Hardship

Enligt svenska staten tillhör Zambia kategorin "hardship-länder", vilket innebär att vi som jobbar på ambassaden får en gratis (dock skattepliktig) resa till Kapstaden om året för att vi ska stå ut. Oftast är det ganska uthärdligt här i Zambia. Till exempel när man sitter vid poolkanten och smuttar på en oförskämt billig iskall öl i den 25-gradiga värmen klockan 14 en fredag när man slutat jobbet.

Då längtar man inte hem till Sverige direkt. Men ibland gör man faktiskt det. Eller rättare sagt man saknar att vara någon annanstans än just Zambia. Det händer mig allt oftare; kanske blir jag allt mindre tolerant och stör mig på saker som jag först tyckte var kul och lite exotiskt. Eller så har jag blivit en surgubbe nu när jag snart är 30.

Är det tungt i höstmörkret? Stör du dig på Sverige? Är du en gammal sidait som längtar tillbaka till Afrika? Är du avundsjuk för att jag tillbringar vintern i ett varm och exotiskt land utan strand? Den här listan är för dig.

Topp 10: Jag stör mig på Zambia när...


10...det bästa (och enda) på TV är en dubbad venezuelansk såpa från 1986.

9...jag har riktigt, riktigt bråttom och bilen framför rullar på i 30 km/h. På en 80-väg. I ytterfilen.

8...jag kommer på sig själv med att tänka att 150 dollar natten för ett litet trähus utan el och toalett ute i bushen är "helt okej".

7...jag besöker Dr Osman, expert på magproblem, för tredje gången samma månad

6...jag förgäves letar information på internet om bioprogram, telefonnummer till kundsupport, adress till en restaurang, öppettider eller egentligen vad som helst.

5...jag hör servitören säga "kan du vänta medan vi gör en ny beställning?" efter att jag påpekat att han serverat något helt annat än det jag beställde för 1,5 timmar sedan.

4...jag kliver in i en ödsligt tom möteslokal och inser att jag återigen dykt på på utsatt tid.

3...jag möts av ett tomt gurglande ljud när jag sätter på duschen efter att sprungit i den 35-gradiga värmen.

2...jag ser skärmen slockna precis innan jag skickat iväg det jättelånga och viktiga mailet som jag såklart inte har sparat och bockar av det femte strömavbrottet för dagen.

1...jag tänker på alla ni som inte är här. Jag saknar er!

Zambia online

Det är mycket som händer i Zambia just nu. Och för det mesta händer det verkligen nu - inte den 24:e, om en vecka eller imorgon. En dag förra veckan spreds plötsligt ryktet att president Sata skulle presentera sin nya regering. Förvirring uppstod på ambassaden - Var? När? Vilka är inbjudna? Är det presskonferens? Är vi inbjudna? Var är presskonferensen? Efter en hel del ringande fram och tillbaka visade det sig att vi var inbjudna till presskonferens dagen därpå. Nästa dag, en timme innan presskonferensen, visade det sig att vi inte alls var inbjudna. Lite senare verkade det som om vi visst var inbjudna. Det var något oklart.

Vi tog det säkra före det osäkra och samlades framför ambassadens TV med papper och penna i högsta hugg. Andra satt med mobilradion tätt intill örat. Det gäller att vara med - det är direktsändning och om man missar inslaget är det inte bara att googla fram informationen. Man får vackert vänta till reprisen en timme senare.

Så vi skrev så pennorna glödde när namnen på de nya ministrarna ropades upp. Femton minuter och 45 namn senare var det klart. Då börjar kaoset igen - vilka är de här personerna egentligen? Var kommer de ifrån? Är de tidigare ministrar? Tillhör de regeringspartiet? Hur många är kvinnor? Rapport ska skickas till Stockholm och snabbt ska det gå.

Inte heller nu är det läge att sätta sig framför datorn och googla fram informationen, för den finns inte där. Istället frågar man sina zambiska kollegor, ringer till andra ambassader och hör sig för bland alla kontakter man har. Efter några timmars intensivt arbete har en hel del information kommit fram. Det visar sig att halva regeringen är gamla gubbar från Kaundas tid.

Saker och ting blir annorlunda när man inte kan hitta precis allt på internet. Personliga kontakter blir viktiga, man tvingas läsa papperstidningen varje dag. Ofta är det rätt frustrerande att inte direkt kunna få tag på den där rapporten, valmanifestet, undersökningen eller vad det nu kan vara.

Och det dröjer nog inte länge innan vi är där. Precis som överallt i världen växer internet i Zambia. Nån slags fiberkabel håller på att dras från Sydafrika, allt fler zambier har facebook i mobilen och dagstidningarna har börjat med (än så länge hopplöst ouppdaterade) webbsidor. Jag hittade valmanifestet för regeringspartiet PF på en zambisk scribd-sida. Och inför valet fanns presidentkandidaterna på Facebook. Sata hade 4000 fans, Banda hade bara 2500 men å andra sidan en egen hemsida. Vicepresident Guy Scott har en egen blogg.

Valkommissionen försökte med en liveuppdatering av valet på sin hemsida. Det gick åt skogen, men ändå. Desto smidigare fungerade crowdsourcing-sidan Bantuwatch som rapporterade om oroligheter kring valet. Bloggen Zambian Economist levererade skarpsynta analyser av partiernas valmanifest. Det finns till och med en blogg med politisk satir.

Om fem år är det val igen (om 74-åriga president Sata överlever så länge) och efteråt är det nog ingen som sitter med papper och penna i väntan på den nya regeringen. Istället surfar man bekvämt in på en hemsida några minuter senare och laddar ned hela listan. Bekvämt, javisst - men inte alls lika spännande.

Kung Kobra i rampljuset

Strax efter midnatt i torsdags förvandlas plötsligt mitt tysta kvarter till ett kaos av hurrarop, skrik, sång och jubel. Tänk Sverige 1994 ögonblicket efter Thomas Ravelli räddat den där straffen - fast tio gånger högre. Oväsendet fortsätter hela natten när gatorna fylls av segerrusiga supportrar som festar fram till småtimmarna. På väg till jobbet dagen därpå är vägen blockerad av en stor folkmassa som hurrar, skanderar politiska slagord och lyfter sina knutna nävar i luften. Zambia har fått en ny president.

Det hade alltså hunnit bli midnatt den 22 september och jag hade för länge sedan fått nog av dubbade såpoperor från Venezuela och bisarra musikvideor då zambisk tv äntligen bröt sändningen för att visa när valkommissionens ordförande förklarade att nu var det avgjort. Med 143 av 150 valkretsar räknade var oppositionsledaren Michael Satas försprång ointagligt och redan dagen därpå svors han in som Zambias femte president, efter att sittande president Banda erkänt sig besegrad i ett ärligt och fantastiskt ödmjukt tal till nationen. Cred till Banda, som verkade ta valförlusten med ro och redan sägs vara på väg till sin farm i östra Zambia för att återuppta sitt gamla liv som pensionerad yrkesdiplomat.

Det här är stort, riktigt stort. Inte att det är just Sata som nu är Zambias mäktigaste man - han tillhör i själva verket av samma gamla garde som den förra presidenten - men på grund av att regeringen förlorade, och frivilligt gav ifrån sig, makten. Det har inte hänt sen 1991 och i många afrikanska länder har det inte hänt överhuvudtaget. Att valet dessutom anses ha gått mer eller mindre rätt och riktigt till gör att Zambia får en guldstjärna i sin demokratibok.

Så vem är Michael Sata? En 74-årig veteranpolitiker som tidigare var högt uppsatt inom f.d. regeringspartiet MMD fram till 2001. Då blev det bråk med partiledningen eftersom Sata hoppades bli partiets nästa presidentkandidat men blev bortvald. Han gav sina partikollegor fingret och startade ett eget parti, Patriotic Front. Sen dess har han varit en nagel i ögat för regeringen och för varje val har an kommit närmare och närmare presidentposten - 2011 var lite av sista chansen eftersom han är så gammal. Sata kallas "kung kobra" för sin giftiga tunga och sägs vara en slipad retoriker som kan få saker och ting gjorda. Jag träffade honom förra året i Mpulungu och det var inget blomsterspråk man fick höra direkt - både vi valobservatörer och hans egna medarbetare fick veta att vi levde.

Och nu är han president. Och förväntningarna är såklart skyhöga - han ska se till att vanligt folk får mer pengar i fickorna, fixa fram en ny konstitution och stoppa den utbredda korruptionen. Och snabbt ska det gå. Oavsett hur det går är det nya tider - ny president, ny regering, nytt parlament och antagligen en hel del nya tjänstemän eftersom många är mer eller mindre politiskt anställda. Själv ser jag fram emot att läsa de statsägda tidningarna imorgon - under valkampanjen har de varit pinsamt partiska och jag har för länge sen tappat räkningen över de slag under bältet de måttat mot Sata - han har kallats "bög-älskare" (en grov förolämpning i Zambia), lögnare, fuskare, dödligt sjuk och allt annat du kan tänka dig. Samtidigt har den största privattidningen varit precis lika partisk till förmån för oppositionen. Blir det omvända roller nu? Kommer huvuden rulla på redaktionerna? Blir det samma skit men andra namn? Spännande, sa Bull.

Världens skönaste stenbänk

I det dunkla ljuset som strömmar in från kyrkfönstret skymtar jag en stenbänk. Det är egentligen inte så mycket till bänk - den har t.ex. inget ryggstöd. Men just nu är det en mjuk himmelssäng med härligt fluffiga kuddar. Jag stapplar fram till bänken, lägger mig ned och känner hur den skrovliga stenen skär in i bakhuvudet. Några sekunder senare sover jag djupt. I bakgrunden fortsätter valförrättarna outtröttligt: "two hundred twenty three, two hundred twenty four..."

Det är valtider och presidentposten står på spel. Alla förväntar sig strid på kniven mellan den inte längre purunga presidenten Rupiah Banda (74 år) och den precis lika lastgamla utmanaren Michael Sata. Valet är viktigt och det märks - i flera månader har det varit hätsk stämning och via tidningarna har parterna anklagat varandra för valfusk, personangrepp och ojuste spel.

