Maktens Män

Maktspelet i Zambia följer ett klassiskt afrikanskt recept. Man tar en st gammal kolonialmakt, lite förtryck och en kamp för självständighet, blandar ut det med en stark ledare för befrielsekampen, tillsätter allmänna val och rör ihop allting till en smet. Sen låter man det stå i några år, tills demokratin har stelnat och en diktatur har bildats.

I Zambia hette frontfiguren Kenneth Kaunda. Han blev ledare för United National Independence Party på tidigt 60-tal, blev president för ett självständigt Zambia några år senare och avskaffade all opposition på 70-talet. Kaunda höll sig kvar ända till 1991 då internationella påtryckningar, dålig ekonomi och interna oroligheter tvingade fram allmänna val. Frederick Chiluba blev ny president, men efter bara några år tyckte många att Chiluba inte var mycket bättre än sin föregångare - det var korruption och vanstyre för hela slanten. 2001 var det återigen dags för presidentbyte eftersom konstitutionen begränsade antalet mandatperioder på tronen till två, och Chiluba hittade inte tillräckligt bra ursäkter för att ändra på den saken. Ny president efter ett jämt val blev Chilubas efterträdare Levy Mwanawasa.

Och nu händer det grejor. Mwanawasa går till frontalattack mot ex-presidenten Chiluba, avskaffar dennes immunitet och ställer honom inför rätta. Chiluba friades slutligen av Zambisk domstol, men blev däremot senare dömd för att förskingrat brittiska tillgångar av en domstol i London. Mitt i alltihopa blir Mwanawasa svårt sjuk och dör i Paris 2008. Det blir nyval som vinns av Mwanawasas vicepresident Rupiah Banda.

Och där är vi nu. Banda är president sedan 2008 och har enligt många inte riktigt arbetat ihjäl sig i kampen mot korruptionen. Visserligen har det blivit många fällande domar, men det som upprört många och särskilt det internationella samfundet (eller i alla fall Väst) är att regeringen valt att inte överklaga den friande domen mot Chiluba. Banda i sin tur är förbannad på givarna; han menar att de lägger sig i Zambias interna angelägenheter och i ett tal nyligen sa han att om givarna inte respekterar Zambias integritet är det bara att "packa sina väskor och dra".

Många zambier, särskilt i städerna, tycker dock att Chiluba är en ful filur och är besvikna att Banda håller honom om ryggen. Man ser två förklaringar - antingen har Chiluba saftigt sponsrat Bandas presidentvalskampanj, eller så vill Banda göra det tydligt att det inte är kosher att anklaga expresidenter för saker och ting - med ett presidentval 2011 riskerar han själv att sälla sig till den skaran. Ironiskt nog är det en del som tror att Bandas stöd till Chiluba kan kosta honom segern i presidentvalet.

Än är det långt kvar till valet och mycket kan hända. Måndagens fyllnadsval i den avlägsna hamnstaden Mpulungu gav en liten hint om vart den politiska vinden blåser för tillfället – mer om detta i nästa inlägg.

Flodgudens förbannelse

I helgen besökte jag Kariba-sjön, som ligger på gränsen mellan Zambia och Zimbabwe ca tre timmar söder om Lusaka. Kariba är en av världens största artificiella sjöar och har en intressant historia att berätta. 

Någon gång på 50-talet bestämde sig britterna att pimpa upp elproduktionen för Nord- och Syd-Rhodesia (nuvarande Zambia och Zimbabwe) genom att utnyttja Zambesiflodens enorma vattenflöde. Lösningen hette Kariba-dammen och började byggas i slutet på 50-talet och stod färdig några år senare. Inte nog med att dammen gav massvis med el; man hade genom att stoppa upp vattenflödet dessutom skapat världens dåvarande största artificiella sjö - Kariba-sjön.

Tyvärr fanns det ett litet problem - det bodde folk och djur i den dalgång som Zambesifloden ringlade sig igenom och som nu förvandlades till en sjö. En massa djur strök med och Tonga-folket, som bodde i dalen, blev inte glada. Och inte nog med det - i dalen bodde dessutom Tongas flodgud Nyaminyami.

