I helgen besökte vi Livingstone, en rätt så sömnig småstad med några få byggnader som påminner om ett storslaget förflutet som kolonial huvudstad i Nord-Rhodesia. Trots sin sömnighet tar Livingstone emot betydligt fler turister än storebror Lusaka - trots att det nu är lågsäsong stötte vi på massvis med muzungus, allt från skäggiga backpackers med billabongshorts till rika medelålders amerikaner i för stora chinos och märkespikétröja.
Anledningen till Livingstones popularitet stavas Mosi-Oa-Tunya. Det är lokalspråk (har glömt vilket, Tonga kanske?) för "röken som dundrar". Det är också namnet på Zambias enda nationella öl, men för de flesta är nog namnet Victoriafallen mer bekant. Det var den välkände Dr Livingstone som myntade namnet som en hyllning till dåtidens brittiska regent. Trots att det lokala namnet har levt ett har hundra år längre är det kolonialnamnet som dominerar.
I alla fall...ett vattenfall är bara ett vattenfall, men Mosi-Oa-Tunya slår de flesta andra fall med hästlängder. Till exempel är det högre, bredare och har (under regnperioden) högre volym vatten är de berömda Niagarafallen. Och om man besöker fallen under regnperioden förstår man tanken bakom "röken som dundrar" - det är ett konstant mullrande och bullrande, och så mycket vatten slår i marken med sån kraft att det liksom studsar upp och blir till regn. Ett konstant vattenmoln som omger fallen. Om man är där när det regnat som mest (april) ser man inte fallet för allt vatten.
Förutom själva fallen (och alla aktiviteter runtomkring, typ bungeejump och forsränning) är Livingstone kanske inte jättespännande, men det finns bra restauranger och den som har råd kan hänga på lyxhotellet Royal Livingstone ett hundratal meter från fallens kant. Man kan också gå dit och beställa en drink i baren eller låtsas att man bor där. Att sitta på terrassen med utsikt över fallen och smutta på en kall öl (Mosi såklart) medan den röda solen sjunker ner bakom vattenmassorna är inte helt fel. Att därefter gå på kvällspromenad i hotellområdet och nästan krocka med ett gäng giraffer som ockuperar vägen är däremot lite läskigt. Tydligen kan de sparka ihjäl en om man kommer för nära. Och inte luktar de godis heller kan jag meddela.
Nästa vecka blir det uppehåll i bloggen, då är jag och Maria på road trip genom norra Sydafrika, Swaziland och Mozambique.
söndag 30 januari 2011
måndag 24 januari 2011
Zimbabwe
Vissa platser vill man åka till utan att riktigt veta varför. Jag tror det är något med namnet - vissa platser låter helt enkelt extra exotiskt eller spännande. Kanske var det så man tänkte i mitt hemlandskap när man myntade sin slogan "Värmland - låter spännande". Jag vet inte om det slog, men i min bok finns det ett par namn som rankar högre än Värmland. Som Zanzibar. Eller Madagascar. Eller varför inte Tanganyikasjön och Lake Titicaca. Nu kan jag i alla fall bocka av ett av namnen på min exotiska namnlista, nämligen Zimbabwe. Men för många är Zimbabwe också med på en annan lista, den med farliga ställen där man kan råka illa ut. Innan vi åkte var det en hel del vänner och familj som undrade om det verkligen var en bra idé.
Zimbabwe är inte farligare än andra länder häromkring, men så har det inte alltid varit. Det har varit utrensningar av vita farmare, våldsamma upplopp i Harare och stora grupper av aggressiva unga män som gjorde livet surt för alla som inte röstade på regeringen. Lägg till en inflation på tusentals procent och total brist på livsnödvändiga varor så förstår man att det har varit tuffa tider.
Men förhoppningsvis går det nu sakta men säkert uppåt, åtminstone ekonomiskt. Den hopplösa valutan har ersatts med US dollar (femtiomiljonssedeln har blivit en populär souvenir) och det finns åter mat och varor i butikerna. Utländska investerare står i kö för att utnyttja landets mineraltillgångar. Och det finns fortfarande kvar en fungerande infrastruktur som byggdes upp under kolonialtiden. Eftersom über-kolonisatören Cecil Rhodes själv bodde i Zimbabwe satsades det friskt på att faktiskt bygga upp kolonin, medan "protektorat" som Zambia fick se all sin rikedom skeppas hem till Europa.
