Ibland lever muzungus här i Zambia i helt olika världar. Här är ett exempel från en värld som ligger en bit bort från Lusakas ambassadkvarter.
Häromdagen träffade jag en tysk volontärarbetare, kanske några år yngre än mig. Han hade varit här ungefär lika länge som jag och jobbade på en NGO som hjälper ungdomar i fattigdom. NGO står för Non-Governmental Organisation, en organisation som inte är statlig och, åtminstone officiellt, inte vinstdrivande utan verkar för något gott syfte, typ kvinnors rättigheter, jordbruksfrågor, gatubarn etc. I biståndsländer finns det gott om NGOs, har för mig att Zambia har någonstans runt 2000 st. Så gott som alla är finansierade av givarländer som tex. Sverige.
Det här var volontärens första jobb i Afrika. Det verkar som om han har det lite tuffare än mig.
Volontären tjänstgjorde som kassör på denna NGO. Han anlände i augusti förra året till en skitig kontorslokal med smutsiga väggar, kackerlackor och slitna kontorsmöbler. Medarbetarnas löner betalades med hjälp av pengar från två givarfinansierade projekt. Båda två skulle upphöra vid årsskiftet; utan projekt blir det inga pengar, så det gäller att ständigt ha projekt på gång. Normalt sett tar det ganska lång tid att söka och få pengar för projekt. Volontären frågade därför organisationens grundare tillika chef om det fanns planer på att söka pengar för nya projekt till nästa år och fick svaret att detta var "på gång". Några månader senare insåg han att det varit väldigt tyst om nya projekt - faktum var att han inte sett en endaste ansökan eller ens början till ansökan. Han frågade försiktigt chefen om det inte var dags att börja tänka på nya projekt, men chefen försäkrade honom om att det inte var någon fara och att det skulle lösa sig. Skönt, tänkte volontären. Chefen har ett ess i rockärmen.
Så blev det nytt år, de två projekten avslutades och inga fler pengar kom från givarna. Organisationen var helt plötsligt utan pengar. Inga pengar till löner, inga pengar till el, vatten, kontorsmateriel. Chefen kliar sig i huvudet och säger "hmm, det kanske är dags att fundera på ett nytt projekt?"
Några dagar senare kommer chefen in till vår volontärkassör:
Chefen: "Jag behöver 500 000 Kwacha (ca 750 kr) till bensin".
Kassören: "Ehh...vi har ganska ont om pengar. Har du någon dokumentation som kan peka på varför den utgiften är nödvändig för organisationen i detta läge?"
Chefen: "Du, jag ställde inte en fråga, jag gav en order. Ge mig 500 000 till bensin."
Kassören: "Ehh...ok. Glöm inte att ge mig ett kvitto till redovisningen."
Några dagar senare kommer chefen med ett kvitto. När han senare sitter vid organisationens allmänna dator hittar vår volontär ett antal kvittomallar, färdiga att skriva ut.
Samtidigt visar det sig att revisionsbolaget som utvärderar de tidigare projekten inte är nöjda med organisationens finansiella rapporter. Inte nöjda alls. Så är detta slutet för organisationen?
"Inte alls", säger vår tyske volontär. "Är man bränd hos en givare går man till en annan. Det finns många andra givare att gå till, det är bara att söka nya pengar för nya projekt. Organisationen, och chefen, överlever. Det har de gjort i tio år och kommer att göra i tio år till. "
söndag 27 februari 2011
tisdag 15 februari 2011
Sydafrikansk roadtrip
Puh! Tillbaka i Zambia efter en dryg veckas semester. Massvis med intryck såklart; ett av dem är att jag och Maria sakta men säkert förvandlas från sparsamma, luggslitna backpackers med förkärlek till prisvärda sovsalar till bekväma rullväske-resenärer som betalar det där lilla extra för att slippa kackerlackor på rummet. Är det åldern månntro? Eller är det är tecken på att tid/pengar-balansen har förskjutits - man har råd att hyra bil men inte tid att spendera timmar eller dagar på billiga långfärdsbussar? Oavsett anledning gäller det att passa sig så man inte en dag upptäcker att man blivit precis som de busslaster med ständigt filmande och fotograferande charterturister man aldrig trodde man skulle bli.