Den som kommer ihåg vad som hände i Kenya för några år sedan vet att det är viktigt att valet går rätt till - eller rättare sagt att folk upplever att valet går rätt till. Därför finns det valobservatörer som ska kollar så saker och ting går rätt till under valet (de gör också annat viktigt - se här). Som valobservatör för EU observerade jag valet i Msanzala, ett område utanför staden Petauke i Eastern Province, hemmaplan för president Banda och ett starkt fäste för hans parti MMD.

Klockan 04.30 på valdagen ringde alarmet och valobservationen var igång. Avfärd mot första valstationen i en liten by utanför Petauke. Halv sex var vi på plats för att bevittna öppningen klockan sex. Då var det redan köer - zambier vaknar tidigt då det fortfarande är svalt. Efter ett lyckat öppnande bevakade vi röstningen i en halvtimme, sedan bockade vi av den ena valstationen efter den andra för att se om saker och ting gick rätt till. Kan valförrättarna röstningsreglerna Får alla väljare bläck på fingret för att förhindra att man röstar två gånger? Stämmer röstlängden? Är valstationen anpassad för personer med funktionshinder?

Efter drygt tolv timmars kuskande runt i valkretsen var vi på plats i valstationen i Mwembe Anglican Church när det var dags för stängning och därefter den spännande rösträkningen. I Sverige sitter valförrättarna ensamma i ett litet rum och räknar fram resultatet. I Zambia visas vare enskild röst för observatörer, civilsamhället och partirepresentanter innan den läggs i en hög för partiet i fråga. Sen räknas rösterna högt - en och en - inför samma personer. Fördel: svårt, eller nästan omöjligt, att fuska. Nackdel: det tar tid. Låååång tid. Vår valstation stängde klockan sex och räkningen var klar klockan sju. På morgonen nästa dag. Då hade vi varit igång i dryga 27 timmar. Klart man var lite trött. Klart en stenbänk kändes skön.

Förutom sömnbristen var valobservationen en fantastisk upplevelse. Man upplever democracy in the making - folk som köade klockan tre på morgonen för att rösta, unga kvinnor som ambitiösa valförrättare, urgamla tanter och farbröder som tålmodigt väntar på sin tur att göra sin demokratiska plikt. Dessutom har man som valobservatör förmånen att besöka platser långt från hotell och safaris - en liten glimt av vardagslivet på den zambiska glesbygden.

Och resultatet? I skrivande stund är det inte klart, men förväntas komma imorgon. Watch this space.

Nordic Sports Day 2011

Ambassadfolk och andra "expats" världen över verkar ha en fetisch för märkliga traditioner. Fast så är det väl med vanliga människor också - hemma i Sverige är det ju ingen som dansar kring midsommarstången (eller?) men så fort man är utomlands är det små grodorna för hela slanten.

Hash House Harriers är ett klassiskt exempel på en bisarr expattradition. Denna globala rörelse återfinns i de flesta utvecklingsländer världen över och beskriver sig själva som "either a running club with a drinking problem or a drinking club with a running problem". Medlemmarna träffas varje helg någonstans i utkanterna av huvudstaden (i Lusaka är det oftast på någon vit farmares vidsträckta ägor) för att springa i grupp. Efteråt återtar man snabbt de kalorier man förlorat genom att dricka öl. Till ölet ingår sånger, spex och ett antal märkliga, nästan studentikosa, ceremonier.

Ett något mer kultiverat exempel på expattradition återfinns bland annat i Stockholm, där brittiska ambassaden ordnar en årlig ölfestival. Alla andra ambassader och konsulat bjuds in och ombeds bidra med inhemskt öl (tacka Systembolaget för det) och snacks. I en prestigefull tävling får deltagarna provsmakar och betygsätta ölen. Välkända ölländer som Belgien och Tyskland skördar såklart ofta triumfer, men det finns gott om uppstickare - här om året tog Namibia hem andraplatsen med den klassiska (och förvisso tyskinspirerade) Windhoek lager.

Så vad gör vi svenskar i förskingringen? Det är såklart midsommar och kräftskiva och lucia men det känner ni ju till redan. Men vad ni kanske inte vet är att varje år anordnas tävlingen Nordic Sports Day runt om i världen. Där kämpar vi mot våra grannländer i alla möjliga sporter. Ambitionsnivån och omfattningen skiljer sig åt - i Tanzania finns en lång tradition av tävlingar på blodigt allvar - det är fotboll, simning, volleyboll och sånt. I Zambia ordnades den första Nordic Sports Day 2010 och i år var det dags för andra upplagan.

Av någon anledning tog jag frivilligt på mig uppgiften att representera Sverige i organisationskommittén. Hade detta varit i Sverige hade det varit jobbigt, men nu var det ju i Zambia. För en månad sen beställde vi 150 t-shirts i ländernas olika färger och med företagssponsorer på ryggen. Vi var noga med att vara ute i god tid för att beställningen skulle vara klar i tid. Dagen innan Nordic Sports Day äger rum meddelar leverantören att tröjorna inte är klara - de har haft fullt upp med att trycka tröjor till politiska partier inför valet. Suck. Efter mycket om och men lyckades de ändå klämma ur sig ett antal t-shirts, men i fel storlekar, olika färger och dåligt tryck. Ni förstår poängen.

Till skillnad från Tanzania satsade vi på lite mer lek och lite mindre allvar i grenarna - fotbollen var där men även säckhoppningsstafett och stövelkastning. En av anledningarna var att deltagarskaran från vissa av länderna (läs Sverige) bestod till stor del av familjer med småbarn, och då vill man ju gärna ha lika delar lek och allvar. Vissa andra länder (läs Norge) var helt barnlösa och mönstrade en uppställning av vältränade unga män och kvinnor som alla verkade jobba som volontärer utskickade av Norges idrottsförbund. Sammantaget hade det svenska och norska laget ungefär samma medelålder - de var alla runt 25 och våra deltagare var knappt 10 eller en bra bit över 40.

Med dessa förutsättningar kunde det bara gå på ett sätt - Norge överlägsen segrare och Sverige överlägset sist. Men vad gör det - vi spöade Finland i dragkamp och tog en mycket meriterande andraplats i fotbollsturneringen. Och Sveriges sportsliga uppträdande gjorde oss till vinnare av fair play-trofén. Det viktigaste är inte att vinna, det är att delta. Så det så.

På kvällen blev det middag, prisutdelning och tal, därefter vidare till utestället Polo Grill där vi frotterade oss med zambierna och dansade natten lång. Ett värdigt slut på Nordic Sports Day 2011.

Paus

Idag åker jag hem till Sverige för två veckors välförtjänst semester. Jippie! Det blir paus i bloggen till början av september, då det säkerligen blir en och annan rapport om valet som hålls den 20 september.

Den zambiska bröllopstårtknivdansen

För ett tag sedan var jag och Maria bjudna på Matebeto. Vi misstänker att vi gick på någon slags muzungu-kvot eftersom vi varken kände bruden eller brudgummen. Vår relation till Moffat och Bridget (brudparet alltså) var att jag träffat brudgummens bror Sonta ett par gånger och bjudit honom på lunch.

Men vi gjorde tydligen inte bort oss alltför mycket eftersom det några veckor senare dök upp ett tokrosa inbjudningskort som bjöd oss på bröllopet. Vi tackade ja direkt men sen började frågorna hopa sig: hur ska man klä sig? Hur funkar det med bröllopspresent? Får man mat? Måste man sjunga? Pratar folk engelska? Efter diverse förfrågningar bland zambiska kollegor fick vi koll på det mesta. Utom den ständigt återkommande frågan om när man ska dyka upp.

Sånt är nämligen svårt i Zambia. Min första vecka gick jag på en invigning och var svenskt nog där fem minuter innan utsatt tid. Två timmar senare hade inledningstalaren fortfarande inte kommit. Men å andra sidan: när jag var på bio förra veckan var jag 2 min sen och missade hela inledningen av Harry Potter. Att känna på sig om, och i så fall hur mycket, för sent man ska komma är en konst jag ännu inte behärskar.

Inför bröllopet valde vi ett mellanalternativ och kom någon halvtimme för sent, vilket verkade vara helt riktigt då de flesta gästerna infann sig samtidigt som oss. Därefter fick man gå och sätta sig (fri placering) och, trodde vi, hugga in på maten. Men här skiljer sig svenska och zambiska bröllopstraditioner - där svenskarna hade börjat hungermumla satt zambierna tålmodigt och väntade. Och väntade. När vi väntat i en timme kom drycken och ännu en timme senare kom maten. Däremellan var det som på ett svenskt bröllop: sång, tal och sånt. En fantastisk (och inhyrd) toastmaster gjorde bra ifrån sig, förutom när han innan hederstalaren nämnde att maten snart skulle serveras vilket gjorde att talaren fick lika mycket uppmärksamhet som en lärare fem minuter innan sommarlovet börjar.

Skillnaderna mot ett svenskt bröllop var inte så stora - det var samma ingredienser även om det var fler tillfällen när man fick hålla tillgodo med den underhållning som bjöds i form av konversation runt bordet. Och där tror jag zambier är stråt vassare än svenskar. Och det var mycket dans. Alla dansade - brudtärnor, marskalkar, brudparet, deras föräldrar - you name it. Alla gjorde dansande entré genom en slags catwalk mellan borden fram till honnörsbordet.

Men det är klart, lite annorlunda mot ett svenskt bröllop var det ju. Till exempel när brudens mormor ombads hämta den särskilda bröllopstårtskniven för att skära tårtan, vilket hon såklart gjorde dansandes någon slags bröllopstårtknivdans. Samtidigt börjar gästerna, som nu var rejält förfriskade av gratisölen, entusiastiskt sluta upp kring henne och dansa med. Det är total kaos och mitt inne i myllret av människor står mormor med kniven i högsta hugg. Till slut ingriper toastmastern och föser bort folk så mormor kan dansa hela vägen till tårtan, där hon lämnar över kniven till två unga män som fortsätter knivdansa. Under hela charaden är mina bordsgrannar, som tillsammans svept tillräckligt med öl för att klara en Uppsaliensisk pubrunda, fullt sysselsatta med att smuggla ner överbliven buffémat i sina handväskor.