Man kan tycka att mer vatten inte borde vara ett problem för en flodgud, men Nyaminyamis fru bodde nedströms och i och med dammbygget var paret helt plötsligt åtskilda av en betongmur som fick Berlinmuren att likna legobitar. Flodguden blev förbannad. 1957, innan dammen blev klar, förstördes den till stora delar av en storm som släppte lös enorma vattenmassor mot betongkonstruktionen. Det sades att såna storma bara blåser upp en gång per 100 år. Britterna ryckte på axlarna, skyllde på otur och började bygga igen. Mindre än en halvår senare förstördes bygget igen - denna gång av en översvämning så våldsam att den bara inträffar vart 1000e år.

Men skam den som ger sig - till sist fick britterna ordning på dammen, dalgången fylldes med vatten och Karibasjön dök upp på kartan. Sen dess har sjön blivit ett populärt utflyktsmål från Lusaka, även om den skulle varit ännu mer populär om man hade kunnat bada i den - men krokodilrisken är för stor. Det är frustrerande; man bor i små stugor precis vid strandkanten och har en privat sandstrand ett stenkast från huset - utan att kunna bada. Frågan är om krokodilrisken är överdriven - vi såg totalt en krokodil, och den var mindre än 1 meter lång, flöt uppochner i vattnet och var garanterat stendöd. 

Som tur var fanns det annat att sysselsätta sig med, som t.ex. båttur på sjön med iskall öl och GT och ett besök till själva dammen som gav flashbacks till den där Bondfilmen (Goldeneye?) där 007 bungy-jumpar nerför nån slags betongmur. Dessutom fantastiskt god mat och mycket bra priser, vilket beror på att eftersom det är sparsamt med exotiska djur kan man inte ta lika saftigt betalt som i nationalparkerna.

Det var allt för den här gången, nästa gång blir det förhoppningsvis en rapport från fyllnadsvalen i Mpulungu. Eller en genomgång av Zambisk politiks största spelare sedan självständigheten.

Chipolopolo

Precis som i de flesta andra afrikanska länder är fotboll sporten nummer ett i Zambia. Intresset är skyhögt även om landslaget Chipolopolo ("kopparkulorna") för en tynande tillvaro och zambiska utlandsproffs är lika sällsynta som dito vägar utan hål. (Nån kanske minns Collins Mbesumba som var skyttekung i Sydafrikanska Kaizer Chefs i mitten på 2000-talet, eller Isaac Chansa som spelar i Sverige.) Intresset för Premier League är otroligt stort, för många större än den inhemska ligan. För de flesta är det Man U som gäller.  

I början på 90-talet var Zambias landslag ungt och lovande, men i en fruktansvärd tragedi omkom större delen av laget i en flygolycka. Man har inte hämtat sig sedan dess och det senaste decenniet har man inte varit i närheten av VM eller slutspelet i Afrikanska mästerskapen.

I helgen var det match i Afrikanska Cupen för klubblag - Afrikas motsvarighet till Champions League. Lusakabaserade Zamaco tog sig an FUS Rabat från Marocko. Matchen spelades inför halvtomma läktare på en oansenlig stadium i utkanten av stan. Men stämningen var det inga fel på - det var trumpeter och sånger och en och annan vuvuzela. Kvalitén var bättre än väntat - Zamaco behandlade bollen väl och skulle kunna spela jämt med ett hyggligt lag i Superettan. Och dyrt var det inte: ca 15 spänn för vanliga läktaren och 60 för VIP (vilket innebär plats i skuggan).

Matchen då? Rabat behövde bara oavgjort för att kvalificera sig för nästa omgång och det märktes. Man spelade med både hängslen och livrem men stack upp med livsfarliga kontringar hela tiden. Zamaco hade mer boll och ville verkligen spela fotboll men man stressades till misstag av de mer rutinerade marockanerna. Kanske ville man för mycket - redan innan halvtid hade Zamaco bytt ut två spelare trots att ingen var skadad.