Men det finns fortfarande en hel del problem. Jag har inte så jättebra koll på landet men min gissning är att det största problemet stavas Mugabe. Trots många år i toppen är good old Bob fortfarande inte nöjd och håller sig krampaktigt fast vid makten. Numera i samlingsregering med oppositionspolitikern Tsvangirai, men frågan är om det blivit så mycket bättre. Nu har man dessutom kineserna i farstun; i norra Zimbabwe ser man kineser, kinesiska skyltar och kinesiska lastbilar överallt. Och de flesta zimbabwier verkar inte jätteglada över det. Jag vet för lite om Kina i Afrika för att ha en klar åsikt, men snart har jag läst klart "kinesen" av Mankell och kanske blir det ett blogginlägg om det.
Just ja, jag tänkte skriva lite om vår resa också. Jag, Maria och tre andra svenskar utnyttjade trettondagshelgen och tog bilen över gränsen till Zimbabwe. Resan gick till en början mycket smidigt (gränsövergångar är betydligt lättare när man har diplomatplåtar på bilen) men när vi närmade oss målet i nord-östra delen av landet började vägen bli dålig. Sen blev den ännu sämre. Sen blev den ett skämt. I vägbeskrivningen vi fått stod det "don't give up - keep going!" och vi upprepade detta som ett mantra när mina medpassagerare gång på gång tvingades kliva ur bilen för att flytta på stenblock, grenar och annat. Själv satt jag framför ratten och krypkörde mig kallsvettig på något som i bästa fall kan kallas för en vägliknande hinderbana. Det tog oss dryga 1,5 timme att ta oss de sista 8 km.
Men det var det värt - väl framme njöt vi av stillheten på Varden safari; en samling rustika hyddor utan el och vatten men med massor av vacker natur. Omgivna av "the great Dyke" - massvis av böljande gröna berg - vandrade och red utan annat sällskap än zebror och antiloper. På kvällen blev vi bortskämda med god mat, massvis med dryck och en värmande lägereld. (För den som har facebook finns det lite bilder, jag har fortfarande inte orkat sätta mig in i hur man lägger upp bilder på bloggen).
Men även ute i vildmarken visade regeringen sitt fula tryne. Förra året brann Varden Safaris huvudbyggnad, och vi frågade varför de inte byggt upp den igen. Svaret blev att jodå, det finns planer på detta men eventuellt blir det val i år och därför är det bäst att vänta - först när saker och ting lugnat ned sig efter valet vet man om man har kvar stället eller om det blivit övertaget av nån kompis till Mugabes. I dessa tider har många i regeringen blivit riktigt duktiga på Zimbabwes nya nationalsport - land-grabbing.
Zimbabwe är inte farligare än andra länder häromkring, men så har det inte alltid varit. Det har varit utrensningar av vita farmare, våldsamma upplopp i Harare och stora grupper av aggressiva unga män som gjorde livet surt för alla som inte röstade på regeringen. Lägg till en inflation på tusentals procent och total brist på livsnödvändiga varor så förstår man att det har varit tuffa tider.
Men förhoppningsvis går det nu sakta men säkert uppåt, åtminstone ekonomiskt. Den hopplösa valutan har ersatts med US dollar (femtiomiljonssedeln har blivit en populär souvenir) och det finns åter mat och varor i butikerna. Utländska investerare står i kö för att utnyttja landets mineraltillgångar. Och det finns fortfarande kvar en fungerande infrastruktur som byggdes upp under kolonialtiden. Eftersom über-kolonisatören Cecil Rhodes själv bodde i Zimbabwe satsades det friskt på att faktiskt bygga upp kolonin, medan "protektorat" som Zambia fick se all sin rikedom skeppas hem till Europa.
Men det finns fortfarande en hel del problem. Jag har inte så jättebra koll på landet men min gissning är att det största problemet stavas Mugabe. Trots många år i toppen är good old Bob fortfarande inte nöjd och håller sig krampaktigt fast vid makten. Numera i samlingsregering med oppositionspolitikern Tsvangirai, men frågan är om det blivit så mycket bättre. Nu har man dessutom kineserna i farstun; i norra Zimbabwe ser man kineser, kinesiska skyltar och kinesiska lastbilar överallt. Och de flesta zimbabwier verkar inte jätteglada över det. Jag vet för lite om Kina i Afrika för att ha en klar åsikt, men snart har jag läst klart "kinesen" av Mankell och kanske blir det ett blogginlägg om det.