När tårtan var skuren och uppäten brakade dansgolvet löst, men tyvärr var vi tvungna att bege oss hemåt eftersom vi till skillnad från zambierna skulle jobba dagen efter. Sammanfattningsvis får bröllopet plus för mycket dans och lite tal, minus för att maten kom så sent och juryn är fortfarande ute när det gäller festen efter middagen - men dansgolvet lär inte ha gjort någon besviken.

Africa House

Året är 1914. Stewart Gore-Browne, löjtnant i den brittiska kolonialarmén, vandrar runt i norra Nord-Rhodesia (nuvarande Zambia) med uppdrag att fastställa gränsen till Belgiska Kongo. Någonstans runt påsk stöter han på området Shiwa N'gandu - en vacker liten sjö omgiven av böljande kullar. Gore-Browne bestämmer sig för att bygga ett hus där.

Inget konstigt med det egentligen...förutom att Shiwa N'gandu låg mitt ute i ingenstans, i ett av européer obebott område där få vita människor satt sin fot (även om självaste Livingstone faktiskt varit där...och sett hur hans favorithund blivit uppäten av en krokodil). Närmaste större kolonialbeskickning, Ndola, låg mer än 600 km bort. Det fanns inga vägar.

Och det var inget vanligt hus han byggde. Mitt ute i bushen restes ett fantasihus, ett slott, en klassisk brittisk herrgård, en tegelbyggnad med drygt 40 rum, matsal, kapell, bibliotek - you name it. Det fanns storslagna tavlor, grandiosa himmelssängar och utsökta matsalsmöbler. Tjogtals tjänare (från det lokala Bemba-folket) serverade femrätters lyxmiddagar som avnjöts med förstklassiga franska viner och avrundades i sällskap av lagrat portugisiskt portvin och en handrullad cigarr framför brasan i biblioteket. Snabbt skapades ett eget litet (feodal)samhälle kring huset och dess omgivningar och som mest arbetade där nästan 1000 personer. Det fanns skola, sjukhus och personalbostäder - alla byggda i brittisk stil med tegel gjort av lera från trakten.

Det var, med andra ord, helt galet. Och dyrt. Men Gore-Browne kom från en fin familj och fick dessutom generösa bidrag från sin förmögna faster i England. Dessutom var arbetskraften billig - de lokala invånarna tvingades av kolonialregeringen att betala "hydd-skatt" vilket tvingade dem att ta skitjobb till minimilöner. Och det kan inte vara lätt att ha arbetat för Gore-Browne, som fick smeknamnet "Chipembele" (noshörning på bemba) på grund av sitt humör - han hade inga problem med att slå de tjänare som inte gjorde sitt jobb. Men har såg också till att de hade det bra, stödde många zambier i deras utbildning (däribland Kenneth Kaunda) och var en av de få vita som förespråkade ökade rättigheter och mer politisk makt till svarta i Nord-Rhodesia.

Huset stod färdigt 1923 och Gore-Browne dog 1967, 84 år gammal. 44 år senare besökte vi magnifika Shiwa Ngandu, där huset står kvar än idag. För hutlösa 20 dollar fick vi en rundvandring i några få rum, och det var uppenbart att den afrikanska bushen gjort sitt för att ta tillbaka huset - inrasade tak, fuktskador från regnperioden, termiter, vilda djur, dålig skötsel, etc etc. gör att Shiwa House är en skugga av sitt forna jag. Just nu sköts det av Gore-Brownes barnbarn Charles och hans fru Jo. 280 dollar per natt kostar det att bo i orginalhuset och det är sällan överbokat. Charles och Jo för en tuff kamp att hålla huset och egendomen levande, samtidigt som naturen gör sitt för att ta tillbaka huset och dess omgivningar. De en gång prunkande rosträdgårdarna är nu övergivna och de grandiosa utemöblerna är ersatta av gamla skumgummisitsar.

Men landskapet - ägorna - är fantastiskt. Vi bodde i ett slags annex till huset där Gore-Browne tidigare huserat två skotska missionärer (enligt rykten byggdes huset på behagligt avstånd för att Gore-Browne skulle kunna ta sig en sup eller tre i fred). Huset ligger omgivet av böljande kullar som sträcker sig ned mot den vackra sjön, och längs stranden går fritt strövande zebror, hästar, gnuer och antiloper tillsammans med hjordar av boskap som manas på av traktens lokala herdar.

På en kulle i närheten blickar Gore-Brownes grav ut över det vackra landskapet. Gore-Browne är den enda vita person som fått både en statsbegravning och en traditionell begravning, för sitt engagemang för Shiwa och för zambierna. Men närmast hjärtat låg nog ändå att se till att hans älskade hus bevarades inom familjen. Även om Charles och Jo gör sitt bästa är framtiden osäker - det är svårt att driva Shiwa med vinst och den zambiska bushen ligger ständigt på lur för att ta kontroll över det gamla huset. Vem vet om det står kvar om 10, 20 eller 100 år? Långsiktighet är inget man tar för givet i Zambia.

Brrr!

För ett tag sedan lanserade Zambia en ny slogan för att ersätta den tre decennier gamla "Zambia - the real Africa". Nu är det "Zambia - let's explore" som ska locka turister. Det finns även en ny logga, där Mosi-O-Tunya (Röken Som Dundrar, eller Victoriafallen) faller ner under en varmt strålande sol.

Den där varma solen - det är nog så de flesta ser Zambia, eller hela Afrika för den delen. Strålande sol och blå himmel, shorts och t-shirt. Oftast stämmer det ganska bra. Men inte just nu. Nu är det nämligen vinter, och Zambia är kallt. Faktiskt. Jättekallt! Inte det-kan-vara-skönt-med-långärmad tröja-på-kvällen-kallt, utan snarare halsduk-och-mössa-kallt. Utomhus är det runt 10 grader i skuggan och betydligt varmare i solen (om det är sol). Men det största problemet är att det är lika kallt inomhus.

Zambiska hus, även välskötta diplomathus, är byggda för varmare väder. Det är svala (=kalla) stenhus med glipor runt dörrar och fönster och det finns inga element. Isolering är inget man jobbar med och dubbla fönsterglas är utrotningshotade. Allt detta innebär svalt och skönt under stekheta sommarmånader, men också att man i dessa tider vaknar upp i ett hus som håller runt 13 grader. Brrr!

Under några veckor har vi arbetat upp ett rejält försvar mot kylan. Vårt främsta vapen är en öppen spis där det eldas friskt nästan varje kväll. Ved köper vi billigt från en kollega som rensade i trädgården förra året.

I arsenalen finns också en värmedyna, en varmvattenflaska och två små värmefläktar - liten kapacitet att värma hela huset men bra för kliniska attacker mot tex. iskalla fötter.

Sist men inte minst har vi besökt Lusakas köpmannakvartér Kamwala och inhandlat två übertjocka filtar - den ena väger runt 8 kg. Dessa varma och förvånansvärt sköna filtar används flitigt av zambierna själva - de som har råd.

Nu är det snart augusti och vintern börjar sakta gå över till sommar (eller torrperiod). Det håller sakta men säkert på att bli varmare och i september kommer det vara stekhett igen, blå himmel och strålande sol. Precis som det ska vara i Afrika.

Tills dess....brrr!

Vägvärk

Den 74 km långa vägen mellan västra Zambias provinshuvudstad Mongu och Kalabu vid gränsen till Angola är i bästa fall dålig. Vägen, eller snarare "vägen", sträcker sig över ett stort område av flodslätter som svämmar över under regnperioden och blir då totalt obrukbar. Under torrsäsongen kan man åka på den - om man har en riktigt bra fyrhjulsdriven bil. Och gott om tid. Och lite tur.

Nu har regeringen bestämt sig för att bygga en ny väg som ska tåla regnperioden bättre. Det blir någon slags konstruktion med pålar och pontoner och gud vet vad. Men det gäller att man bygger rejält...vägen har nämligen byggts förut. 2002 spenderade bl.a. OPEC och en fond baserad i Kuwait 40 miljoner USD på vägbygget (som byggdes av ett företag från - såklart - Kuwait), men vägen rasade samman redan under regnperioden ett år senare.

När vägen nu ska byggas igen beräknas priset bli ca 8 miljoner USD. Per kilometer. Totalt rör det sig alltså om i runda slängar 600 miljoner USD eller 3,8 miljarder kronor. För att ha råd har regeringen lånat 265 miljoner dollar av Kina, samtidigt som kontraktet för vägbygget går till AVIC International (från - såklart - Kina). Dyrt kan man tycka, och man kan också fråga sig hur många skolor, sjukhus eller bostäder det motsvarar.

Det är alltså dyrt att bygga vägar och inte bara specialvägar som Mongu - Kalabu - en vanlig väg kostar ca 1 miljon USD i Zambia. Men det är nödvändigt, åtminstone om man får tro folk som jobbar på IMF, Världsbanken och andra ekonomer. De säger att utan infrastruktur ingen handel och ingen ekonomisk utveckling. Och utan vägar blir det krångligt att skicka medicin till sjukhusen, böcker till skolorna och byggmateriel till bostäderna. Och om man är ett land utan strand som dessutom saknar välfungerande järnväg är det ännu viktigare med bra väg.

Och zambiska vägar har blivit bättre på senaste tiden. Nu går det tex. att ta sig genom Zambia i tre av fyra vädersträck utan att ha en monstertruck. Men ännu har Zambia en lång väg att vandra. De flesta mindre vägar är inte asfalterade, medan de som faktiskt är asfalterade kryllar av hål och gropar (potholes). De farligaste vägarna är de som är ganska bra - toppenväg i ett par km, upp med gasen till 110-120 km/h och sen dyker det helt plötsligt upp ett pothole stort som ett badkar. Pang. Om man har en stor bil i gott skick kan man klara sig undan med förstörda stötdämpare, men har man en fullastad gammal lastbil med taskiga bromsar kan det gå mycket värre än så. Många vägar i Zambia är lastbilskyrkogårdar som kantas av vrak. Vissa har kört i diket, andra har vält, en hel del är totalkvaddade. Varje gång jag åker på en längre resa i Zambia ser jag minst ett par olycksplatser där man har svårt att tro att föraren klarat sig levande.

