Kung Kobra i rampljuset

Strax efter midnatt i torsdags förvandlas plötsligt mitt tysta kvarter till ett kaos av hurrarop, skrik, sång och jubel. Tänk Sverige 1994 ögonblicket efter Thomas Ravelli räddat den där straffen - fast tio gånger högre. Oväsendet fortsätter hela natten när gatorna fylls av segerrusiga supportrar som festar fram till småtimmarna. På väg till jobbet dagen därpå är vägen blockerad av en stor folkmassa som hurrar, skanderar politiska slagord och lyfter sina knutna nävar i luften. Zambia har fått en ny president.

Det hade alltså hunnit bli midnatt den 22 september och jag hade för länge sedan fått nog av dubbade såpoperor från Venezuela och bisarra musikvideor då zambisk tv äntligen bröt sändningen för att visa när valkommissionens ordförande förklarade att nu var det avgjort. Med 143 av 150 valkretsar räknade var oppositionsledaren Michael Satas försprång ointagligt och redan dagen därpå svors han in som Zambias femte president, efter att sittande president Banda erkänt sig besegrad i ett ärligt och fantastiskt ödmjukt tal till nationen. Cred till Banda, som verkade ta valförlusten med ro och redan sägs vara på väg till sin farm i östra Zambia för att återuppta sitt gamla liv som pensionerad yrkesdiplomat.

Det här är stort, riktigt stort. Inte att det är just Sata som nu är Zambias mäktigaste man - han tillhör i själva verket av samma gamla garde som den förra presidenten - men på grund av att regeringen förlorade, och frivilligt gav ifrån sig, makten. Det har inte hänt sen 1991 och i många afrikanska länder har det inte hänt överhuvudtaget. Att valet dessutom anses ha gått mer eller mindre rätt och riktigt till gör att Zambia får en guldstjärna i sin demokratibok.

Så vem är Michael Sata? En 74-årig veteranpolitiker som tidigare var högt uppsatt inom f.d. regeringspartiet MMD fram till 2001. Då blev det bråk med partiledningen eftersom Sata hoppades bli partiets nästa presidentkandidat men blev bortvald. Han gav sina partikollegor fingret och startade ett eget parti, Patriotic Front. Sen dess har han varit en nagel i ögat för regeringen och för varje val har an kommit närmare och närmare presidentposten - 2011 var lite av sista chansen eftersom han är så gammal. Sata kallas "kung kobra" för sin giftiga tunga och sägs vara en slipad retoriker som kan få saker och ting gjorda. Jag träffade honom förra året i Mpulungu och det var inget blomsterspråk man fick höra direkt - både vi valobservatörer och hans egna medarbetare fick veta att vi levde.

Och nu är han president. Och förväntningarna är såklart skyhöga - han ska se till att vanligt folk får mer pengar i fickorna, fixa fram en ny konstitution och stoppa den utbredda korruptionen. Och snabbt ska det gå. Oavsett hur det går är det nya tider - ny president, ny regering, nytt parlament och antagligen en hel del nya tjänstemän eftersom många är mer eller mindre politiskt anställda. Själv ser jag fram emot att läsa de statsägda tidningarna imorgon - under valkampanjen har de varit pinsamt partiska och jag har för länge sen tappat räkningen över de slag under bältet de måttat mot Sata - han har kallats "bög-älskare" (en grov förolämpning i Zambia), lögnare, fuskare, dödligt sjuk och allt annat du kan tänka dig. Samtidigt har den största privattidningen varit precis lika partisk till förmån för oppositionen. Blir det omvända roller nu? Kommer huvuden rulla på redaktionerna? Blir det samma skit men andra namn? Spännande, sa Bull.

Världens skönaste stenbänk

I det dunkla ljuset som strömmar in från kyrkfönstret skymtar jag en stenbänk. Det är egentligen inte så mycket till bänk - den har t.ex. inget ryggstöd. Men just nu är det en mjuk himmelssäng med härligt fluffiga kuddar. Jag stapplar fram till bänken, lägger mig ned och känner hur den skrovliga stenen skär in i bakhuvudet. Några sekunder senare sover jag djupt. I bakgrunden fortsätter valförrättarna outtröttligt: "two hundred twenty three, two hundred twenty four..."

Det är valtider och presidentposten står på spel. Alla förväntar sig strid på kniven mellan den inte längre purunga presidenten Rupiah Banda (74 år) och den precis lika lastgamla utmanaren Michael Sata. Valet är viktigt och det märks - i flera månader har det varit hätsk stämning och via tidningarna har parterna anklagat varandra för valfusk, personangrepp och ojuste spel.

Den som kommer ihåg vad som hände i Kenya för några år sedan vet att det är viktigt att valet går rätt till - eller rättare sagt att folk upplever att valet går rätt till. Därför finns det valobservatörer som ska kollar så saker och ting går rätt till under valet (de gör också annat viktigt - se här). Som valobservatör för EU observerade jag valet i Msanzala, ett område utanför staden Petauke i Eastern Province, hemmaplan för president Banda och ett starkt fäste för hans parti MMD.

Klockan 04.30 på valdagen ringde alarmet och valobservationen var igång. Avfärd mot första valstationen i en liten by utanför Petauke. Halv sex var vi på plats för att bevittna öppningen klockan sex. Då var det redan köer - zambier vaknar tidigt då det fortfarande är svalt. Efter ett lyckat öppnande bevakade vi röstningen i en halvtimme, sedan bockade vi av den ena valstationen efter den andra för att se om saker och ting gick rätt till. Kan valförrättarna röstningsreglerna Får alla väljare bläck på fingret för att förhindra att man röstar två gånger? Stämmer röstlängden? Är valstationen anpassad för personer med funktionshinder?