Efter en mållös första halvlek fick Zamaco en mardrömsstart i andra när Rabat gjorde 1-0 på hörna. Zamaco satsade för fullt och efter många tappra försök fick man välförtjänt utdelning genom en riktig rökare i krysset. Publiken kom i extas och eldade på sitt lag för fullt men trots detta blev det inga fler mål. Marockanerna firade som om de vunnit medan tappra Zamaco hängde med huvudena.

Jag ska försöka gå på en match i inhemska ligan också - gärna ett Lusakaderby eller Zamaco mot något av topplaget från distriktet Copperbelt. Men ikväll är det såklart Sverige – Holland som gäller. Sydafrikanska Supersport visar matchen live så det blir till att bänka sig framför TVn och hoppas på bragdmatch. Heja!

Vårtsvin och Fiskörnar

De som varit med förr säger att Zambia inte kan mäta sig med välkända safariställen i Kenya, Tanzania och Sydafrika när det gäller tillgången på exotiska djur eller praktfulla savanner. Men de säger också att Zambia är mer "äkta" - vissa ställen har blivit charterliknande turistfällor medan Zambia lyckats behålla närheten till naturen och ostördheten. Det finns många anledningar till detta, två av dem kan vara kass infrastruktur och dyra priser.

Zambia har mängder med nationalparker, men tyvärr ligger många av dem tidsmässigt ganska långt bort från Lusaka. Det finns ganska exakt en bra väg i varje vädersträck från staden, och även om man kommer rätt långt i rätt riktning måste man förr eller senare svänga av. Och då blir det till att sakta ner rejält om man har fyrhjulsdrift och vända om om man inte har det.

En park som ligger ganska nära (typ 4-6 timmar) är Kafue National Park. Dit åkte jag i helgen och även om min tidigare erfarenhet av safari är rätt liten tror jag att de (alltså de som varit med förr) verkar ha rätt. Ett exempel på detta är att det inte finns några stängsel i eller runt parken, ett annat är att man går runt istället för att åka bil. Det är inte ovanligt att djur (t.o.m. elefanter eller lejon) passerar igenom lägret där man sover och ibland även på dagtid. Det hände tyvärr inte oss, däremot fick vi kika på ett lejon som låg och lurpassade ett hundratal meter från lägret. Tyvärr (eller inte) kommer man inte närmare än så till fots eftersom lejonen retirerar om de känner att en människa närmar sig, men om man har bil gör de inte kopplingen att det är människor i bilen så då kan man ta sig riktigt nära - vi var inte mer än 10 min från en lejoninna som spanade in ett gäng antiloper. Tyvärr verkade hon inte tillräckligt hungrig så vi fick inte se henne i aktion.

Lejon i all ära, men fråga är om inte flodhästar är mer intressanta. Tack vare Disney tror många att flodhästar är klumpiga, lite dumma men snälla medan de i själva verket är det djur som dödar flest människor i Afrika. De är stora, snabba och riktigt griniga, särskilt om man är i vägen. Men de är roliga att se på, särskilt när de är på land för då ser man hur otroligt stora de är. På natten är de uppe och käkar gräs, på dagarna ligger de i vattnet och latar sig eller leker med varandra.

Förutom flodhästar och lejon prickade vi av en mängd andra djur - allt från vårtsvin (Pumba på Swahili) till Zambias nationaldjur Fisk-örnen (du känner säkert igen den från Zambias flagga). Vi hade även förmånen att se en mycket, mycket ovanlig fågel - jag har glömt vad den heter men den bor i hålor i marken istället för i träd (vilket antagligen är en bidragande orsak till att den är så ovanlig - varsågod alla ormar, ta för er). Fågelskådare åker tydligen till Afrika enkom för denna fågel, så det kändes verkligen taskigt av mig att inte ens komma ihåg vad den heter.

Jaja, nog för idag. Nästa gång berättar jag om presidentens äventyr, eller kanske om zambisk fotboll.