Men bekväm eller ej - den här resan var fantastisk. Med flyg till Durbans moderna gallerior och vackra strandpromenader, därefter vidare med bil längs den sydafrikanska ostkusten till St Lucias vidsträckta sandstränder, sen norrut för safari i Mkunze nationalpark och över gränsen till Swazilands böljande gröna berg, vandring längs med Phophonayes utsökta vattenfall och slutligen buss till Maputos fantastiska fiskrestauranger och pulserande nattliv (tror jag, vi sov mest på nätterna).
Det finns en hel del att berätta från resan, men jag nöjer mig med en liten historia från varje land. Jag börjar med Sydafrika. Egentligen vill jag bara säga "åk dit". Det är ett av världens vackraste länder med så mycket att bjuda på: det finns vackra städer med lyxiga restauranger, utsökta viner, fantastiska stränder, majestätiska berg, pulserande storstäder, pittoreska byar, safari på land och i havet, grönområden, intressant politisk historia, bra museum, vidsträckt ödemark etc, etc. Jämfört med andra länder i närheten är det extremt lätt att ta sig runt i landet - det finns bra vägar, kollektivtrafik och gott om boende.
Och det är inte så farligt som många tror. Efter VM verkar säkerheten ha blivit högre och brottsligheten minskat, det är mer folk ute på gatorna både på dagar och nätter. Visst kan storstäderna vara farliga men i mindre städer och på landet är det hur lugnt som helst. Vår guide i Mkunze berättade att hon aldrig låser sitt hus och lämnar bilnyckeln i bilen. I St Lucia är den största faran att stöta på ilskna flodhästar på ödsliga gator om natten.
Men det är klart att man ska vara försiktig, särskilt när man är ny i landet. Vi var försiktiga i Durban, så försiktiga att vi antagligen undgick ett rånförsök (eller så tackade vi nej till en betald lyxsemester).
Vi går längs Durbans strandpromenad, det är mitt på dagen och massvis med turister, poliser och annat folk. En välklädd och trevlig ung kille stoppar oss och frågar om vi är på väg till den berömda marinparken i närheten. Det är vi, men misstänksamma som vi är frågar vi "hur så?". Jo, det är så att parken har en kampanj just nu - man får varsin lott om man svarar på några frågor. Ok säger vi, svarar på några frågor om var kommer ifrån och vad vi tycker om Durban, vår kille antecknar flitigt svaren i ett förtryckt svarsformulär. Sen tar varsin lott. Vi skrapar och vinner - jag får gratis inträde till parken och Maria får jackpot - tre av samma ger en veckas semester på ett hotell i närheten! Killen blir eld och lågor och gratulerar oss till storvinsten. Han visar oss baksidan av lotten och där står mycket riktigt att tre av samma är storvinsten, även om det inte står vad. Det ser rätt och riktigt ut.
Vinsterna hämtas tydligen ut på en resebyrå precis över gatan (som alltså ligger i ett säkert område). Killen pekar och där finns mycket riktigt en resebyrå. Bredvid ligger en tobaksaffär, det är folk i rörelse hela tiden. Det ser ofarligt ut, så vi bestämmer oss för att gå dit. Killen gör oss sällskap dit och på vägen pratar han oavbrutet om allt möjligt, nämner bl.a. att han hade en svensk kompis när han studerade i Skottland för några år sedan.
Vi kommer fram till huset i fråga och det visar sig att resebyrån är på andra våningen. Och att huvudingången inte används, man går in från sidan av huset. Nu blir vi misstänksamma, vilket han ser och säger att det absolut inte är någon fara och om vi vill kan vi ta huvudingången ändå. Hmm...vi får en dålig känsla och bestämmer oss för att gå. Vi lämnar tillbaka vinstlotterna, killen ser besviken ut och meddelar att han nu inte får någon bonus. Vi går därifrån, och ser lite senare hur en annan person, en parkeringsvakt av något slag som ser pålitlig ut, står och delar ut samma slags lotter...