Så varför är vägarna så dåliga? En anledning kan vara klimatet. Först stekande sol utan en droppe regn i ett par månader, sen hällregn i ett halvår. Dålig avrinning gör att jordlagret under vägen luckras upp och delar av vägen ger vika. En annan, tråkigare, förklaring kan vara att många i branschen väljer att inte gå den smala vägen. Att bygga, och kanske framförallt att asfaltera en väg, ger möjlighet till extrainkomster för alla inblandade. Så här kan det gå till:

1. En politiker fattar beslut om att bygga en väg. Kanske får han (för det är oftast en han) lite hjälp på traven av biståndspengar eller lån.

2. Vägbygget upphandlas. Oftast är upphandlingsprocessen rätt oklar och det är svårt för utomstående att få tillgång till bedömningarna som görs. Kanske råkar det blir en kompis till politikern som vinner upphandlingen.

3. Kompisen bygger vägen, men sparar in rejält på arbete och material så att kostnaden - och kvalitén - blir mindre än vad som budgeterats.

4. Zambian Road Agency skickar en inspektör som ska, som man säger, kvalitetssäkra vägen. Om ingenjören har tur får han en del av kakan, om han har otur eller hög moral utsätts han för påtryckningar av överordnade.

5. Vägen godkänns, politikern och hans kompis delar lika på pengarna som blev över.

Ett par år och några regnperioder senare börjar potholes dyka upp, men ingen ställer de som byggde vägen till svars. Pengar som kunde spenderas på vägunderhåll används istället för att bygga en ny väg någon annanstans, med nya möjligheter till extrainkomster.

Men det är ju inte säkert att det är så det går till. Och det finns faktiskt bra vägar i Zambia, och de blir fler och fler. Just nu byggs det förresten fler vägar än någonsin - var det någon som sa valår?

En expresidents död

Zambias andra president (1991-2001), Fredrick Chiluba, är död. Efter en tid av taskig hälsa drabbades han av hjärtproblem och avled, 68 år gammal.

Chiluba var fackföreningsledaren som tog över presidentstafettpinnen efter nästan 30 år med enpartistyre av Kenneth Kaunda aka. KK. Det magiska året var 1991 - efter massiva folkliga protester var KK tvungen att hålla landets första fria val efter självständigheten och åkte ut med buller och bång. Till skillnad från många av sina grannar valde han att faktiskt acceptera valresultatet, och det ska han ha cred för.

Chiluba blev alltså Zambias andre president, kavlade upp armarna och drog igång en mängd reformer. Han privatiserade ekonomin, styrde upp demokratin och proklamerade att Zambia en kristen nation (vilket är viktigt för många). Men makten verkar ha stigit Chiluba åt huvudet (låter det bekant?) då han försökte ändra konstitutionen för att kunna sitta kvar som president en tredje mandatperiod. Men folket sa stopp och 2001 lämnade Chiluba scenen till landets tredje president Mwanawasa, som gjorde vad han kunde för att få Chiluba fälld för korruption (mer om detta i tidigare inlägg). Chiluba anklagades för korruption a la grande,

friades i ett fall i Zambia - regeringen, som då styrdes av nuvarande president Banda, valde att inte överklaga domen - men fälldes i London till att ha förskingrat 46 miljoner USD. (Ryktena säger att en hel del av pengarna spenderades på skräddarsydda kläder och (minst) 30 par skor, alla med extra inlägg - man förstår varför när man på en bild ser vår egen Carl Bildt skaka hand med den nästan en halvmeter kortare Chiluba).

Tio år efter hans tid som president var det dags för Zambia att säga farväl till Chiluba. Det var ett något mer ambitiöst farväl än om t.ex. Ingvar Carlsson hade gått bort. Presidenten utlyste åtta dagars sorgeperiod, vilket innebär att alla arrangemang, möten och liknande ställs in, alla flaggor vajar på halv stång, radio och TV spelar högtidlig, sorgsen musik och medborgarna uppmanades avhålla sig från dans, sång och annan underhållning. Ett "sorgehus" inrättades i centrala Lusaka, där dignitärer och allmänheten kunde komma och beklaga sorgen för familj och anhöriga. Kistan placerades sedan på ett stort konferenscenter för "body viewing" i ett par dagar och därpå följde en storslagen och välbesökt begravning som direktsändes i TV.

Tidningarna då? Regeringsägda Times och Daily Mail fullkomligt proppades fulla med storslagna hyllningar till "folkhjälten", "ikonen" och "demokratins och pressfrihetens försvarare" Chiluba. Ungefär 9 av 10 artiklar handlade om Chiluba och hans gärningar. Tidningarna fylldes också av kondoleanser från företag efter företag som hyllade Chiluba - från det statliga telekombolaget till privata försäkringsbolag. Oppositionstidningen Post var mer försiktigt och menade på att jodå, visst hade Chiluba gjort bra grejer men det var ju lite annat också (typ 46 miljoner USD). Detta möttes av en storm av kritik från alla möjliga håll, där man menade att Post försökte göra billiga politiska poäng på denna sorgliga händelse. I Zambia, precis som i många andra länder, ses det som ofint att tala ont om de döda.

Chiluba tillhörde samma parti, MMD, som nuvarande president Banda. På senare tid hade Chiluba allt oftare uttalat sig positivt om president Banda och hans omvalskampanj. Enligt rykten finansieras kampanjen till stor del av Chiluba i utbyte mot att Banda, när han tog över efter Mwanawasa, såg till att regeringen inte överklagade den friande korruptionsdomen mot Chiluba.

Säga vad man vill om Chiluba (fast egentligen inte nu när han är död) - han har påverkat Zambia på många sätt, på gott och ont. R.I.P.

Without fear or favour?

Snart är det val i Zambia. Folket ska välja nytt parlament, president och lokala representanter. Valet förväntas bli jämnt och mycket står på spel. Kanske kommer endast några tiotusentals röster fälla avgörandet.

Så vad kommer folk att rösta på, och varför? Och hur får de information om de olika politiska alternativen? Få personer i Zambia har tillgång till de informationskällor som de flesta svenskar skulle använda, så som valtest på internet och partidebatter i TV. En hel del har radio, men för många människor är tidningar den viktigaste informationskällan.

En dagstidning kostar mindre än 5 kr. Större delen av marknaden tas upp av tre tidningar som alla kommer ut sju dagar i veckan. Den största är nog privatägda The Post som profilerar sig genom slogans som "the paper that digs deeper" och "while others imitate, we innovate". De resterande två drakarna är regeringsägda tidningarna Times of Zambia ("forward with the nation") och Daily Mail ("without fear or favour").

Det låter väl bra? Relativt billiga tidningar som kommer ut varje dag. Och med storslagna slogans till på köpet. Men problemet är vad som står i tidningarna, eller rättare sagt vad som inte står. Och varför. Till exempel:

För ett tag sedan kom en rapport om Zambia från tidningen the Economists onlinetjänst the Economic Intelligence Unit. EIU bedömer det ekonomiska och politiska läget i de flesta länder runtom i världen, och den senaste rapporten om Zambia beskrev det avbrutna samarbetet mellan de två största oppositionspartierna - PF och UPND - och om detta kan påverka utgången av det viktiga valet senare i år. Såhär skrev EIU:

Following months of discord, the alliance between the two largest opposition parties – the Patriotic Front (PF) and the United Party for National Development (UPND) – has ended. Despite this, the elections are likely to be closely contested and could result in a transfer of power from the president, Rupiah Banda, and the ruling Movement for Multiparty Democracy (MMD) to the PF and its leader, Michael Sata. (...) The presidential and parliamentary elections are likely to be closely contested. The MMD will benefit from the advantages of incumbency and its formidable electoral machinery. However, the PF and Mr Sata should put up a strong challenge to the MMD (...)

Enligt EIU är det alltså jämnt skägg inför valet. Spännande! Så hur rapporterades detta i tidningarna? En jämförande analys mellan de politiska alternativen baserat på EIUs slutsatser? Intervjuer med ledande opinionsbildare och politiska experter? En historisk tillbakablick från när pakten bildades och hur dess popularitet förändrats sedan dess? Nja, inte riktigt.

Om man öppnade The Post kunde man läsa följande:

Economist Intelligence Unit predicts change of govt
The Economist Intelligence Unit (EIU) has revealed that the forthcoming general elections could result in a transfer of power from President Rupiah Banda to PF leader Michael Sata.

Men om man istället köpte en Daily Mail lät det så här:

RB, MMD will win polls
The latest Economist Intelligence Unit (EIU) report says although this year’s general elections are likely to be tightly contested, President Banda and the MMD are likely to win. The report says the MMD will benefit from the advantages of incumbency and its formidable electoral machinery.

Och slutligen i Times:

MMD Will Keep Winning Polls - EIU Report
The Economist Intelligence Unit (EIU) has observed that the MMD will keep winning elections (...). (...) The report of the Economist magazine said the presidential and parliamentary elections were likely to be closely contested but that President Banda still had substantial advantages over Mr Sata.

Alla tidningarna har (tyvärr) läst samma rapport, men det verkar inte bättre än att de haft olika glasögon. Och pennor. Vissa skulle till och med säga att de regeringsägda tidningarna valde att rapportera endast det som var fördelaktigt för regeringspartiet, medan den privatägda tidningen gjorde precis tvärtom. Om det är sant kan man fråga sig hur zambier ska kunna få fram neutral, balanserad och vettig information från dessa tidningar? Vem ska man lita på? Kan man överhuvudtaget lita på någonting som står i dessa tidningar?

Ett par veckor efter rapporteringen ovan kunde man läsa följande i The Times:

A University of Zambia (UNZA) lecturer in the school of political science Phineas Bbaala has said the prediction by the Economist Intelligence Unit (EIU) that President Rupiah Banda and the MMD will win this year’s elections are a true reflection of the political reality in the country.

