Paus

Idag åker jag hem till Sverige för två veckors välförtjänst semester. Jippie! Det blir paus i bloggen till början av september, då det säkerligen blir en och annan rapport om valet som hålls den 20 september.

Den zambiska bröllopstårtknivdansen

För ett tag sedan var jag och Maria bjudna på Matebeto. Vi misstänker att vi gick på någon slags muzungu-kvot eftersom vi varken kände bruden eller brudgummen. Vår relation till Moffat och Bridget (brudparet alltså) var att jag träffat brudgummens bror Sonta ett par gånger och bjudit honom på lunch.

Men vi gjorde tydligen inte bort oss alltför mycket eftersom det några veckor senare dök upp ett tokrosa inbjudningskort som bjöd oss på bröllopet. Vi tackade ja direkt men sen började frågorna hopa sig: hur ska man klä sig? Hur funkar det med bröllopspresent? Får man mat? Måste man sjunga? Pratar folk engelska? Efter diverse förfrågningar bland zambiska kollegor fick vi koll på det mesta. Utom den ständigt återkommande frågan om när man ska dyka upp.

Sånt är nämligen svårt i Zambia. Min första vecka gick jag på en invigning och var svenskt nog där fem minuter innan utsatt tid. Två timmar senare hade inledningstalaren fortfarande inte kommit. Men å andra sidan: när jag var på bio förra veckan var jag 2 min sen och missade hela inledningen av Harry Potter. Att känna på sig om, och i så fall hur mycket, för sent man ska komma är en konst jag ännu inte behärskar.

Inför bröllopet valde vi ett mellanalternativ och kom någon halvtimme för sent, vilket verkade vara helt riktigt då de flesta gästerna infann sig samtidigt som oss. Därefter fick man gå och sätta sig (fri placering) och, trodde vi, hugga in på maten. Men här skiljer sig svenska och zambiska bröllopstraditioner - där svenskarna hade börjat hungermumla satt zambierna tålmodigt och väntade. Och väntade. När vi väntat i en timme kom drycken och ännu en timme senare kom maten. Däremellan var det som på ett svenskt bröllop: sång, tal och sånt. En fantastisk (och inhyrd) toastmaster gjorde bra ifrån sig, förutom när han innan hederstalaren nämnde att maten snart skulle serveras vilket gjorde att talaren fick lika mycket uppmärksamhet som en lärare fem minuter innan sommarlovet börjar.

Skillnaderna mot ett svenskt bröllop var inte så stora - det var samma ingredienser även om det var fler tillfällen när man fick hålla tillgodo med den underhållning som bjöds i form av konversation runt bordet. Och där tror jag zambier är stråt vassare än svenskar. Och det var mycket dans. Alla dansade - brudtärnor, marskalkar, brudparet, deras föräldrar - you name it. Alla gjorde dansande entré genom en slags catwalk mellan borden fram till honnörsbordet.

Men det är klart, lite annorlunda mot ett svenskt bröllop var det ju. Till exempel när brudens mormor ombads hämta den särskilda bröllopstårtskniven för att skära tårtan, vilket hon såklart gjorde dansandes någon slags bröllopstårtknivdans. Samtidigt börjar gästerna, som nu var rejält förfriskade av gratisölen, entusiastiskt sluta upp kring henne och dansa med. Det är total kaos och mitt inne i myllret av människor står mormor med kniven i högsta hugg. Till slut ingriper toastmastern och föser bort folk så mormor kan dansa hela vägen till tårtan, där hon lämnar över kniven till två unga män som fortsätter knivdansa. Under hela charaden är mina bordsgrannar, som tillsammans svept tillräckligt med öl för att klara en Uppsaliensisk pubrunda, fullt sysselsatta med att smuggla ner överbliven buffémat i sina handväskor.

När tårtan var skuren och uppäten brakade dansgolvet löst, men tyvärr var vi tvungna att bege oss hemåt eftersom vi till skillnad från zambierna skulle jobba dagen efter. Sammanfattningsvis får bröllopet plus för mycket dans och lite tal, minus för att maten kom så sent och juryn är fortfarande ute när det gäller festen efter middagen - men dansgolvet lär inte ha gjort någon besviken.

