fredag 27 januari 2012

Slut

Det här är det sista inlägget från ett land utan strand. På fredag eftermiddag den 3 februari går planet via Johannesburg och München hem till kära gamla trygga gråa (snöiga?) Sverige. Nästa dag börjar livet om i Stockholm.

Det finns många anledningar att åka hem (ett nytt jobb är en av dem) men också många att stanna kvar. Det kanske inte riktigt har framgått av bloggen, men Zambia är fantastiskt. Därför känns det vemodigt att skriva de här raderna. Redan nu saknar jag Zambia - det trodde jag aldrig för ett par månader sedan.

Det finns så mycket att berätta om tiden här, men det är omöjligt att sammanfatta ett och ett halvt år på ett par rader. Det är nästan lika svårt att göra det efter att ha fått frågan "hur har du haft det?". Å andra sidan - senast jag var hemma var den vanligaste frågan "varför är du inte solbränd?". Den är lättare att svara på.

Hej då, Zambia.

onsdag 25 januari 2012

Soffans gåta

Möbelutbudet här i landet lämnar en hel del att önska för den som inte haft förmånen att få sina möbler skeppade från Europa via pirathärjade vatten till någon afrikansk hamn och slutligen med långsam lastbil till Lusaka. Möblerna här är stora, otympliga, fula och dyra. Världsvana zambier och expats skriker efter allt från soffbord till smålampor och så fort någon ska lämna är det huggsexa för varje liten begagnad IKEA-pryl.

För den som inte lyckats komma över hemvändarnas restgods återstår att vända sig till någon av Zambias många hantverkare. Utbudet är stort - de indiska kvarteren i Kamwala kryllar av skräddare, snickarbutikerna står tätt längs gatorna i det livliga Kalingalinga och i industrikvarteren finns det bilmekaniker som varje dag räddar livet på skruttiga stadsjeepar.

Hantverkare tenderar ofta att vara lite långsamma. Lite opålitliga med deadlines. Så är det i Sverige och så är det i Zambia. Fast gånger tio.

Anledningen till just detta blogginlägg är helgens stora händelse - den länge efterlängtade soffa-festen. Två finländska vänner bjuder in för att fira att deras soffa, beställd från en hantverkare i Kalingalinga, äntligen står färdig. Men som de har kämpat för det.

Det började ju så bra - mina vänner fick kontakt med en snickare som sade sig kunna göra jobbet på "ett par veckor". Under dessa par veckor gjorde stora framsteg och snickaren gjorde sig förtjänt av sitt förskott på halva kostnaden. Men så plötsligt, när soffan började närma sig ett färdigt stadium, började problemen. Till en början verkade hantverkarens förklaringar för förseningen rimliga, men efter ett tag började våra vänner ana ugglor i mossen. Klart karln kunde få ett par dagar extra eftersom han hade haft ett dödsfall i familjen. Och sen blev han sjuk. Sen hade han ont i benet. Sen blödde han näsblod(!). Etc, etc.

Ni ser vartåt det barkar. Tillslut tröt tålamodet även för de stoiska finländarna och de hotade då att byta hantverkare. Hantverkaren fick ett ultimatum - innan helgen skulle soffan vara klar. Visst, inga problem. Men söndagen kom utan att ett ljud hördes om soffan. Det blev byte av hantverkare men resan var långt ifrån klar - utan att gå in på detaljer kan jag säga att det blev många turer innan soffan äntligen stod klar...efter att Joose själv monterat den sista biten. Sedan beställningen i maj 2011 har det gått 8 månader.

Det här är ju en rolig historia och en bra ursäkt för en fest (man får hoppas att ingen spiller rödvin på soffan) men här finns också en gåta. Det är klart att hantverkare kan vara sena, slarva med deadlines och så vidare, men det märkliga här är att soffan nästan var klar. Snickaren hade som sagt fått 50% av pengarna i förskott och hade resterande 50% inom räckhåll. Så varför, varför gjorde han inte klart soffan?

Lathet? Stolthet? Fördom? Ren och skär inkompetens? Inget av detta verkar rimligt. Nån föreslog att han hela tiden fick nya kunder med mindre beställningar och valde att prioritera dem eftersom det gav direkta, snabba, pengar medan soffprojektet ändå fanns kvar i bakgrunden. Jag vet inte, men jag vill ändå tro att hantverkaren handlade rationellt, som ekonomerna brukar säga.

