Massor med majs

Majs är stort i Zambia. Det är grillade majskolvar i vartenda gathörn och popcorn är varje zambiers vardagssnacks. Men framförallt finns i varenda mataffär gigantiska säckar (25 kg) mealie meal - ett slags grovkornigt majsmjöl som är stapelvara i hela södra Afrika. I Zambia är mealie meal den viktigaste (och enda?) ingrediensen i nationalrätten nshima, en slags stabbig majsgröt (typ polenta). Till nshima har man alltid någon slags sås (relish) som tillför smak, vilket verkligen behövs för nshima smakar absolut ingenting.

Fördelen med nshima är att det är otroligt mättande - efter ett par skedar känns det som man har tio Guiness i magen. Ingen höjdare för mig, men säkert välkommet om man som många zambier måste vända på varenda kwacha för att få mat för dagen. Men det är inte bara fattigdomsföda för alla zambier - rika som fattiga - verkar älska nshima. Det kan exemplifieras med ett citat från Marias kollega på EU-delegationen: "Jag älskar nshima. Nshima är det bästa jag vet. Jag är beroende av det. Jag måste ha nshima varje dag". Kommentarer överflödiga.

Problemet med nshima - förutom att det uppenbarligen är beroendeframkallande - är att det inte är särskilt nyttigt, åtminstone inte om man äter (bara) det varje dag. Nästan hälften av alla zambiska barn (46%) har tillväxthämningar, mycket pga liten variation i kosten.

Majshysterin har gjort majsodling väldigt populärt - eller är det tvärtom? I vilket fall satsar regeringen helhjärtat på majs - man ger ut gratis gödslingsmedel till höger och vänster (eller kanske snarare bakom ryggen till sina vänner) och förra året lovade man att köpa upp all överbliven majs i hela landet till ett fast - och högt - pris. Majsproduktionen sköt i höjden och ökade sen ännu lite till p.g.a. bra väder (alltså regn). Resultatet blev en riktigt bra skörd eller "bumper harvest" som man säger här. Det odlades rejält med majs, och när den vanliga majsmarknaden var mättat hade ju regeringen lovat att köpa upp resten. Problemet vara bara att man inte riktigt hade budgeterat för detta enorma majsutbud. Som tur var kunde man låna pengar - jag ska inte gå in på detaljer men med hjälp av IMF kunde man handla på någon slags kredit vilket motiverades genom att IMF klassade den goda skörden som en "extern chock". Andra externa chocker, förutom god skörd alltså, är torka, inbördeskrig eller översvämningar.

Så i slutet av förra året köpte regeringen massor av majs. Så mycket att man inte visste var man skulle göra av det. Alla silos svämmade över av majs. Vart man än åkte i landet såg man överfyllda lador med majs. Majs, majs, majs.

Nu är det nytt år och snart dags för ny skörd, och regeringen har återigen lovat att köpa upp majs till ett fast pris. Om detta har att göra med att det är valår låter jag vara osagt. Men värt att notera är att det finns lite majs kvar från förra året. Närmare bestämt 750 000 ton. Även om man skulle ge bort all majs gratis är det en logistisk utmaning som heter duga.

Man kan tycka vad man vill om detta majsuppköp, men en bra sak är ju att det gynnar människor som lever i fattigdom - i Zambia är fattigdomen mest utbredd på landsbygden, och där finns ju lantbrukare och bönder som odlar majs. Så även om man spenderat dyra pengar på majs man inte kan förvara har pengarna gått till de som behöver det som mest. Trodde jag, tills jag häromdagen lyssnade på en presentation av ett forskningsprojekt som gjort en undersökning bland landets bönder. Enligt deras siffror står 2% av landets bönder för 50% av majsförsäljningen. De resterande 50% säljs av ca 30% av bönderna. Så runt 2/3 av alla bönder inte säljer någon majs alls. Och gissa om de är välbärgade höginkomstbönder eller de bönder som har lägst inkomst?

Pimp My Aid

En dag damp den ned en märklig inbjudan i ambassadens elektroniska brevlåda. Som diplomat får man ju massor av inbjudningar - det är alltid något lands självständighetsdag, ett särskilt jubileum eller en högtid att fira. Men det är inte ofta vi får inbjudningar till lanseringar av musikvideor. Det var konstnären Morten Traavik som bjöd in till lanseringen av Pimp my aid worker, inspelad i Lusaka med lokala zambiska artister. I inbjudan framgick att videon tillägnades alla dessa stackars västerländska biståndsarbetare, som gör sitt bästa för att rädda världen men utan att lyckas. Pimp my aid worker var första steget i ett större projekt under namnet live aid aid. Målet var att stötta biståndet, bl.a. genom en webplatform och en modevisning med manliga biståndsarbetare.