Men bekväm eller ej - den här resan var fantastisk. Med flyg till Durbans moderna gallerior och vackra strandpromenader, därefter vidare med bil längs den sydafrikanska ostkusten till St Lucias vidsträckta sandstränder, sen norrut för safari i Mkunze nationalpark och över gränsen till Swazilands böljande gröna berg, vandring längs med Phophonayes utsökta vattenfall och slutligen buss till Maputos fantastiska fiskrestauranger och pulserande nattliv (tror jag, vi sov mest på nätterna).
Det finns en hel del att berätta från resan, men jag nöjer mig med en liten historia från varje land. Jag börjar med Sydafrika. Egentligen vill jag bara säga "åk dit". Det är ett av världens vackraste länder med så mycket att bjuda på: det finns vackra städer med lyxiga restauranger, utsökta viner, fantastiska stränder, majestätiska berg, pulserande storstäder, pittoreska byar, safari på land och i havet, grönområden, intressant politisk historia, bra museum, vidsträckt ödemark etc, etc. Jämfört med andra länder i närheten är det extremt lätt att ta sig runt i landet - det finns bra vägar, kollektivtrafik och gott om boende.
Och det är inte så farligt som många tror. Efter VM verkar säkerheten ha blivit högre och brottsligheten minskat, det är mer folk ute på gatorna både på dagar och nätter. Visst kan storstäderna vara farliga men i mindre städer och på landet är det hur lugnt som helst. Vår guide i Mkunze berättade att hon aldrig låser sitt hus och lämnar bilnyckeln i bilen. I St Lucia är den största faran att stöta på ilskna flodhästar på ödsliga gator om natten.
Men det är klart att man ska vara försiktig, särskilt när man är ny i landet. Vi var försiktiga i Durban, så försiktiga att vi antagligen undgick ett rånförsök (eller så tackade vi nej till en betald lyxsemester).
Vi går längs Durbans strandpromenad, det är mitt på dagen och massvis med turister, poliser och annat folk. En välklädd och trevlig ung kille stoppar oss och frågar om vi är på väg till den berömda marinparken i närheten. Det är vi, men misstänksamma som vi är frågar vi "hur så?". Jo, det är så att parken har en kampanj just nu - man får varsin lott om man svarar på några frågor. Ok säger vi, svarar på några frågor om var kommer ifrån och vad vi tycker om Durban, vår kille antecknar flitigt svaren i ett förtryckt svarsformulär. Sen tar varsin lott. Vi skrapar och vinner - jag får gratis inträde till parken och Maria får jackpot - tre av samma ger en veckas semester på ett hotell i närheten! Killen blir eld och lågor och gratulerar oss till storvinsten. Han visar oss baksidan av lotten och där står mycket riktigt att tre av samma är storvinsten, även om det inte står vad. Det ser rätt och riktigt ut.
Vinsterna hämtas tydligen ut på en resebyrå precis över gatan (som alltså ligger i ett säkert område). Killen pekar och där finns mycket riktigt en resebyrå. Bredvid ligger en tobaksaffär, det är folk i rörelse hela tiden. Det ser ofarligt ut, så vi bestämmer oss för att gå dit. Killen gör oss sällskap dit och på vägen pratar han oavbrutet om allt möjligt, nämner bl.a. att han hade en svensk kompis när han studerade i Skottland för några år sedan.
Vi kommer fram till huset i fråga och det visar sig att resebyrån är på andra våningen. Och att huvudingången inte används, man går in från sidan av huset. Nu blir vi misstänksamma, vilket han ser och säger att det absolut inte är någon fara och om vi vill kan vi ta huvudingången ändå. Hmm...vi får en dålig känsla och bestämmer oss för att gå. Vi lämnar tillbaka vinstlotterna, killen ser besviken ut och meddelar att han nu inte får någon bonus. Vi går därifrån, och ser lite senare hur en annan person, en parkeringsvakt av något slag som ser pålitlig ut, står och delar ut samma slags lotter...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)