gruppernas slutsatser. Slutsatserna sammanfattades av forumets moderator genom tio resolutioner om hur SNDP skulle ändras. Resolutionerna lästes upp en och en, där åsikterna gick isär blev det handuppräckning och mötesdeltagarna hade möjlighet att formulera om, ta bort och lägga till förslag - faktiskt röstades ett förslag ned och tre lades till. Många av resolutionerna handlade om att SNDP skulle fokusera mer på "tvärsnittsämnen" som gender, miljö och samhällsstyrning.

Hela forumet var en rätt maffig uppvisning i direktdemokrati. Problemet är bara att till syvene och sist är det presidenten och politikerna snarare än tjänstemännen som beslutar om saker och ting, och inte en enda minister fanns med på mötet. Det är också tveksam om man orkar och hinner tillgodose  alla önskemål som kom fram (SNDP ska ju börja gälla redan om ett par månader så det brinner i knutarna), och även om man gör det är det i vissa fall för sent. Budgeten för 2011 fastslogs i fredags, långt innan SNDP blev färdig. Vi vet inte heller riktigt vilka som faktiskt var inbjudna till forumet...och framförallt vilka som inte var det.

Dessutom är det ju så att alla NGOs som högt och ljudligt propagerar för just sitt ämne gör det i första hand av egenintresse - de är ju helt drivna av givarpengar. En utvärdering av den förra planen FNDP gav att ett stort problem var att man spred ut landets resurser över för många områden - lite här och lite där men ingen rejäl satsning på ett specifikt ämne. Och allt är ju viktigt - men vad är viktigast? I SNDP finns dock ett tydligt fokus på infrastruktur - ett jätteviktigt område men kommer det att leda till minskning av fattigdomen i landet till 2015, då millenniemålen ska ha uppnåtts? Jag håller tummarna.

Maktens Män

Maktspelet i Zambia följer ett klassiskt afrikanskt recept. Man tar en st gammal kolonialmakt, lite förtryck och en kamp för självständighet, blandar ut det med en stark ledare för befrielsekampen, tillsätter allmänna val och rör ihop allting till en smet. Sen låter man det stå i några år, tills demokratin har stelnat och en diktatur har bildats.

I Zambia hette frontfiguren Kenneth Kaunda. Han blev ledare för United National Independence Party på tidigt 60-tal, blev president för ett självständigt Zambia några år senare och avskaffade all opposition på 70-talet. Kaunda höll sig kvar ända till 1991 då internationella påtryckningar, dålig ekonomi och interna oroligheter tvingade fram allmänna val. Frederick Chiluba blev ny president, men efter bara några år tyckte många att Chiluba inte var mycket bättre än sin föregångare - det var korruption och vanstyre för hela slanten. 2001 var det återigen dags för presidentbyte eftersom konstitutionen begränsade antalet mandatperioder på tronen till två, och Chiluba hittade inte tillräckligt bra ursäkter för att ändra på den saken. Ny president efter ett jämt val blev Chilubas efterträdare Levy Mwanawasa.

Och nu händer det grejor. Mwanawasa går till frontalattack mot ex-presidenten Chiluba, avskaffar dennes immunitet och ställer honom inför rätta. Chiluba friades slutligen av Zambisk domstol, men blev däremot senare dömd för att förskingrat brittiska tillgångar av en domstol i London. Mitt i alltihopa blir Mwanawasa svårt sjuk och dör i Paris 2008. Det blir nyval som vinns av Mwanawasas vicepresident Rupiah Banda.

Och där är vi nu. Banda är president sedan 2008 och har enligt många inte riktigt arbetat ihjäl sig i kampen mot korruptionen. Visserligen har det blivit många fällande domar, men det som upprört många och särskilt det internationella samfundet (eller i alla fall Väst) är att regeringen valt att inte överklaga den friande domen mot Chiluba. Banda i sin tur är förbannad på givarna; han menar att de lägger sig i Zambias interna angelägenheter och i ett tal nyligen sa han att om givarna inte respekterar Zambias integritet är det bara att "packa sina väskor och dra".

Många zambier, särskilt i städerna, tycker dock att Chiluba är en ful filur och är besvikna att Banda håller honom om ryggen. Man ser två förklaringar - antingen har Chiluba saftigt sponsrat Bandas presidentvalskampanj, eller så vill Banda göra det tydligt att det inte är kosher att anklaga expresidenter för saker och ting - med ett presidentval 2011 riskerar han själv att sälla sig till den skaran. Ironiskt nog är det en del som tror att Bandas stöd till Chiluba kan kosta honom segern i presidentvalet.