According to the June publication of the Economist Intelligence Unit (EIU), President Banda and the MMD would win this year’s elections.

“The prediction are consistent with what I have been saying that President Banda is the only credible candidate to win this year’s elections,” he said.

According to the report, although the elections would be closely contested, an election victory for President Banda and the MMD remained the most likely outcome.

I Sverige kan man ibland irriteras över att alla tidningar rapporterar om precis samma saker - öppnar man DN eller SvD är det samma förstasidenyhet medan Aftonbladet och Expressen kopierar varandras löpsedlar. Om det ändå vore så i Zambia.

Matebeto - i matens tecken

En dag på jobbet fick jag ett sms av min zambiska kompis Shonta, som i högtidliga ordalag bjöd in mig och Maria till en Matebeto följande Söndag. Så trevligt, tänkte jag, men innan man tackar ja bör man kanske kolla vad en Matebeto är. Som tur var fanns det zambiska kollegor till hands, och efter diverse konsultationer tackade jag ja med stor entusiasm.

Följande Söndag sitter jag och Maria i en prydlig trädgård i Chainama i norra Lusaka. Där bor Shonta och hans familj, inklusive huvudpersonen i dagens tillställning: hans bror som ska gifta sig i slutet på juli.

Ett femtiotal gäster är bjudna till spektaklet, mestadels släkt och vänner till brudgummen. Med en så liten skara gäster är vi något förvånade att vi är bjudna, särskilt med tanke på att vi känner varken brudgummen eller bruden. Men eventuellt går vi på någon slags muzungu-kvot eftersom vi är de enda icke-zambierna på festen.

Plötsligt sprids en förväntansfull tystnad i sällskapet då sånger hörs i fjärran. Vi rusar ut på gatan och ser ett stort följe komma gående, sjungandes traditionella zambiska sånger. Det är brudens mor, systrar, kvinnliga släktingar och vänner. Alla är klädda i de traditionella färglada tygstycken som kallas chitenges och de flesta kånkar på blankputsade grytor, byttor och skålar.

Väl framme vid husporten stannar sällskapet och en äldre kvinna breder ut en chitenge på marken samtidigt som hon gör klart att gruppen inte tar ett steg längre. Brudgummens gäng försöker övertala kvinnorna att fortsätta marschen genom att slänga sedlar på chitengen. Efter kastade kwachas motsvarande någon hundralapp är gruppen övertygad och traskar vidare in i huset, där brudgummen med familj sitter uppradade. Kvinnorna skrattar, skojar och sjunger traditionella sånger på Bemba, det vanligaste språket i provinsen Copperbelt, där brudgummens familj har sin hemvist.

När alla kommit tillrätta i det nu smockfulla rummet - och när Maria av någon anledning placerats i högsätet bredvid brudgummens far - börjar kvinnorna att en efter en presentera det de har med sig i grytorna, vilket visar sig vara en imponerande samling zambisk mat. Där finns den klassiska smaklösa majsgröten nshima, torkade tusenfotingar, massvis med kyckling, viltkött, nån slags förkolnad svamp, spenatstuvning, ännu mera kyckling, allehanda röror, friterade småfiskar (kapenta), sötpotatis, och ett stort antal oidentifierbara rätter som beskrivs som "produce of the forrest". Det är en något kaotiskt stämning, som blir än mer kaotisk när en levande get langas fram samtidigt som en av väninnorna i triumf håller upp en vilt sprattlande levande höna.

När all mat presenterats förs brudgummen in i ett sidorum där han i avskildhet får äktenskapliga råd och tips av en vis man, en slags mentor. Mentorn förklarar äktenskapets, och hela livets, hemligheter och dygder med hjälp av att referera till olika delar på en kyckling. Varje del av kycklingen har en egen betydelse - t.ex. var halsen extra viktig - men det var svårt att få reda på detaljer. Antagligen borde någon ha berättat detta för mig förra året.

Medan brudgummen får sina kycklingrelaterade äktenskapliga råd dukas all mat upp på ett stort långbord och gästerna förbereder sig för att hugga in. Men de som lagat maten går hem - deras uppgift idag var att laga, leverera och presentera maten medan brudgummen och hans vänner tar hand om själva ätandet. Syftet är, eller var åtminstone, att bruden ska visa brudgummen vad han kan förvänta sig i matväg i framtiden. Jag frågar Shonta om brudgummen ställer in bröllopet om maten inte smakar tillräckligt bra, men riktigt så allvarligt är det tydligen inte.

I slutet på juli är det dags för bröllopet - jag och Maria är inbjudna i egenskap av bekanta till brudgummens bror (eller för att fylla muzungukvoten). Maria är även inbjuden till möhippan, men eftersom hon inte ens träffat bruden tackar hon nog nej. Men bröllopet blir kul!

Gästspel i bloggen: besök från Sverige

Efter att bloggen legat nere i ett par veckor bestämde vi oss för att styra upp den igen. Ola har nämligen varit mycket upptagen på sistone med att ta hand om oss! Då undrar ni kanske vilka ”vi” är. Olas kusin Karl är en av oss och anlände till Lusaka 26 maj. Fem dagar senare kom Carl Olén med flickvän Eleonora. Karl hann med diverse farliga saker som att paddla mitt bland flodhästar och krokodiler samt leka med lejon innan Carl och Eleonora tog mark i det fantastiska Zambia.

Första kvällen blev det diplomatmingel på danska ambassaden och tidigt första morgonen bar det av till Livingstone (7 timmars Toyota Rav4-resa sydväst). Vi fick en blöt upplevelse av de spektakulära Victoriafallen. På vägen tillbaka till bilen blev vi omringade av babianer varpå vi fick blodad tand för vilda djur och begav oss till Chobe National Park i Botswana. Vistelsen i Chobe började med en båttur på Zambezi-floden mitt ibland både flodhästar och krokodiler. Häftigast var att se två stora elefanthannar låtsas-fightas på nära håll. Båtturen följdes av en lång biltur i den 11 000 km2 stora parken. Vi såg allt från impalor, vårtsvin och giraffer till tre av de ”Big five” nämligen bufflar, lejon och elefanter. Nöjda med dagen åkte vi till våra tält som var uppslagna mitt i vildmarken bland alla djur (t.ex. rytande lejon som enligt guiden var mer än en kilometer bort). Som tur var överlevde vi alla natten och begav oss på ännu en tur i den fyrhjulsdrivna safaribilen. Påvägen hem från Botswana kunde vi bocka av den fjärde av de ”Big five” - noshörningen, som stod och betade 10 meter från bilvägen.

Tillbaka i Lusaka fick vi känna på den Zambiska kulturen och människorna som vi lärt oss tycka väldigt mycket om. Sista kvällen i Lusaka gick vi ut med Olas zambiska kompis Charlie och vi gjorde vårt bästa för att dricka den lokala ölen (Mosi) och skaka rumpa i takt med bl.a. presidentens dotter (enligt egen utsago).

Vi vill tacka våra fantastiska värdar som tagit emot och ordnat så fint för oss så att vår vistelse i Zambia kommit att bli en av de bästa resorna i våra liv! Tack Ola och Maria!

Kramar
Karl, Carl och Eleonora

BRIDGE och bloggtrötthet

Och så har även land utan strand drabbats av bloggtrötthet - inte ett enda inlägg på flera veckor! Jag skäms och skyller på tjänsteresor. En vecka i Kenya och två i Sydafrika de senaste veckorna har tagit ut sin rätt. Oftast är det jättekul att resa men det kostar på, för när man kommer hem igen väntar alltid en ofattbart stor mailhög. Det tar en hel dag att läsa och rensa bort alla oviktiga mail och gud förbjude om man fått några viktiga, då tar det en vecka innan man är på fötter.

Tänk om man var två personer per jobb - när den ena går på semester, åker på tjänsteresa eller är sjuk så tar den andra över. Och om båda faktiskt råkar vara på jobbet samtidigt kan den ena jobba på som vanligt medan den andra städar kontoret, sorterar visitkort, fyller i blanketter för rese-ersättning, rensar bland ikonerna på skrivbordet och allt annat man aldrig hinner göra.

Men så funkar det ju inte. Och jag är inte den som klagar (förutom just nu då) - trots mailboxångest och bloggtrötthet var min senaste resa värt det flera gånger om. Jag var som sagt i Sydafrika, närmare bestämt Pretoria (förresten...vilken konstig stad. Otroligt segregerad, samtidigt som den på något bisarrt och fruktansvärt tragiskt sett känns som mer "jämställd" eftersom man ser både svarta och vita fattiga på gatorna. Och alla pratar Afrikaans istället för engelska).

I alla fall... jag var i konstiga Pretoria för att hålla en BRIDGE-kurs. Inte kortspelet, även om det vore en våt dröm - tänk att jobba med att lära folk spela kort! Det vore nåt. Nej, det rör sig om det kanske tråkigare men antagligen viktigare fenomenet Building Resources In Democracy, Governance and Elections, en slags träning inom val- och demokratifrågor.

BRIDGE bygger på ett antal rätt enkla antaganden. Här är ett axplock:

Olika människor lär sig saker på olika sätt - vissa behöver höra saker, andra se saker, en del behöver göra eller uppleva det själva medan vissa behöver en blandning av allt.

Man lär sig bättre om man redan innan vet om vad det är man ska lära sig, och varför.

Få människor klarar av att lyssna koncentrerat i mer än 45 min. Många klarar betydligt mindre än så.

Man lär sig mer om man kan relatera det man lär sig till egna upplevelser eller erfarenheter.

Man lär sig mer om man har kul.

Man lär sig mer om man trivs med personerna i sin omgivning

Det här är ju inte rocket science direkt. Och det är knappast någonting som personerna bakom BRIDGE kommit på, eller är ensamma om. Men det är så ofta som personer - smarta, duktiga, högt uppsatta personer - som ska lära ut något eller förmedla ett budskap gör precis tvärtom.