Efter drygt tolv timmars kuskande runt i valkretsen var vi på plats i valstationen i Mwembe Anglican Church när det var dags för stängning och därefter den spännande rösträkningen. I Sverige sitter valförrättarna ensamma i ett litet rum och räknar fram resultatet. I Zambia visas vare enskild röst för observatörer, civilsamhället och partirepresentanter innan den läggs i en hög för partiet i fråga. Sen räknas rösterna högt - en och en - inför samma personer. Fördel: svårt, eller nästan omöjligt, att fuska. Nackdel: det tar tid. Låååång tid. Vår valstation stängde klockan sex och räkningen var klar klockan sju. På morgonen nästa dag. Då hade vi varit igång i dryga 27 timmar. Klart man var lite trött. Klart en stenbänk kändes skön.

Förutom sömnbristen var valobservationen en fantastisk upplevelse. Man upplever democracy in the making - folk som köade klockan tre på morgonen för att rösta, unga kvinnor som ambitiösa valförrättare, urgamla tanter och farbröder som tålmodigt väntar på sin tur att göra sin demokratiska plikt. Dessutom har man som valobservatör förmånen att besöka platser långt från hotell och safaris - en liten glimt av vardagslivet på den zambiska glesbygden.

Och resultatet? I skrivande stund är det inte klart, men förväntas komma imorgon. Watch this space.

Nordic Sports Day 2011

Ambassadfolk och andra "expats" världen över verkar ha en fetisch för märkliga traditioner. Fast så är det väl med vanliga människor också - hemma i Sverige är det ju ingen som dansar kring midsommarstången (eller?) men så fort man är utomlands är det små grodorna för hela slanten.

Hash House Harriers är ett klassiskt exempel på en bisarr expattradition. Denna globala rörelse återfinns i de flesta utvecklingsländer världen över och beskriver sig själva som "either a running club with a drinking problem or a drinking club with a running problem". Medlemmarna träffas varje helg någonstans i utkanterna av huvudstaden (i Lusaka är det oftast på någon vit farmares vidsträckta ägor) för att springa i grupp. Efteråt återtar man snabbt de kalorier man förlorat genom att dricka öl. Till ölet ingår sånger, spex och ett antal märkliga, nästan studentikosa, ceremonier.

Ett något mer kultiverat exempel på expattradition återfinns bland annat i Stockholm, där brittiska ambassaden ordnar en årlig ölfestival. Alla andra ambassader och konsulat bjuds in och ombeds bidra med inhemskt öl (tacka Systembolaget för det) och snacks. I en prestigefull tävling får deltagarna provsmakar och betygsätta ölen. Välkända ölländer som Belgien och Tyskland skördar såklart ofta triumfer, men det finns gott om uppstickare - här om året tog Namibia hem andraplatsen med den klassiska (och förvisso tyskinspirerade) Windhoek lager.

Så vad gör vi svenskar i förskingringen? Det är såklart midsommar och kräftskiva och lucia men det känner ni ju till redan. Men vad ni kanske inte vet är att varje år anordnas tävlingen Nordic Sports Day runt om i världen. Där kämpar vi mot våra grannländer i alla möjliga sporter. Ambitionsnivån och omfattningen skiljer sig åt - i Tanzania finns en lång tradition av tävlingar på blodigt allvar - det är fotboll, simning, volleyboll och sånt. I Zambia ordnades den första Nordic Sports Day 2010 och i år var det dags för andra upplagan.

Av någon anledning tog jag frivilligt på mig uppgiften att representera Sverige i organisationskommittén. Hade detta varit i Sverige hade det varit jobbigt, men nu var det ju i Zambia. För en månad sen beställde vi 150 t-shirts i ländernas olika färger och med företagssponsorer på ryggen. Vi var noga med att vara ute i god tid för att beställningen skulle vara klar i tid. Dagen innan Nordic Sports Day äger rum meddelar leverantören att tröjorna inte är klara - de har haft fullt upp med att trycka tröjor till politiska partier inför valet. Suck. Efter mycket om och men lyckades de ändå klämma ur sig ett antal t-shirts, men i fel storlekar, olika färger och dåligt tryck. Ni förstår poängen.

Till skillnad från Tanzania satsade vi på lite mer lek och lite mindre allvar i grenarna - fotbollen var där men även säckhoppningsstafett och stövelkastning. En av anledningarna var att deltagarskaran från vissa av länderna (läs Sverige) bestod till stor del av familjer med småbarn, och då vill man ju gärna ha lika delar lek och allvar. Vissa andra länder (läs Norge) var helt barnlösa och mönstrade en uppställning av vältränade unga män och kvinnor som alla verkade jobba som volontärer utskickade av Norges idrottsförbund. Sammantaget hade det svenska och norska laget ungefär samma medelålder - de var alla runt 25 och våra deltagare var knappt 10 eller en bra bit över 40.

Med dessa förutsättningar kunde det bara gå på ett sätt - Norge överlägsen segrare och Sverige överlägset sist. Men vad gör det - vi spöade Finland i dragkamp och tog en mycket meriterande andraplats i fotbollsturneringen. Och Sveriges sportsliga uppträdande gjorde oss till vinnare av fair play-trofén. Det viktigaste är inte att vinna, det är att delta. Så det så.

På kvällen blev det middag, prisutdelning och tal, därefter vidare till utestället Polo Grill där vi frotterade oss med zambierna och dansade natten lång. Ett värdigt slut på Nordic Sports Day 2011.