Just ja, jag tänkte skriva lite om vår resa också. Jag, Maria och tre andra svenskar utnyttjade trettondagshelgen och tog bilen över gränsen till Zimbabwe. Resan gick till en början mycket smidigt (gränsövergångar är betydligt lättare när man har diplomatplåtar på bilen) men när vi närmade oss målet i nord-östra delen av landet började vägen bli dålig. Sen blev den ännu sämre. Sen blev den ett skämt. I vägbeskrivningen vi fått stod det "don't give up - keep going!" och vi upprepade detta som ett mantra när mina medpassagerare gång på gång tvingades kliva ur bilen för att flytta på stenblock, grenar och annat. Själv satt jag framför ratten och krypkörde mig kallsvettig på något som i bästa fall kan kallas för en vägliknande hinderbana. Det tog oss dryga 1,5 timme att ta oss de sista 8 km.
Men det var det värt - väl framme njöt vi av stillheten på Varden safari; en samling rustika hyddor utan el och vatten men med massor av vacker natur. Omgivna av "the great Dyke" - massvis av böljande gröna berg - vandrade och red utan annat sällskap än zebror och antiloper. På kvällen blev vi bortskämda med god mat, massvis med dryck och en värmande lägereld. (För den som har facebook finns det lite bilder, jag har fortfarande inte orkat sätta mig in i hur man lägger upp bilder på bloggen).
Men även ute i vildmarken visade regeringen sitt fula tryne. Förra året brann Varden Safaris huvudbyggnad, och vi frågade varför de inte byggt upp den igen. Svaret blev att jodå, det finns planer på detta men eventuellt blir det val i år och därför är det bäst att vänta - först när saker och ting lugnat ned sig efter valet vet man om man har kvar stället eller om det blivit övertaget av nån kompis till Mugabes. I dessa tider har många i regeringen blivit riktigt duktiga på Zimbabwes nya nationalsport - land-grabbing.
onsdag 12 januari 2011
Andra sidan av myntet
Tillbaka från vackra men politiskt hopplösa Zimbabwe, där jag ridit på hästar, vandrat i berg och kört på den sämsta väg jag någonsin sett. Men mer om det i nästa inlägg - nu till den andra sidan av mynten från förra veckan. För vissa av er är det kanske uppenbart vad som finns på andra sidan, men det betyder inte att det är uppenbart vilken sida av myntet som är mest "rätt".
Tjänstefolk - varför tar jag inte hand om min egen disk? När jag flyttade in i huset (som ambassaden pröjsar) fanns där redan en hushållerska, Rosemary. Hon bor på tomten i ett separat hus som följer med jobbet. Hennes dotter dog för något år sedan - sen dess tar hon hand om tre barnbarn. Hon har jobbat i huset i åtta år. Visst kan jag och Maria ta hand om vår disk själva...men det innebär att vi måste ge Rosemary sparken. Hon är dryga 60 år och arbetsmarknaden är tuff. Det finns inga sociala skyddsnät och pensionen är icke-existerande eller otroligt låg. Med största sannolikhet blir hon arbetslös, tvingas flytta ut i något slumområde och hennes barn tvingas lämna skolan och börja arbeta för brödfödan. Det är en sak att välja att inte anställa en hushållerska, en annan att ge Rosemary sparken.
Brain drain - varför är det inte självklart att bra myndighetsfolk ska vara "hands off" för givare? Från den enskilde individens perspektiv ser det nog ganska orättvist ut - tänk dig att du söker ett jobb som innebär ett rejält kliv framåt i din karriär (och antagligen ett fetare lönekuvert) och du är den bäst kvalificerade sökande, men nekas pga att du jobbar för staten. Vad skulle DO säga om det? Och vilka signaler sänder det till unga förmågor som funderar på om statligt jobb är rätt för dem?
Diplomaters skattefrist - vad är problemet? I rapporter om Zambias ekonomiska utveckling nämns ofta det faktum att Zambia har låga skatteintäkter med tanke på landets BNP. Med andra ord - det säljs och köps en hel del, men staten får (officiellt) en liten del av kakan. I rapporterna nämns ofta att de utländska gruvföretagen (ofta kinesiska bolag) kommer undan höga skatter, men det pratas mindre om att vi givare, som är här för att hjälpa Zambia att stå på egna ekonomiska ben, undanhåller staten massvis med skatteintäkter. Diplomater som på några år tjänar, och handlar, mångdubbelt mer än de flesta Zambier gör på en livstid springer med kvitton till skattemyndigheten och tar med sig momsen hem till Väst.