Man har möten i timmar utan rast eller paus. Man läser innantill från Power Point-presentationer fullsmockade med text. Man pratar på själv utan att höra efter vad de som lyssnar tycker, tror eller tänker - trots att de oftast har massvis med erfarenhet. Man antar att alla andra förstår saker på precis samma sett som en själv, och i samma takt. Man skyller på dumma eller ointresserade deltagare när budskapet inte går fram, snarare än att se över hur man presenterade sitt budskap. Ja, jag kan hålla på hur länge som helst. Och det är precis vad det känns som om de gör också.

BRIDGE bygger på att ett helt gäng med experter på val- och demokratifrågor har slagit sina kloka och skapat ett gigantiskt bibliotek av olika aktiviteter, som alla bygger på de där enkla, självklara men viktiga antagandena. Om man vill hålla en BRIDGE-kurs tar man en titt i biblioteket och väljer ut precis det man vill ha - ingen kurs är den andra lik eftersom innehållet är olika beroende på hur lång tid man har på sig, vilka deltagarna är, vad de är ifrån, vad syftet med kursen är och vem som håller i kursen. För att få hålla en BRIDGE-kurs måste man ha genomgått en slags BRIDGE boot camp där man lär sig massor om inlärning, presentationsteknik och val. Och det verkar som om konceptet funkar - i de flesta kursutvärderingarna ger alla deltagare höga poäng och intresset för BRIDGE är jättestort. Kurser har hållits i tio år i mer än 80 länder och förra året fick BRIDGE ett pris av FN för lyckade insatser i Stilla Havs-regionen (UN Pulbic Service Awards).

Men det är klart att BRIDGE inte är ett automatiskt recept på framgång. Även om halva Elfenbenskusten gått på BRIDGE-kurs hade Gbagbo nog valt att ignorera valresultatet. Att BRIDGE gör så att 20 valarbetare lär sig mer om kvinnors rättigheter i val förändrar inte de sociala och ekonomiska maktstrukturerna som förhindrar kvinnliga kandidater. Men kanske är det ett steg i rätt riktning. Och då får man stå ut med lite bloggtrötthet.

Festival i Harare

Harare är inte den roligaste eller häftigaste staden i världen, eller ens i Afrika. Man har varken Nairobis puls, Kapstadens vyer, Johannesburgs shopping, Kairos historia eller Maputos matkultur. Men det finns ingenstans jag hellre skulle vilja vara den sista veckan i April varje år. För då är det HIFA i hela Harare.

Harare International Festival of Arts (eller bara "the Arts" för de invigda) är en musik- och kulturfestival som arrangerats varje år sen 1999. Under en vecka kryllar Harare av musiker, dansare, sångare, komiker, mimare och poeter från hela regionen men också från så långt bort som Sverige - ambassaderna i Zimbabwe sponsrar deltagare från sina egna länder. Sveriges bidrag i år var Frida Hyvönen. (en liten parentes om just detta. Inget ont om Frida, men är hon rätt person att skicka till en afrikansk musikfestival? Kan hon äga en sån scen? Norge skickade en danstrupp som samarbetade med fyra afrikanska länder, Tyskland skickade en tysk-nigeriansk hip-hopare. Kanske borde vi skickat någon med lite mer drag? Typ Håkan Hellström? Eller Timbuktu? Någon borde prata med svenska institutet).

Nog med klagan - HIFA är fantastiskt! Programmet var fullspäckat med
intressanta artister och till skillnad från andra festivaler är det otroligt stor variation - under två av festivalens sex dagar hann vi med gladpop från Zimbabwe, en afrikansk version av Sahara Hotnights, kalebass-kompad blues från Mali, oorganiserad reaggie/hiphop från gud vet var, en tysk-nigeriansk krigarprinsessa, indisk Michael Jackson-dans, Malawisk ståuppkomedi, danspotpurri tillägnad de fyra elementen från ungdomar från Norge, Mozambique, Sydafrika och Zimbabwe och en avslutningsshow med ett holländskt brittpop-band.

Jag är ingen stor musikkännare (rättare sagt jag är en musikalisk analfabet) men det här var riktigt bra. Energin var otrolig, arrangemangen proffsiga och publiken fantastiskt engagerad. Och allt flöt på - vilket inte är en liten prestation med tanke på att festivalen arrangeras i ett land i ständig ekonomisk kris, icke-fungerande statsförvaltning och ständig politisk inblandning i det mesta. Visst, under en föreställning blev det strömavbrott och det var kanske inte helt lyckat att förlägga lördagkvällens sena reaggieshow till en teatersalong (folk dansade på stolarna) men dessa små incidenter glömdes snabbt bort då alla föreställningar startade i tid, biljettförsäljningen var smidigare än ticnet och det alltid fanns någon att fråga. Parkeringsvakter, informationsvärdar, artister, arrangörer, deltagare - alla gjorde precis allt de kunde för att saker och ting skulle funka.

Men är inte HIFA bara ännu en kul tillställning för turister och expats? Nix! Inträde till festivalen var 5 dollar, och många shower var gratis, de dyraste kostade 15 dollar. HIFA är fest inte bara för de rikaste, och det märktes. Det är klart att festivalen också lockar rikingar från hela regionen, vilket ger inkomster till hotell, resebyråer, taxis, försäljare och affärsinnehavare. Och till artisterna själva såklart. Sist men inte minst är HIFA en möjlighet för zimbabwier och andra att genom musik, dans, poesi eller vad det nu kan vara uttrycka sånt de inte kan säga rakt ut. Många framträdanden under festivalen hade tydliga politiska budskap och undertoner. Och det är kanske viktigast av allt.

Heja Zambia!

Jag tänkte skriva om hetskampanjen i media mot homosexuella, eller regeringspartiets pinsamma försök att lagstifta om förmåner för presidenten. Men nästan varenda inlägg den senaste tiden har handlat om dåliga saker. Det är undernärda barn, misslyckad majspolitik, valfusk, dåliga vägar, konstiga kungar, korruption...och så håller det på. Och när de mer positiva inläggen handlar om safari, sol och vacker natur.

Det blir lätt så. Man vill skriva om saker som väcker intresse, saker som folk därhemma i Sverige tänker att "oj, det där visste jag inte" eller "nämen, det är ju helt sjukt" och så vidare. Av någon anledning blir det ofta saker som är lite sådär dumt märkliga och udda ur ett svenskt perspektiv. Det är likadant när man sitter med andra utlänningar och pratar om Zambia eller zambier - ofta handlar diskussionerna om märkliga och smått irriterande vardagsupplevelser som att vänta i 1,5 timme på sin mat eller att man efter att ha köat i en evighet blir informerad om att man måste ha sin egen penna när man ska fylla i något formulär på någon myndighet.

Och visst, Zambia har problem. Massor med problem. Men det finns ju bra saker också, och kanske borde jag skriva lite mer om dem. Annars blir man en sån där som Hans Rosling inte gillar, en sån som klagar och målar en alltför negativ bild av Afrika, en bild som sen blir självförstärkande.

Till exempel går det riktigt bra för Zambia rent ekonomiskt. Det senaste decenniet har BNP ökat med runt 5% per år. Inte illa! BNP per capita har tredubblats trots att befolkningen växt med 30%. Världsbanken tror att Zambia, och en hel del andra afrikanska länder också, kommer att vara i BNP-öknings-toppen ett bra tag framöver. BNP är inte världens bästa mått, en hel del av inkomsterna försvinner ut ur landet illa kvickt och nivån är så låg att en liten ökning motsvarar en stor procentuell ökning. Men ändå. Dessutom hamnar Zambia på topp 10 i Världsbankens lista över länder där det blivit enklare att göra affärer, t.ex. förenklade regler och smidigare byråkrati.

Från ekonomi till demokrati. Här finns det såklart en hel del att jobba med (se Rumble in the Mpulungu), men jämfört med hur det var tidigare gör man riktigt bra ifrån sig. Det är presidentval senare i år, och även om många säkert kommer att försöka fuska har valmyndigheten rätt bra koll, särskilt under själva valdagen. Det finns tydliga och klara regler hur det hela ska gå till - betydligt tydligare och bättre säkerhet än vad vi har i Sverige. Och med tanke på hur det gick i senaste valet kanske vi har lite att jobba på där...

Både ekonomi och demokrati gynnas av att Zambia är ett rätt lugnt land. Det är egentligen ganska konstigt, för man har alla ingredienser som behövs för ett rejält inbördeskrig eller nåt. Man har hög fattigdom, ett kolonialt förflutet, etniska skillnader (t.ex. talas 72 olika språk i landet), oroliga grannar (Kongo, Mozambique, Zimbabwe, Angola), en rik politisk och ekonomisk elit och en ung befolkning. Det har förekommit en del upplopp under åren, det största 1991 vilket ledde till president Kaundas fall och fria val, men det kunde varit mycket värre. Det är bara att se sig om i regionen.

Det här låter klyschigt, men Zambia är liksom så...färgglatt. Kommer ni ihåg den där Nokiareklamen? En kille från ett afrikanskt land flyttar till London och skriver brev hem där han säger att folk är trevliga, men "where are all the colours"? Han har en orange kostym. Och han har en poäng. Går man på gatan i Zambia ser man människor som lyser - det är fantastiskt färgglada chitenges (tygstycken som används till all, t.ex. som kjol), vackert mönstrade skjortor och klargula bananer i en träkorg på huvudet. Till och med reklam är vackert - istället för neonskyltar eller plastiga tavlor är motiven direkt målade på murar och väggar. Den röda jorden, det starka solskenet, den klarblå himlen och kontrasten mot mörk (istället för blekvit) hy gör en vanlig gatuscen väldigt vacker.

Förresten...har det slutat snöa i Sverige ännu? Här har det regnat lite, men på dagen var det 25 grader och sol. Eventuellt kommer det lite mer regn till kvällen så morgonen blir frisk och lagom varm. Imorgon blir det nog också 25 grader och sol. Och i övermorgon...

Massor med majs

Majs är stort i Zambia. Det är grillade majskolvar i vartenda gathörn och popcorn är varje zambiers vardagssnacks. Men framförallt finns i varenda mataffär gigantiska säckar (25 kg) mealie meal - ett slags grovkornigt majsmjöl som är stapelvara i hela södra Afrika. I Zambia är mealie meal den viktigaste (och enda?) ingrediensen i nationalrätten nshima, en slags stabbig majsgröt (typ polenta). Till nshima har man alltid någon slags sås (relish) som tillför smak, vilket verkligen behövs för nshima smakar absolut ingenting.

