Min redan från Sverige inhandlade Toyota RAV4 väntade snällt på mig på ambassadens parkeringsplats förra veckan. Efter ett bilbatteribyte var det bara att köra och jag rullade i sakta mak ut från grindarna samtidigt som jag mumlade för mig själv "kör på vänster sida, kör på vänster sida" om och om igen.
Det finns ganska få regler när det gäller bilkörning i Zambia. Man jobbar inte så mycket med huvudled, väjningsplikt, stoppskyltar och sånt. Men det gör inte så mycket, för folk är snälla och kör sällan för fort. Om det beror på försiktighet eller för att många bilar inte orkar över 50 låter jag vara osagt, men trevligt är det. Folk har i allmänhet mycket tålamod och låter gärna sin nästa tränga sig före om nu denna nästa verkar ha så himla bråttom.
Att åka bil är tyvärr ofta nödvändigt, framförallt när det blir mörkt på kvällarna. Gatlampor lyser med sin frånvaro och likaså trottoarer, så som fotgängare kan man lätt råka illa ut. Dessutom är tydligen rånrisken hög på kvällar så om möjligt ska man undvika att promenera efter kl 18 då det blir mörkt, eller snarare becksvart.
Tillbaka till min premiärtur med bilen. Klockan var sisådär 17.30 när jag lämnade ambassaden på väg mot mitt hem på Nsumbo Road 22, en parallellgata till Independece Avenue vilket är en av de största gatorna i Lusaka. Jämfört med andra gator i staden är Independence välupplyst, bred och i mycket gott skick, vilket beror på att presidentens residens ligger här.
Utan problem navigerade jag mig från ambassaden till Independence (det tar bara 5-10 min) och kanske var det synd att det gick så lätt, för berusad av framgång valde jag att åka förbi infarten till Nsumbo Road och vidare mot matbutiken Pick n' Pay som ligger vid en rondell i slutet av Independence. Visserligen blir det mörkt snart, men det är ju bara att ta av till Independence i rondellen och sen raka vägen hem, det kan väl inte ens jag misslyckas med, tänkte jag.
Men det kunde jag såklart. Till mitt försvar ska sägas att rondellen var mycket dåligt upplyst och hade 5 avfarter istället för 4, vilket gjorde att jag tog av fel. Jag märkte tyvärr inte detta på en gång utan fortsatte en bra bit, och när jag sen skulle köra tillbaka blev det uppenbart hur mycket svårare det är att köra bil när man 1) inte hittar 2) inte ser några gatunamn eller andra skyltar och 3) hela tiden glömmer bort att växelspaken och blinkers sitter till vänster.
Dryga 40 min senare klev jag kallsvettig ur bilen, förhoppningsvis en erfarenhet rikare. Numera är GPS:n inkopplad, kartan i handskfacket och den totala bristen på lokalsinne för evigt inpräntad i skallen.
Det var allt för idag. Nästa gång skriver jag om flodhästarna och lejonen. Eller om varför presidenten i ett tal nyligen föreslog att alla givare kunde "packa sina väskor och lämna landet".