Än är det långt kvar till valet och mycket kan hända. Måndagens fyllnadsval i den avlägsna hamnstaden Mpulungu gav en liten hint om vart den politiska vinden blåser för tillfället – mer om detta i nästa inlägg.

Flodgudens förbannelse

I helgen besökte jag Kariba-sjön, som ligger på gränsen mellan Zambia och Zimbabwe ca tre timmar söder om Lusaka. Kariba är en av världens största artificiella sjöar och har en intressant historia att berätta. 

Någon gång på 50-talet bestämde sig britterna att pimpa upp elproduktionen för Nord- och Syd-Rhodesia (nuvarande Zambia och Zimbabwe) genom att utnyttja Zambesiflodens enorma vattenflöde. Lösningen hette Kariba-dammen och började byggas i slutet på 50-talet och stod färdig några år senare. Inte nog med att dammen gav massvis med el; man hade genom att stoppa upp vattenflödet dessutom skapat världens dåvarande största artificiella sjö - Kariba-sjön.

Tyvärr fanns det ett litet problem - det bodde folk och djur i den dalgång som Zambesifloden ringlade sig igenom och som nu förvandlades till en sjö. En massa djur strök med och Tonga-folket, som bodde i dalen, blev inte glada. Och inte nog med det - i dalen bodde dessutom Tongas flodgud Nyaminyami.

Man kan tycka att mer vatten inte borde vara ett problem för en flodgud, men Nyaminyamis fru bodde nedströms och i och med dammbygget var paret helt plötsligt åtskilda av en betongmur som fick Berlinmuren att likna legobitar. Flodguden blev förbannad. 1957, innan dammen blev klar, förstördes den till stora delar av en storm som släppte lös enorma vattenmassor mot betongkonstruktionen. Det sades att såna storma bara blåser upp en gång per 100 år. Britterna ryckte på axlarna, skyllde på otur och började bygga igen. Mindre än en halvår senare förstördes bygget igen - denna gång av en översvämning så våldsam att den bara inträffar vart 1000e år.

Men skam den som ger sig - till sist fick britterna ordning på dammen, dalgången fylldes med vatten och Karibasjön dök upp på kartan. Sen dess har sjön blivit ett populärt utflyktsmål från Lusaka, även om den skulle varit ännu mer populär om man hade kunnat bada i den - men krokodilrisken är för stor. Det är frustrerande; man bor i små stugor precis vid strandkanten och har en privat sandstrand ett stenkast från huset - utan att kunna bada. Frågan är om krokodilrisken är överdriven - vi såg totalt en krokodil, och den var mindre än 1 meter lång, flöt uppochner i vattnet och var garanterat stendöd. 

Som tur var fanns det annat att sysselsätta sig med, som t.ex. båttur på sjön med iskall öl och GT och ett besök till själva dammen som gav flashbacks till den där Bondfilmen (Goldeneye?) där 007 bungy-jumpar nerför nån slags betongmur. Dessutom fantastiskt god mat och mycket bra priser, vilket beror på att eftersom det är sparsamt med exotiska djur kan man inte ta lika saftigt betalt som i nationalparkerna.

Det var allt för den här gången, nästa gång blir det förhoppningsvis en rapport från fyllnadsvalen i Mpulungu. Eller en genomgång av Zambisk politiks största spelare sedan självständigheten.

Chipolopolo

Precis som i de flesta andra afrikanska länder är fotboll sporten nummer ett i Zambia. Intresset är skyhögt även om landslaget Chipolopolo ("kopparkulorna") för en tynande tillvaro och zambiska utlandsproffs är lika sällsynta som dito vägar utan hål. (Nån kanske minns Collins Mbesumba som var skyttekung i Sydafrikanska Kaizer Chefs i mitten på 2000-talet, eller Isaac Chansa som spelar i Sverige.) Intresset för Premier League är otroligt stort, för många större än den inhemska ligan. För de flesta är det Man U som gäller.  

I början på 90-talet var Zambias landslag ungt och lovande, men i en fruktansvärd tragedi omkom större delen av laget i en flygolycka. Man har inte hämtat sig sedan dess och det senaste decenniet har man inte varit i närheten av VM eller slutspelet i Afrikanska mästerskapen.