Biståndsarbetares löner - varför tjänar jag ofattbart mycket mer än min vakt? Första dagen här hörde jag maken till en italiensk diplomat beklagade sig över att "Lusaka var så dyrt att man knappt kan lägga undan pengar". Jag tyckte, milt sagt, att han hade en märklig världsbild. Till viss del tycker jag fortfarande så. Men man måste förstå att han lämnat sitt jobb för att följa med sin fru, han har lagt karriären på hyllan i minst ett par år vilket såklart innebär försämrade karriärmöjligheter, sämre löneutveckling och mindre pension. Visst, hans fru tjänar massvis med zambiska mått mätt, men knappast mer än vad hon skulle gjort i Italien. För den som är ung, singel och nyutexad är det kanske ett enkelt val, men för en 40-årig flerbarnsförälder innebär utlandsarbete vissa uppoffringar.
Bygga skolor - varför ger vi pengar till en korrupt stat istället för att ta saken i egna händer? Den frågan får man ofta här. Om vi bygger en skola, t.ex. med hjälp av tillresta experter från Sverige, blir den kanske bättre och hållbarare än om zambierna själva skulle göra det. Jobbet utfört - arbetarna åker hem och lämnar fina, nybyggda skolor. Men vem tar hand om skolorna när de behöver repareras eller rustas upp? Vem har kunskaperna, resurserna och initiativkraften till detta? Ofta ingen, förutom de som byggt dem. Och vilka signaler sänder det till staten om vi med jämna mellanrum åker ner och gör deras jobb?
Det här var bara några exempel på mynt jag hittat under ett par månader här. Jag har svårt att ta ställning i de flesta fallen, utom ett. Vad tycker du?
PS. Numera tror jag att man kan kommentera utan att logga in på google-konton och allt sånt (tack Anders).
Tjänstefolk - varför tar jag inte hand om min egen disk? När jag flyttade in i huset (som ambassaden pröjsar) fanns där redan en hushållerska, Rosemary. Hon bor på tomten i ett separat hus som följer med jobbet. Hennes dotter dog för något år sedan - sen dess tar hon hand om tre barnbarn. Hon har jobbat i huset i åtta år. Visst kan jag och Maria ta hand om vår disk själva...men det innebär att vi måste ge Rosemary sparken. Hon är dryga 60 år och arbetsmarknaden är tuff. Det finns inga sociala skyddsnät och pensionen är icke-existerande eller otroligt låg. Med största sannolikhet blir hon arbetslös, tvingas flytta ut i något slumområde och hennes barn tvingas lämna skolan och börja arbeta för brödfödan. Det är en sak att välja att inte anställa en hushållerska, en annan att ge Rosemary sparken.
Brain drain - varför är det inte självklart att bra myndighetsfolk ska vara "hands off" för givare? Från den enskilde individens perspektiv ser det nog ganska orättvist ut - tänk dig att du söker ett jobb som innebär ett rejält kliv framåt i din karriär (och antagligen ett fetare lönekuvert) och du är den bäst kvalificerade sökande, men nekas pga att du jobbar för staten. Vad skulle DO säga om det? Och vilka signaler sänder det till unga förmågor som funderar på om statligt jobb är rätt för dem?
Diplomaters skattefrist - vad är problemet? I rapporter om Zambias ekonomiska utveckling nämns ofta det faktum att Zambia har låga skatteintäkter med tanke på landets BNP. Med andra ord - det säljs och köps en hel del, men staten får (officiellt) en liten del av kakan. I rapporterna nämns ofta att de utländska gruvföretagen (ofta kinesiska bolag) kommer undan höga skatter, men det pratas mindre om att vi givare, som är här för att hjälpa Zambia att stå på egna ekonomiska ben, undanhåller staten massvis med skatteintäkter. Diplomater som på några år tjänar, och handlar, mångdubbelt mer än de flesta Zambier gör på en livstid springer med kvitton till skattemyndigheten och tar med sig momsen hem till Väst.