(snickarna på bilderna har ingenting med historien att göra. Det finns såklart många bra, effektiva snickare i Zambia!)

söndag 8 januari 2012

På marknad i Lusaka

Häromdagen var jag på hattjakt. Anledningen är såklart en kommande fest med hatt-tema och eftersom det är min egen födelsedagsfest duger det inte med vilken hatt som helst. Efter att ha tittat runt bland Lusakas numbera mångtaliga köpcentra insåg jag att utbudet var skralt. Hoppet stod slutligen till en Lusaka-klassiker - Soweto Market.

Soweto är antagligen Lusakas, och därmed Zambias, största marknad. För att komma dit åker man igenom downtown, Lusakas "centrum" som ligger ett par km från de finare kvarteren. Downtown är en smältdegel av massor av människor, trötta minibussar, tunga lastbilar, skraltiga cyklar och nytvättade stadsjeepar som alla kör lite som de vill. Det gäller att ha tungan rätt i mun och foten på bromsen, men när det som i teorin är trottoarer är så fullpackade med människor att de liksom flyter ut på gatan är man nästan framme. När det som tidigare var trottoarer inte längre syns till är det dags att kliva av.

Där breder en gigantisk marknad ut sig - så långt ögat når syns fallfärdiga marknadsställ med egenhändigt konstruerade plåt- eller plasttak. De få ytor som inte är täckta av varor består av ett smutsigt lerfält under torrperioden och ett brunt hav under regnperioden. Det är människor precis överallt - de köper, säljer, tigger, bär saker - och på något sätt lyckas dessutom flitigt tutandes minibussar sicksacka sig genom människohavet. Som om inte det var nog måste man som besökare hålla vara beredd på att någon bakom en säger "tssss, tssss", vilket här betyder "akta på dig illa kvickt om du inte vill ha en skottkärra i baken". Och akta sig gör man. Hela tiden. Samtidigt som man konstant kontrollerar att plånbok, mobil och nycklar är kvar i fickorna.

På marknaden säljs lök i 100-förpackning, tandborstar, plastdunkar, friterade munkar, sandaler, gigantiska säckar majsmjöl, dammiga batterier, begagnade t-shirts, chitenges, skoputs, gummistövlar, hattar, levande höns, mobiltelefoner, torkad fisk, samosas, plastpåsar i jätteformat och allt annat mellan himmel och jord. Allt sägs huller om buller och det kan vara svårt att sätta på sig en hatt som osar starkt av den torkade fisken i ståndet bredvid.

Till skillnad från turistmarknaderna är det svårt att pruta på Soweto Market. Inte för att försäljarna är så skickliga utan för att även muzungu-priset är så lågt att det nästan är gratis. Det mesta i klädväg kostar nånstans mellan 5-15 kr. Hattar kostar 5 kr styck - inte ens den snålaste, mest förhärdade backpackern kan pruta på det priset utan att skämmas.

Salaula (begagnade kläder) är en jätteindustri i Zambia och på många andra ställen i Afrika. Priserna är låga men volymerna gigantiska vilket gör att det finns pengar att tjäna. De som säljer kläder på marknaden köper dem containervis för kanske 1000-2000 kr. Sen ställer de sig på marknaden och häller ut alla kläder i en jättestor hög. Priset är till en början lite högre men när de nåt "break even" sänker de priset för att snabbt bli av med hela lasten och köpa en ny.

Men vem säljer dessa klädcontainrar? I Zambia är det ett gäng indiska affärsmän som levererar berg efter berg av kläder från...ja inte Indien i alla fall. Nej, kläderna kommer från oss. Vi har gett dem till myrorna, lagt dem i klädinsamlingar eller skänkt dem till nån organisation. Kläder som vi tror går direkt till de fattiga i Afrika hamnar i rika indiska affärsmäns händer och därefter på marknaden.

Men det kanske inte är så tokigt ändå? Istället för det nuförtiden hårt kritiserade biståndet blir våra kläder en business - försäljarna får ju jobb och zambierna får billiga kläder. Men som vanligt finns en baksida på myntet. Zambia hade tidigare en stor klädindustri med fabriker och butiker i hela landet. Salaula tog snabbt kål på den inhemska klädindustrin genom att dumpa priserna - vilket klädföretag kan konkurrera med de bottenpriserna i ett land där kunderna måste vända på varje krona för att överleva?