I helgen var det match i Afrikanska Cupen för klubblag - Afrikas motsvarighet till Champions League. Lusakabaserade Zamaco tog sig an FUS Rabat från Marocko. Matchen spelades inför halvtomma läktare på en oansenlig stadium i utkanten av stan. Men stämningen var det inga fel på - det var trumpeter och sånger och en och annan vuvuzela. Kvalitén var bättre än väntat - Zamaco behandlade bollen väl och skulle kunna spela jämt med ett hyggligt lag i Superettan. Och dyrt var det inte: ca 15 spänn för vanliga läktaren och 60 för VIP (vilket innebär plats i skuggan).

Matchen då? Rabat behövde bara oavgjort för att kvalificera sig för nästa omgång och det märktes. Man spelade med både hängslen och livrem men stack upp med livsfarliga kontringar hela tiden. Zamaco hade mer boll och ville verkligen spela fotboll men man stressades till misstag av de mer rutinerade marockanerna. Kanske ville man för mycket - redan innan halvtid hade Zamaco bytt ut två spelare trots att ingen var skadad.

Efter en mållös första halvlek fick Zamaco en mardrömsstart i andra när Rabat gjorde 1-0 på hörna. Zamaco satsade för fullt och efter många tappra försök fick man välförtjänt utdelning genom en riktig rökare i krysset. Publiken kom i extas och eldade på sitt lag för fullt men trots detta blev det inga fler mål. Marockanerna firade som om de vunnit medan tappra Zamaco hängde med huvudena.

Jag ska försöka gå på en match i inhemska ligan också - gärna ett Lusakaderby eller Zamaco mot något av topplaget från distriktet Copperbelt. Men ikväll är det såklart Sverige – Holland som gäller. Sydafrikanska Supersport visar matchen live så det blir till att bänka sig framför TVn och hoppas på bragdmatch. Heja!

Vårtsvin och Fiskörnar

De som varit med förr säger att Zambia inte kan mäta sig med välkända safariställen i Kenya, Tanzania och Sydafrika när det gäller tillgången på exotiska djur eller praktfulla savanner. Men de säger också att Zambia är mer "äkta" - vissa ställen har blivit charterliknande turistfällor medan Zambia lyckats behålla närheten till naturen och ostördheten. Det finns många anledningar till detta, två av dem kan vara kass infrastruktur och dyra priser.

Zambia har mängder med nationalparker, men tyvärr ligger många av dem tidsmässigt ganska långt bort från Lusaka. Det finns ganska exakt en bra väg i varje vädersträck från staden, och även om man kommer rätt långt i rätt riktning måste man förr eller senare svänga av. Och då blir det till att sakta ner rejält om man har fyrhjulsdrift och vända om om man inte har det.

En park som ligger ganska nära (typ 4-6 timmar) är Kafue National Park. Dit åkte jag i helgen och även om min tidigare erfarenhet av safari är rätt liten tror jag att de (alltså de som varit med förr) verkar ha rätt. Ett exempel på detta är att det inte finns några stängsel i eller runt parken, ett annat är att man går runt istället för att åka bil. Det är inte ovanligt att djur (t.o.m. elefanter eller lejon) passerar igenom lägret där man sover och ibland även på dagtid. Det hände tyvärr inte oss, däremot fick vi kika på ett lejon som låg och lurpassade ett hundratal meter från lägret. Tyvärr (eller inte) kommer man inte närmare än så till fots eftersom lejonen retirerar om de känner att en människa närmar sig, men om man har bil gör de inte kopplingen att det är människor i bilen så då kan man ta sig riktigt nära - vi var inte mer än 10 min från en lejoninna som spanade in ett gäng antiloper. Tyvärr verkade hon inte tillräckligt hungrig så vi fick inte se henne i aktion.

Lejon i all ära, men fråga är om inte flodhästar är mer intressanta. Tack vare Disney tror många att flodhästar är klumpiga, lite dumma men snälla medan de i själva verket är det djur som dödar flest människor i Afrika. De är stora, snabba och riktigt griniga, särskilt om man är i vägen. Men de är roliga att se på, särskilt när de är på land för då ser man hur otroligt stora de är. På natten är de uppe och käkar gräs, på dagarna ligger de i vattnet och latar sig eller leker med varandra.

Förutom flodhästar och lejon prickade vi av en mängd andra djur - allt från vårtsvin (Pumba på Swahili) till Zambias nationaldjur Fisk-örnen (du känner säkert igen den från Zambias flagga). Vi hade även förmånen att se en mycket, mycket ovanlig fågel - jag har glömt vad den heter men den bor i hålor i marken istället för i träd (vilket antagligen är en bidragande orsak till att den är så ovanlig - varsågod alla ormar, ta för er). Fågelskådare åker tydligen till Afrika enkom för denna fågel, så det kändes verkligen taskigt av mig att inte ens komma ihåg vad den heter.

