Hardship

Enligt svenska staten tillhör Zambia kategorin "hardship-länder", vilket innebär att vi som jobbar på ambassaden får en gratis (dock skattepliktig) resa till Kapstaden om året för att vi ska stå ut. Oftast är det ganska uthärdligt här i Zambia. Till exempel när man sitter vid poolkanten och smuttar på en oförskämt billig iskall öl i den 25-gradiga värmen klockan 14 en fredag när man slutat jobbet.

Då längtar man inte hem till Sverige direkt. Men ibland gör man faktiskt det. Eller rättare sagt man saknar att vara någon annanstans än just Zambia. Det händer mig allt oftare; kanske blir jag allt mindre tolerant och stör mig på saker som jag först tyckte var kul och lite exotiskt. Eller så har jag blivit en surgubbe nu när jag snart är 30.

Är det tungt i höstmörkret? Stör du dig på Sverige? Är du en gammal sidait som längtar tillbaka till Afrika? Är du avundsjuk för att jag tillbringar vintern i ett varm och exotiskt land utan strand? Den här listan är för dig.

Topp 10: Jag stör mig på Zambia när...


10...det bästa (och enda) på TV är en dubbad venezuelansk såpa från 1986.

9...jag har riktigt, riktigt bråttom och bilen framför rullar på i 30 km/h. På en 80-väg. I ytterfilen.

8...jag kommer på sig själv med att tänka att 150 dollar natten för ett litet trähus utan el och toalett ute i bushen är "helt okej".

7...jag besöker Dr Osman, expert på magproblem, för tredje gången samma månad

6...jag förgäves letar information på internet om bioprogram, telefonnummer till kundsupport, adress till en restaurang, öppettider eller egentligen vad som helst.

5...jag hör servitören säga "kan du vänta medan vi gör en ny beställning?" efter att jag påpekat att han serverat något helt annat än det jag beställde för 1,5 timmar sedan.

4...jag kliver in i en ödsligt tom möteslokal och inser att jag återigen dykt på på utsatt tid.

3...jag möts av ett tomt gurglande ljud när jag sätter på duschen efter att sprungit i den 35-gradiga värmen.

2...jag ser skärmen slockna precis innan jag skickat iväg det jättelånga och viktiga mailet som jag såklart inte har sparat och bockar av det femte strömavbrottet för dagen.

1...jag tänker på alla ni som inte är här. Jag saknar er!

Zambia online

Det är mycket som händer i Zambia just nu. Och för det mesta händer det verkligen nu - inte den 24:e, om en vecka eller imorgon. En dag förra veckan spreds plötsligt ryktet att president Sata skulle presentera sin nya regering. Förvirring uppstod på ambassaden - Var? När? Vilka är inbjudna? Är det presskonferens? Är vi inbjudna? Var är presskonferensen? Efter en hel del ringande fram och tillbaka visade det sig att vi var inbjudna till presskonferens dagen därpå. Nästa dag, en timme innan presskonferensen, visade det sig att vi inte alls var inbjudna. Lite senare verkade det som om vi visst var inbjudna. Det var något oklart.

Vi tog det säkra före det osäkra och samlades framför ambassadens TV med papper och penna i högsta hugg. Andra satt med mobilradion tätt intill örat. Det gäller att vara med - det är direktsändning och om man missar inslaget är det inte bara att googla fram informationen. Man får vackert vänta till reprisen en timme senare.

Så vi skrev så pennorna glödde när namnen på de nya ministrarna ropades upp. Femton minuter och 45 namn senare var det klart. Då börjar kaoset igen - vilka är de här personerna egentligen? Var kommer de ifrån? Är de tidigare ministrar? Tillhör de regeringspartiet? Hur många är kvinnor? Rapport ska skickas till Stockholm och snabbt ska det gå.

Inte heller nu är det läge att sätta sig framför datorn och googla fram informationen, för den finns inte där. Istället frågar man sina zambiska kollegor, ringer till andra ambassader och hör sig för bland alla kontakter man har. Efter några timmars intensivt arbete har en hel del information kommit fram. Det visar sig att halva regeringen är gamla gubbar från Kaundas tid.

Saker och ting blir annorlunda när man inte kan hitta precis allt på internet. Personliga kontakter blir viktiga, man tvingas läsa papperstidningen varje dag. Ofta är det rätt frustrerande att inte direkt kunna få tag på den där rapporten, valmanifestet, undersökningen eller vad det nu kan vara.

Och det dröjer nog inte länge innan vi är där. Precis som överallt i världen växer internet i Zambia. Nån slags fiberkabel håller på att dras från Sydafrika, allt fler zambier har facebook i mobilen och dagstidningarna har börjat med (än så länge hopplöst ouppdaterade) webbsidor. Jag hittade valmanifestet för regeringspartiet PF på en zambisk scribd-sida. Och inför valet fanns presidentkandidaterna på Facebook. Sata hade 4000 fans, Banda hade bara 2500 men å andra sidan en egen hemsida. Vicepresident Guy Scott har en egen blogg.

Valkommissionen försökte med en liveuppdatering av valet på sin hemsida. Det gick åt skogen, men ändå. Desto smidigare fungerade crowdsourcing-sidan Bantuwatch som rapporterade om oroligheter kring valet. Bloggen Zambian Economist levererade skarpsynta analyser av partiernas valmanifest. Det finns till och med en blogg med politisk satir.

Om fem år är det val igen (om 74-åriga president Sata överlever så länge) och efteråt är det nog ingen som sitter med papper och penna i väntan på den nya regeringen. Istället surfar man bekvämt in på en hemsida några minuter senare och laddar ned hela listan. Bekvämt, javisst - men inte alls lika spännande.