Fördelen med nshima är att det är otroligt mättande - efter ett par skedar känns det som man har tio Guiness i magen. Ingen höjdare för mig, men säkert välkommet om man som många zambier måste vända på varenda kwacha för att få mat för dagen. Men det är inte bara fattigdomsföda för alla zambier - rika som fattiga - verkar älska nshima. Det kan exemplifieras med ett citat från Marias kollega på EU-delegationen: "Jag älskar nshima. Nshima är det bästa jag vet. Jag är beroende av det. Jag måste ha nshima varje dag". Kommentarer överflödiga.

Problemet med nshima - förutom att det uppenbarligen är beroendeframkallande - är att det inte är särskilt nyttigt, åtminstone inte om man äter (bara) det varje dag. Nästan hälften av alla zambiska barn (46%) har tillväxthämningar, mycket pga liten variation i kosten.

Majshysterin har gjort majsodling väldigt populärt - eller är det tvärtom? I vilket fall satsar regeringen helhjärtat på majs - man ger ut gratis gödslingsmedel till höger och vänster (eller kanske snarare bakom ryggen till sina vänner) och förra året lovade man att köpa upp all överbliven majs i hela landet till ett fast - och högt - pris. Majsproduktionen sköt i höjden och ökade sen ännu lite till p.g.a. bra väder (alltså regn). Resultatet blev en riktigt bra skörd eller "bumper harvest" som man säger här. Det odlades rejält med majs, och när den vanliga majsmarknaden var mättat hade ju regeringen lovat att köpa upp resten. Problemet vara bara att man inte riktigt hade budgeterat för detta enorma majsutbud. Som tur var kunde man låna pengar - jag ska inte gå in på detaljer men med hjälp av IMF kunde man handla på någon slags kredit vilket motiverades genom att IMF klassade den goda skörden som en "extern chock". Andra externa chocker, förutom god skörd alltså, är torka, inbördeskrig eller översvämningar.

Så i slutet av förra året köpte regeringen massor av majs. Så mycket att man inte visste var man skulle göra av det. Alla silos svämmade över av majs. Vart man än åkte i landet såg man överfyllda lador med majs. Majs, majs, majs.

Nu är det nytt år och snart dags för ny skörd, och regeringen har återigen lovat att köpa upp majs till ett fast pris. Om detta har att göra med att det är valår låter jag vara osagt. Men värt att notera är att det finns lite majs kvar från förra året. Närmare bestämt 750 000 ton. Även om man skulle ge bort all majs gratis är det en logistisk utmaning som heter duga.

Man kan tycka vad man vill om detta majsuppköp, men en bra sak är ju att det gynnar människor som lever i fattigdom - i Zambia är fattigdomen mest utbredd på landsbygden, och där finns ju lantbrukare och bönder som odlar majs. Så även om man spenderat dyra pengar på majs man inte kan förvara har pengarna gått till de som behöver det som mest. Trodde jag, tills jag häromdagen lyssnade på en presentation av ett forskningsprojekt som gjort en undersökning bland landets bönder. Enligt deras siffror står 2% av landets bönder för 50% av majsförsäljningen. De resterande 50% säljs av ca 30% av bönderna. Så runt 2/3 av alla bönder inte säljer någon majs alls. Och gissa om de är välbärgade höginkomstbönder eller de bönder som har lägst inkomst?

Pimp My Aid

En dag damp den ned en märklig inbjudan i ambassadens elektroniska brevlåda. Som diplomat får man ju massor av inbjudningar - det är alltid något lands självständighetsdag, ett särskilt jubileum eller en högtid att fira. Men det är inte ofta vi får inbjudningar till lanseringar av musikvideor. Det var konstnären Morten Traavik som bjöd in till lanseringen av Pimp my aid worker, inspelad i Lusaka med lokala zambiska artister. I inbjudan framgick att videon tillägnades alla dessa stackars västerländska biståndsarbetare, som gör sitt bästa för att rädda världen men utan att lyckas. Pimp my aid worker var första steget i ett större projekt under namnet live aid aid. Målet var att stötta biståndet, bl.a. genom en webplatform och en modevisning med manliga biståndsarbetare.

Vänta här nu...Pimp my aid? Hjälpa biståndsarbetare? Live aid aid? Det luktade riktigt saftig satir lång väg. När det dessutom visade sig att konstnären Traavik varit inblandad i skönhetstävlingen "Miss Landmine" i Kambodja anade vi definitivt ugglor i mossen. Men även om satir svider är den ofta genomtänkt och innehåller ett och annat användbart argument. Och när det gäller bistånd finns det nog mycket att vinna på att lyssna på röster utanför givarkretsen. Så med risk för att göras till åtlöje var vi ändå några stycken som med hjärtat i halsgropen anmälde oss till lanseringen av Pimp my aid worker.

Vi anlände på svenskt manér - fem minuter innan utsatt tid - och möttes såklart av en i princip tom lokal. (Efter ett halvår har jag fortfarande inte lärt mig den zambiska klockan - ibland startar möten, mottagningar och annat prick den tid det står på inbjudan, ibland en timme senare.) Efter någon timmes motvilligt minglande var det äntligen dags för lanseringen av videon, vilken presenterades av Traavik själv, som egentligen inte sa någonting eftersom han ville att var och en skulle bilda sig sin egen uppfattning om videon.

5 minuter senare tittade vi misstroget på varandra och tänkte "jaha". Enligt mig var videon lite av ett antiklimax, och jag hade svårt att förstå poängen med det hela. Men kanske är jag hemmablind. Vad tycker du? Se videon på pimpmyaid.org.

En kung med stort K

När nu media börjat gotta sig åt detaljerna kring prins Williams bröllop blir det kungligt tema även i bloggen. Om man vill prata monarkier i Afrika finns det inte så många att välja på - tre, tror jag - men som tur var besökte jag nyligen en av dessa, nämligen Swaziland. Och där bor det en kung med stort K - jämfört med Mswati III är Carl Gustaf en rätt slät figur:

Carl XVI Gustaf av Sverige: 27 år vid kröning, 1 fru, 3 barn, konstitutionell monark utan reell makt som ertappas med att ha kört för fort.

Mswati III av Swaziland: 18 år vid kröning, 14 fruar, 23 barn, absolut monark som styr landet med järnhand och bl.a. anklagas för att ha rövat bort sin senaste fru mot hennes vilja.

Mswati är sannerligen en karaktär, men han har fått mycket kritik i (utländsk) media, bl.a. för att han är stenrik, auktoritär och gör lite som han vill i ett land hårt drabbat av fattigdom och hiv. Ett exempel är från 2001, då han för att minska hiv-epidemin beslutade att kvinnliga tonåringar inte fick ha sex. Två månader senare gifte han sig med en 17-åring.

Men oavsett vad utlänningar tycker verkar Mswati vara rätt populär i det traditionella Swaziland, och en del hävdar att även om han har stor (eller total) konstitutionell makt är han bunden av ett antal traditionella lagar och regler. Må så vara, men de reglerna verkar inte ha hindrat honom från att skaffa sig en förmögenhet på 100 miljoner dollar i ett land där 6 av 10 lever på mindre än 1,25 dollar om dagen.

Och om man besöker Swaziland märker man direkt att det inte är ett rikt land, i alla fall om man jämför med grannen Sydafrika. Gräsen är knivskarp vid - just det - gränsen: På ena sidan en prydlig nymålad byggnad med uniformerad personal i blankputsade skor framför datorerna. På andra sidan ett gammalt hus med smuts i hörnen och mindre välklädda (men trevliga!) tjänstemän framför högar av papper.

Inte heller naturmässigt kan Swaziland tävla med Sydafrika, men det är å andra sidan inte många länder (kan inte komma på något) som kan det. Och Swaziland är jättevackert - de välskötta vägarna är omgivna av böljande gröna kullar, betande kor och pittoreska byar. Dessutom är det mindre brottslighet och lugnare tempo än i Sydafrika.

Om du åker till Swaziland kan jag varmt rekommendera det natursköna Phophonaye Falls i landets norra del. Lagom långt bort från genomfartslederna ligger detta välskötta naturområde, fullproppat med utsökta vandringsleder längs med ett vackert vattenfall. Man kan vandra en hel dag utan att träffa en ända människa (eller något djur om man inte räknar spindlar). Välförtjänt vandringsvila får man i välutrustade tält (taklampa och dubbelsäng!) eller traditionella swazi-hus som ser ut som bikupor, där man somnar in till ljudet av porlande vattenfall. Fantastiskt!

Ett annat tips: om du dagen efter ska fortsätta norrut till Sydafrika för att till exempel lämna en hyrbil och sen ta bussen till Maputo, studera kartan noga. Det är nämligen så att alla vägar i Swaziland inte är lika fantastiska. Om man väljer att ta en väg som ligger utanför den vanliga rutten som sydafrikanska lastbilar tar till norra Sydafrika eller Mozambique får man passa sig, för vissa vägar är branta, oasfalterade, fulla med stora elaka hål och ganska övergivna. Om man då har en stackars liten tvåhjulsdriven Cheverolet kan man bli lite nervös över att den ska gå sönder mitt ute i ingenstans samtidigt som man missar bussen till Maputo.

Men oftast klarar man sig och kan pusta ut när man äntligen når den sydafrikanska gränsen, där vägarna blir asfalterade, raka och grop-fria. Kanske möts man av förvånade utrop vid gränsposteringen, där folk tittar på ens bil och säger "kom ni hit i den där!?".

En volontärhistoria

Ibland lever muzungus här i Zambia i helt olika världar. Här är ett exempel från en värld som ligger en bit bort från Lusakas ambassadkvarter.