Jaja, nog för idag. Nästa gång berättar jag om presidentens äventyr, eller kanske om zambisk fotboll.

Att åka bil i Zambia

Min redan från Sverige inhandlade Toyota RAV4 väntade snällt på mig på ambassadens parkeringsplats förra veckan. Efter ett bilbatteribyte var det bara att köra och jag rullade i sakta mak ut från grindarna samtidigt som jag mumlade för mig själv "kör på vänster sida, kör på vänster sida" om och om igen.

Det finns ganska få regler när det gäller bilkörning i Zambia. Man jobbar inte så mycket med huvudled, väjningsplikt, stoppskyltar och sånt. Men det gör inte så mycket, för folk är snälla och kör sällan för fort. Om det beror på försiktighet eller för att många bilar inte orkar över 50 låter jag vara osagt, men trevligt är det. Folk har i allmänhet mycket tålamod och låter gärna sin nästa tränga sig före om nu denna nästa verkar ha så himla bråttom.

Att åka bil är tyvärr ofta nödvändigt, framförallt när det blir mörkt på kvällarna. Gatlampor lyser med sin frånvaro och likaså trottoarer, så som fotgängare kan man lätt råka illa ut. Dessutom är tydligen rånrisken hög på kvällar så om möjligt ska man undvika att promenera efter kl 18 då det blir mörkt, eller snarare becksvart.

Tillbaka till min premiärtur med bilen. Klockan var sisådär 17.30 när jag lämnade ambassaden på väg mot mitt hem på Nsumbo Road 22, en parallellgata till Independece Avenue vilket är en av de största gatorna i Lusaka. Jämfört med andra gator i staden är Independence välupplyst, bred och i mycket gott skick, vilket beror på att presidentens residens ligger här.

Utan problem navigerade jag mig från ambassaden till Independence (det tar bara 5-10 min) och kanske var det synd att det gick så lätt, för berusad av framgång valde jag att åka förbi infarten till Nsumbo Road och vidare mot matbutiken Pick n' Pay som ligger vid en rondell i slutet av Independence. Visserligen blir det mörkt snart, men det är ju bara att ta av till Independence i rondellen och sen raka vägen hem, det kan väl inte ens jag misslyckas med, tänkte jag.

Men det kunde jag såklart. Till mitt försvar ska sägas att rondellen var mycket dåligt upplyst och hade 5 avfarter istället för 4, vilket gjorde att jag tog av fel. Jag märkte tyvärr inte detta på en gång utan fortsatte en bra bit, och när jag sen skulle köra tillbaka blev det uppenbart hur mycket svårare det är att köra bil när man 1) inte hittar 2) inte ser några gatunamn eller andra skyltar och 3) hela tiden glömmer bort att växelspaken och blinkers sitter till vänster.

Dryga 40 min senare klev jag kallsvettig ur bilen, förhoppningsvis en erfarenhet rikare. Numera är GPS:n inkopplad, kartan i handskfacket och den totala bristen på lokalsinne för evigt inpräntad i skallen.

Det var allt för idag. Nästa gång skriver jag om flodhästarna och lejonen. Eller om varför presidenten i ett tal nyligen föreslog att alla givare kunde "packa sina väskor och lämna landet".

Livstecken

När planet efter 17 timmars fantasilös flygresa dunsade fram på Lusaka International Airports landningsbana påminde jag mig själv om att inte uppdatera bloggen för ofta de första dagarna. Jag tänkte att det blir nog lätt så i början, när man har mycket tid och få vänner och inte speciellt mycket på jobbet.

En dryg vecka senare hittar jag äntligen en lucka för en första uppdatering. Det har varit sjukt mycket. Inte bara rivstart på jobbet med möten, överfull inkorg, nya rutiner och massor att läsa utan även mängder med praktiska saker att ta hand om. Men hellre för mycket än för lite så här i början.

Det känns helt omöjligt att skriva ner alla nya intryck på en gång och det vore antagligen dumt för ingen skulle orka läsa alltihopa, så istället rundar jag av här utan att egentligen ha sagt någonting vettigt och så kommer det en ny uppdatering inom kort. Den kommer nog att handla om hur man kör totalvilse i Lusaka. Eller om flodhästar, lejon och sånt.