Africa House

Året är 1914. Stewart Gore-Browne, löjtnant i den brittiska kolonialarmén, vandrar runt i norra Nord-Rhodesia (nuvarande Zambia) med uppdrag att fastställa gränsen till Belgiska Kongo. Någonstans runt påsk stöter han på området Shiwa N'gandu - en vacker liten sjö omgiven av böljande kullar. Gore-Browne bestämmer sig för att bygga ett hus där.

Inget konstigt med det egentligen...förutom att Shiwa N'gandu låg mitt ute i ingenstans, i ett av européer obebott område där få vita människor satt sin fot (även om självaste Livingstone faktiskt varit där...och sett hur hans favorithund blivit uppäten av en krokodil). Närmaste större kolonialbeskickning, Ndola, låg mer än 600 km bort. Det fanns inga vägar.

Och det var inget vanligt hus han byggde. Mitt ute i bushen restes ett fantasihus, ett slott, en klassisk brittisk herrgård, en tegelbyggnad med drygt 40 rum, matsal, kapell, bibliotek - you name it. Det fanns storslagna tavlor, grandiosa himmelssängar och utsökta matsalsmöbler. Tjogtals tjänare (från det lokala Bemba-folket) serverade femrätters lyxmiddagar som avnjöts med förstklassiga franska viner och avrundades i sällskap av lagrat portugisiskt portvin och en handrullad cigarr framför brasan i biblioteket. Snabbt skapades ett eget litet (feodal)samhälle kring huset och dess omgivningar och som mest arbetade där nästan 1000 personer. Det fanns skola, sjukhus och personalbostäder - alla byggda i brittisk stil med tegel gjort av lera från trakten.

Det var, med andra ord, helt galet. Och dyrt. Men Gore-Browne kom från en fin familj och fick dessutom generösa bidrag från sin förmögna faster i England. Dessutom var arbetskraften billig - de lokala invånarna tvingades av kolonialregeringen att betala "hydd-skatt" vilket tvingade dem att ta skitjobb till minimilöner. Och det kan inte vara lätt att ha arbetat för Gore-Browne, som fick smeknamnet "Chipembele" (noshörning på bemba) på grund av sitt humör - han hade inga problem med att slå de tjänare som inte gjorde sitt jobb. Men har såg också till att de hade det bra, stödde många zambier i deras utbildning (däribland Kenneth Kaunda) och var en av de få vita som förespråkade ökade rättigheter och mer politisk makt till svarta i Nord-Rhodesia.

Huset stod färdigt 1923 och Gore-Browne dog 1967, 84 år gammal. 44 år senare besökte vi magnifika Shiwa Ngandu, där huset står kvar än idag. För hutlösa 20 dollar fick vi en rundvandring i några få rum, och det var uppenbart att den afrikanska bushen gjort sitt för att ta tillbaka huset - inrasade tak, fuktskador från regnperioden, termiter, vilda djur, dålig skötsel, etc etc. gör att Shiwa House är en skugga av sitt forna jag. Just nu sköts det av Gore-Brownes barnbarn Charles och hans fru Jo. 280 dollar per natt kostar det att bo i orginalhuset och det är sällan överbokat. Charles och Jo för en tuff kamp att hålla huset och egendomen levande, samtidigt som naturen gör sitt för att ta tillbaka huset och dess omgivningar. De en gång prunkande rosträdgårdarna är nu övergivna och de grandiosa utemöblerna är ersatta av gamla skumgummisitsar.

Men landskapet - ägorna - är fantastiskt. Vi bodde i ett slags annex till huset där Gore-Browne tidigare huserat två skotska missionärer (enligt rykten byggdes huset på behagligt avstånd för att Gore-Browne skulle kunna ta sig en sup eller tre i fred). Huset ligger omgivet av böljande kullar som sträcker sig ned mot den vackra sjön, och längs stranden går fritt strövande zebror, hästar, gnuer och antiloper tillsammans med hjordar av boskap som manas på av traktens lokala herdar.

På en kulle i närheten blickar Gore-Brownes grav ut över det vackra landskapet. Gore-Browne är den enda vita person som fått både en statsbegravning och en traditionell begravning, för sitt engagemang för Shiwa och för zambierna. Men närmast hjärtat låg nog ändå att se till att hans älskade hus bevarades inom familjen. Även om Charles och Jo gör sitt bästa är framtiden osäker - det är svårt att driva Shiwa med vinst och den zambiska bushen ligger ständigt på lur för att ta kontroll över det gamla huset. Vem vet om det står kvar om 10, 20 eller 100 år? Långsiktighet är inget man tar för givet i Zambia.