Biståndsarbetares löner - varför tjänar jag ofattbart mycket mer än min vakt? Första dagen här hörde jag maken till en italiensk diplomat beklagade sig över att "Lusaka var så dyrt att man knappt kan lägga undan pengar". Jag tyckte, milt sagt, att han hade en märklig världsbild. Till viss del tycker jag fortfarande så. Men man måste förstå att han lämnat sitt jobb för att följa med sin fru, han har lagt karriären på hyllan i minst ett par år vilket såklart innebär försämrade karriärmöjligheter, sämre löneutveckling och mindre pension. Visst, hans fru tjänar massvis med zambiska mått mätt, men knappast mer än vad hon skulle gjort i Italien. För den som är ung, singel och nyutexad är det kanske ett enkelt val, men för en 40-årig flerbarnsförälder innebär utlandsarbete vissa uppoffringar.
Bygga skolor - varför ger vi pengar till en korrupt stat istället för att ta saken i egna händer? Den frågan får man ofta här. Om vi bygger en skola, t.ex. med hjälp av tillresta experter från Sverige, blir den kanske bättre och hållbarare än om zambierna själva skulle göra det. Jobbet utfört - arbetarna åker hem och lämnar fina, nybyggda skolor. Men vem tar hand om skolorna när de behöver repareras eller rustas upp? Vem har kunskaperna, resurserna och initiativkraften till detta? Ofta ingen, förutom de som byggt dem. Och vilka signaler sänder det till staten om vi med jämna mellanrum åker ner och gör deras jobb?
Det här var bara några exempel på mynt jag hittat under ett par månader här. Jag har svårt att ta ställning i de flesta fallen, utom ett. Vad tycker du?
PS. Numera tror jag att man kan kommentera utan att logga in på google-konton och allt sånt (tack Anders).
tisdag 4 januari 2011
Ena sidan av myntet
Nytt år, nya tider, och Zambia börjar faktiskt kännas som hemma. Jag har ju faktiskt varit här ett tag nu. Mycket är ungefär som jag har förväntat mig; folk är trevliga, det är varmt, vägarna är dåliga och jorden är precis som solen underbart vackert röd.
Den diplomatiska bubblan är tjockare än vad jag trodde. Men jag har i alla fall lyckats ta mig iväg på två fältbesök, observerat ett val, hängt med "vanliga" zambier, gått på fotboll, handlat på den lokala marknaden och besökt en byhövding. På turistfronten har jag prickat av de flesta av "big five", sett 8 miljoner fladdermöss, beskådat Tanganyikasjön, besökt Karibadammen och plockat lichies. I helgen bär det av till Zimbabwe.
Mycket återstår; till exempel att besöka Lusakas förorter mitt i regnperioden, bevittna vardagskorruptionen och se Victoriafallen.
Nu vore det ju passande med något slags omdöme, eller analys, av hela den här Zambia-grejen. Hur är Zambia? Hur är jobbet? Är det som jag trodde? Hur är folket? Går utvecklingen åt rätt håll? Vem vinner presidentvalet? Jadu. Fråga mig igen om ett halvår kanske jag vet, men just nu har jag faktiskt ingen aning. Eller, jag har en massa aningar men det är svårt att sätta dem på pränt. Kanske beror det på att saker och ting här sällan är självklara, enkla eller svartvita. I ett land där ingen längre använder mynt är det förvånansvärt ofta man måste stanna upp, tänka efter och vända på just det.
På ena sidan myntet kan det se ut så här:
- Det är obekvämt att se hur vi utlänningar - jag också - omger oss med tjänstefolk: hushållerskor, trädgårdsmästare, vakter. Som om det fortfarande var kolonialtider. Det är inte ok...eller?
- Brain drain, dvs att duktiga inhemska tjänstemän lämnar myndigheter för välbetalda jobb utomlands, är ett stort problem i Zambia. Därför har vissa ambassader som princip att inte anställa folk från inhemska myndigheter. Helt rätt...eller?
- Utländska diplomater är befriade från skatteplikt i Zambia. Det innebär att jag kan få igen momsen på saker jag betalat genom att lämna in kvittot till skattemyndigheten. Jag kan spara massvis med pengar...man behöver ju inte lämna in varje litet småkvitto men för större utgifter, t.ex. bensin och hotellkostnader, bör man ju göra det. Det kan ju handla om tusentals kronor i slutändan! Toppen...eller?