Häromdagen träffade jag en tysk volontärarbetare, kanske några år yngre än mig. Han hade varit här ungefär lika länge som jag och jobbade på en NGO som hjälper ungdomar i fattigdom. NGO står för Non-Governmental Organisation, en organisation som inte är statlig och, åtminstone officiellt, inte vinstdrivande utan verkar för något gott syfte, typ kvinnors rättigheter, jordbruksfrågor, gatubarn etc. I biståndsländer finns det gott om NGOs, har för mig att Zambia har någonstans runt 2000 st. Så gott som alla är finansierade av givarländer som tex. Sverige.

Det här var volontärens första jobb i Afrika. Det verkar som om han har det lite tuffare än mig.

Volontären tjänstgjorde som kassör på denna NGO. Han anlände i augusti förra året till en skitig kontorslokal med smutsiga väggar, kackerlackor och slitna kontorsmöbler. Medarbetarnas löner betalades med hjälp av pengar från två givarfinansierade projekt. Båda två skulle upphöra vid årsskiftet; utan projekt blir det inga pengar, så det gäller att ständigt ha projekt på gång. Normalt sett tar det ganska lång tid att söka och få pengar för projekt. Volontären frågade därför organisationens grundare tillika chef om det fanns planer på att söka pengar för nya projekt till nästa år och fick svaret att detta var "på gång". Några månader senare insåg han att det varit väldigt tyst om nya projekt - faktum var att han inte sett en endaste ansökan eller ens början till ansökan. Han frågade försiktigt chefen om det inte var dags att börja tänka på nya projekt, men chefen försäkrade honom om att det inte var någon fara och att det skulle lösa sig. Skönt, tänkte volontären. Chefen har ett ess i rockärmen.

Så blev det nytt år, de två projekten avslutades och inga fler pengar kom från givarna. Organisationen var helt plötsligt utan pengar. Inga pengar till löner, inga pengar till el, vatten, kontorsmateriel. Chefen kliar sig i huvudet och säger "hmm, det kanske är dags att fundera på ett nytt projekt?"

Några dagar senare kommer chefen in till vår volontärkassör:

Chefen: "Jag behöver 500 000 Kwacha (ca 750 kr) till bensin".

Kassören: "Ehh...vi har ganska ont om pengar. Har du någon dokumentation som kan peka på varför den utgiften är nödvändig för organisationen i detta läge?"

Chefen: "Du, jag ställde inte en fråga, jag gav en order. Ge mig 500 000 till bensin."

Kassören: "Ehh...ok. Glöm inte att ge mig ett kvitto till redovisningen."

Några dagar senare kommer chefen med ett kvitto. När han senare sitter vid organisationens allmänna dator hittar vår volontär ett antal kvittomallar, färdiga att skriva ut.

Samtidigt visar det sig att revisionsbolaget som utvärderar de tidigare projekten inte är nöjda med organisationens finansiella rapporter. Inte nöjda alls. Så är detta slutet för organisationen?

"Inte alls", säger vår tyske volontär. "Är man bränd hos en givare går man till en annan. Det finns många andra givare att gå till, det är bara att söka nya pengar för nya projekt. Organisationen, och chefen, överlever. Det har de gjort i tio år och kommer att göra i tio år till. "

Sydafrikansk roadtrip

Puh! Tillbaka i Zambia efter en dryg veckas semester. Massvis med intryck såklart; ett av dem är att jag och Maria sakta men säkert förvandlas från sparsamma, luggslitna backpackers med förkärlek till prisvärda sovsalar till bekväma rullväske-resenärer som betalar det där lilla extra för att slippa kackerlackor på rummet. Är det åldern månntro? Eller är det är tecken på att tid/pengar-balansen har förskjutits - man har råd att hyra bil men inte tid att spendera timmar eller dagar på billiga långfärdsbussar? Oavsett anledning gäller det att passa sig så man inte en dag upptäcker att man blivit precis som de busslaster med ständigt filmande och fotograferande charterturister man aldrig trodde man skulle bli.

Men bekväm eller ej - den här resan var fantastisk. Med flyg till Durbans moderna gallerior och vackra strandpromenader, därefter vidare med bil längs den sydafrikanska ostkusten till St Lucias vidsträckta sandstränder, sen norrut för safari i Mkunze nationalpark och över gränsen till Swazilands böljande gröna berg, vandring längs med Phophonayes utsökta vattenfall och slutligen buss till Maputos fantastiska fiskrestauranger och pulserande nattliv (tror jag, vi sov mest på nätterna).

Det finns en hel del att berätta från resan, men jag nöjer mig med en liten historia från varje land. Jag börjar med Sydafrika. Egentligen vill jag bara säga "åk dit". Det är ett av världens vackraste länder med så mycket att bjuda på: det finns vackra städer med lyxiga restauranger, utsökta viner, fantastiska stränder, majestätiska berg, pulserande storstäder, pittoreska byar, safari på land och i havet, grönområden, intressant politisk historia, bra museum, vidsträckt ödemark etc, etc. Jämfört med andra länder i närheten är det extremt lätt att ta sig runt i landet - det finns bra vägar, kollektivtrafik och gott om boende.

Och det är inte så farligt som många tror. Efter VM verkar säkerheten ha blivit högre och brottsligheten minskat, det är mer folk ute på gatorna både på dagar och nätter. Visst kan storstäderna vara farliga men i mindre städer och på landet är det hur lugnt som helst. Vår guide i Mkunze berättade att hon aldrig låser sitt hus och lämnar bilnyckeln i bilen. I St Lucia är den största faran att stöta på ilskna flodhästar på ödsliga gator om natten.

Men det är klart att man ska vara försiktig, särskilt när man är ny i landet. Vi var försiktiga i Durban, så försiktiga att vi antagligen undgick ett rånförsök (eller så tackade vi nej till en betald lyxsemester).

Vi går längs Durbans strandpromenad, det är mitt på dagen och massvis med turister, poliser och annat folk. En välklädd och trevlig ung kille stoppar oss och frågar om vi är på väg till den berömda marinparken i närheten. Det är vi, men misstänksamma som vi är frågar vi "hur så?". Jo, det är så att parken har en kampanj just nu - man får varsin lott om man svarar på några frågor. Ok säger vi, svarar på några frågor om var kommer ifrån och vad vi tycker om Durban, vår kille antecknar flitigt svaren i ett förtryckt svarsformulär. Sen tar varsin lott. Vi skrapar och vinner - jag får gratis inträde till parken och Maria får jackpot - tre av samma ger en veckas semester på ett hotell i närheten! Killen blir eld och lågor och gratulerar oss till storvinsten. Han visar oss baksidan av lotten och där står mycket riktigt att tre av samma är storvinsten, även om det inte står vad. Det ser rätt och riktigt ut.

Vinsterna hämtas tydligen ut på en resebyrå precis över gatan (som alltså ligger i ett säkert område). Killen pekar och där finns mycket riktigt en resebyrå. Bredvid ligger en tobaksaffär, det är folk i rörelse hela tiden. Det ser ofarligt ut, så vi bestämmer oss för att gå dit. Killen gör oss sällskap dit och på vägen pratar han oavbrutet om allt möjligt, nämner bl.a. att han hade en svensk kompis när han studerade i Skottland för några år sedan.

Vi kommer fram till huset i fråga och det visar sig att resebyrån är på andra våningen. Och att huvudingången inte används, man går in från sidan av huset. Nu blir vi misstänksamma, vilket han ser och säger att det absolut inte är någon fara och om vi vill kan vi ta huvudingången ändå. Hmm...vi får en dålig känsla och bestämmer oss för att gå. Vi lämnar tillbaka vinstlotterna, killen ser besviken ut och meddelar att han nu inte får någon bonus. Vi går därifrån, och ser lite senare hur en annan person, en parkeringsvakt av något slag som ser pålitlig ut, står och delar ut samma slags lotter...

Röken som dundrar

I helgen besökte vi Livingstone, en rätt så sömnig småstad med några få byggnader som påminner om ett storslaget förflutet som kolonial huvudstad i Nord-Rhodesia. Trots sin sömnighet tar Livingstone emot betydligt fler turister än storebror Lusaka - trots att det nu är lågsäsong stötte vi på massvis med muzungus, allt från skäggiga backpackers med billabongshorts till rika medelålders amerikaner i för stora chinos och märkespikétröja.

Anledningen till Livingstones popularitet stavas Mosi-Oa-Tunya. Det är lokalspråk (har glömt vilket, Tonga kanske?) för "röken som dundrar". Det är också namnet på Zambias enda nationella öl, men för de flesta är nog namnet Victoriafallen mer bekant. Det var den välkände Dr Livingstone som myntade namnet som en hyllning till dåtidens brittiska regent. Trots att det lokala namnet har levt ett har hundra år längre är det kolonialnamnet som dominerar.

I alla fall...ett vattenfall är bara ett vattenfall, men Mosi-Oa-Tunya slår de flesta andra fall med hästlängder. Till exempel är det högre, bredare och har (under regnperioden) högre volym vatten är de berömda Niagarafallen. Och om man besöker fallen under regnperioden förstår man tanken bakom "röken som dundrar" - det är ett konstant mullrande och bullrande, och så mycket vatten slår i marken med sån kraft att det liksom studsar upp och blir till regn. Ett konstant vattenmoln som omger fallen. Om man är där när det regnat som mest (april) ser man inte fallet för allt vatten.

Förutom själva fallen (och alla aktiviteter runtomkring, typ bungeejump och forsränning) är Livingstone kanske inte jättespännande, men det finns bra restauranger och den som har råd kan hänga på lyxhotellet Royal Livingstone ett hundratal meter från fallens kant. Man kan också gå dit och beställa en drink i baren eller låtsas att man bor där. Att sitta på terrassen med utsikt över fallen och smutta på en kall öl (Mosi såklart) medan den röda solen sjunker ner bakom vattenmassorna är inte helt fel. Att därefter gå på kvällspromenad i hotellområdet och nästan krocka med ett gäng giraffer som ockuperar vägen är däremot lite läskigt. Tydligen kan de sparka ihjäl en om man kommer för nära. Och inte luktar de godis heller kan jag meddela.

Nästa vecka blir det uppehåll i bloggen, då är jag och Maria på road trip genom norra Sydafrika, Swaziland och Mozambique.