- Biståndsarbetare som är här för att hjälpa zambierna att ta sig ur fattigdom tjänar mångdubbelt mer än de flesta zambier. Min vakt, som jobbar 12 timmar om dagen 6 dagar i veckan, tjänar på en månad ungefär vad jag tjänar på en dag. Skillnaderna i lön gör att priserna på vissa varor, t.ex. hus i bra stadsdelar och bilar, är betydligt högre än de vore om vi inte var här. Vi borde alltså tjäna mindre pengar. Eller?
- Svenskt bistånd ska i den mån det är möjligt använda statliga system. Vi bygger inte skolor, istället ger vi pengar till utbildningsdepartementet som bygger skolor. Men staten här är långsam, ineffektiv och korrupt. Vi hade kunnat åstadkomma så mycket mer för samma pengar om vi gjort saker och ting själva istället för att se staten slösa bort större delen av biståndet. Eller?
Andra sidan av samma mynt kommer nästa vecka. Nu är det dags att packa för ett land där man inte har några mynt, bara US dollar.
Den diplomatiska bubblan är tjockare än vad jag trodde. Men jag har i alla fall lyckats ta mig iväg på två fältbesök, observerat ett val, hängt med "vanliga" zambier, gått på fotboll, handlat på den lokala marknaden och besökt en byhövding. På turistfronten har jag prickat av de flesta av "big five", sett 8 miljoner fladdermöss, beskådat Tanganyikasjön, besökt Karibadammen och plockat lichies. I helgen bär det av till Zimbabwe.
Mycket återstår; till exempel att besöka Lusakas förorter mitt i regnperioden, bevittna vardagskorruptionen och se Victoriafallen.
Nu vore det ju passande med något slags omdöme, eller analys, av hela den här Zambia-grejen. Hur är Zambia? Hur är jobbet? Är det som jag trodde? Hur är folket? Går utvecklingen åt rätt håll? Vem vinner presidentvalet? Jadu. Fråga mig igen om ett halvår kanske jag vet, men just nu har jag faktiskt ingen aning. Eller, jag har en massa aningar men det är svårt att sätta dem på pränt. Kanske beror det på att saker och ting här sällan är självklara, enkla eller svartvita. I ett land där ingen längre använder mynt är det förvånansvärt ofta man måste stanna upp, tänka efter och vända på just det.
På ena sidan myntet kan det se ut så här:
- Det är obekvämt att se hur vi utlänningar - jag också - omger oss med tjänstefolk: hushållerskor, trädgårdsmästare, vakter. Som om det fortfarande var kolonialtider. Det är inte ok...eller?
- Brain drain, dvs att duktiga inhemska tjänstemän lämnar myndigheter för välbetalda jobb utomlands, är ett stort problem i Zambia. Därför har vissa ambassader som princip att inte anställa folk från inhemska myndigheter. Helt rätt...eller?
- Utländska diplomater är befriade från skatteplikt i Zambia. Det innebär att jag kan få igen momsen på saker jag betalat genom att lämna in kvittot till skattemyndigheten. Jag kan spara massvis med pengar...man behöver ju inte lämna in varje litet småkvitto men för större utgifter, t.ex. bensin och hotellkostnader, bör man ju göra det. Det kan ju handla om tusentals kronor i slutändan! Toppen...eller?
- Biståndsarbetare som är här för att hjälpa zambierna att ta sig ur fattigdom tjänar mångdubbelt mer än de flesta zambier. Min vakt, som jobbar 12 timmar om dagen 6 dagar i veckan, tjänar på en månad ungefär vad jag tjänar på en dag. Skillnaderna i lön gör att priserna på vissa varor, t.ex. hus i bra stadsdelar och bilar, är betydligt högre än de vore om vi inte var här. Vi borde alltså tjäna mindre pengar. Eller?
- Svenskt bistånd ska i den mån det är möjligt använda statliga system. Vi bygger inte skolor, istället ger vi pengar till utbildningsdepartementet som bygger skolor. Men staten här är långsam, ineffektiv och korrupt. Vi hade kunnat åstadkomma så mycket mer för samma pengar om vi gjort saker och ting själva istället för att se staten slösa bort större delen av biståndet. Eller?
Andra sidan av samma mynt kommer nästa vecka. Nu är det dags att packa för ett land där man inte har några mynt, bara US dollar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)