Vänta här nu...Pimp my aid? Hjälpa biståndsarbetare? Live aid aid? Det luktade riktigt saftig satir lång väg. När det dessutom visade sig att konstnären Traavik varit inblandad i skönhetstävlingen "Miss Landmine" i Kambodja anade vi definitivt ugglor i mossen. Men även om satir svider är den ofta genomtänkt och innehåller ett och annat användbart argument. Och när det gäller bistånd finns det nog mycket att vinna på att lyssna på röster utanför givarkretsen. Så med risk för att göras till åtlöje var vi ändå några stycken som med hjärtat i halsgropen anmälde oss till lanseringen av Pimp my aid worker.

Vi anlände på svenskt manér - fem minuter innan utsatt tid - och möttes såklart av en i princip tom lokal. (Efter ett halvår har jag fortfarande inte lärt mig den zambiska klockan - ibland startar möten, mottagningar och annat prick den tid det står på inbjudan, ibland en timme senare.) Efter någon timmes motvilligt minglande var det äntligen dags för lanseringen av videon, vilken presenterades av Traavik själv, som egentligen inte sa någonting eftersom han ville att var och en skulle bilda sig sin egen uppfattning om videon.

5 minuter senare tittade vi misstroget på varandra och tänkte "jaha". Enligt mig var videon lite av ett antiklimax, och jag hade svårt att förstå poängen med det hela. Men kanske är jag hemmablind. Vad tycker du? Se videon på pimpmyaid.org.

En kung med stort K

När nu media börjat gotta sig åt detaljerna kring prins Williams bröllop blir det kungligt tema även i bloggen. Om man vill prata monarkier i Afrika finns det inte så många att välja på - tre, tror jag - men som tur var besökte jag nyligen en av dessa, nämligen Swaziland. Och där bor det en kung med stort K - jämfört med Mswati III är Carl Gustaf en rätt slät figur:

Carl XVI Gustaf av Sverige: 27 år vid kröning, 1 fru, 3 barn, konstitutionell monark utan reell makt som ertappas med att ha kört för fort.

Mswati III av Swaziland: 18 år vid kröning, 14 fruar, 23 barn, absolut monark som styr landet med järnhand och bl.a. anklagas för att ha rövat bort sin senaste fru mot hennes vilja.

Mswati är sannerligen en karaktär, men han har fått mycket kritik i (utländsk) media, bl.a. för att han är stenrik, auktoritär och gör lite som han vill i ett land hårt drabbat av fattigdom och hiv. Ett exempel är från 2001, då han för att minska hiv-epidemin beslutade att kvinnliga tonåringar inte fick ha sex. Två månader senare gifte han sig med en 17-åring.

Men oavsett vad utlänningar tycker verkar Mswati vara rätt populär i det traditionella Swaziland, och en del hävdar att även om han har stor (eller total) konstitutionell makt är han bunden av ett antal traditionella lagar och regler. Må så vara, men de reglerna verkar inte ha hindrat honom från att skaffa sig en förmögenhet på 100 miljoner dollar i ett land där 6 av 10 lever på mindre än 1,25 dollar om dagen.

Och om man besöker Swaziland märker man direkt att det inte är ett rikt land, i alla fall om man jämför med grannen Sydafrika. Gräsen är knivskarp vid - just det - gränsen: På ena sidan en prydlig nymålad byggnad med uniformerad personal i blankputsade skor framför datorerna. På andra sidan ett gammalt hus med smuts i hörnen och mindre välklädda (men trevliga!) tjänstemän framför högar av papper.

Inte heller naturmässigt kan Swaziland tävla med Sydafrika, men det är å andra sidan inte många länder (kan inte komma på något) som kan det. Och Swaziland är jättevackert - de välskötta vägarna är omgivna av böljande gröna kullar, betande kor och pittoreska byar. Dessutom är det mindre brottslighet och lugnare tempo än i Sydafrika.

Om du åker till Swaziland kan jag varmt rekommendera det natursköna Phophonaye Falls i landets norra del. Lagom långt bort från genomfartslederna ligger detta välskötta naturområde, fullproppat med utsökta vandringsleder längs med ett vackert vattenfall. Man kan vandra en hel dag utan att träffa en ända människa (eller något djur om man inte räknar spindlar). Välförtjänt vandringsvila får man i välutrustade tält (taklampa och dubbelsäng!) eller traditionella swazi-hus som ser ut som bikupor, där man somnar in till ljudet av porlande vattenfall. Fantastiskt!

Ett annat tips: om du dagen efter ska fortsätta norrut till Sydafrika för att till exempel lämna en hyrbil och sen ta bussen till Maputo, studera kartan noga. Det är nämligen så att alla vägar i Swaziland inte är lika fantastiska. Om man väljer att ta en väg som ligger utanför den vanliga rutten som sydafrikanska lastbilar tar till norra Sydafrika eller Mozambique får man passa sig, för vissa vägar är branta, oasfalterade, fulla med stora elaka hål och ganska övergivna. Om man då har en stackars liten tvåhjulsdriven Cheverolet kan man bli lite nervös över att den ska gå sönder mitt ute i ingenstans samtidigt som man missar bussen till Maputo.

Men oftast klarar man sig och kan pusta ut när man äntligen når den sydafrikanska gränsen, där vägarna blir asfalterade, raka och grop-fria. Kanske möts man av förvånade utrop vid gränsposteringen, där folk tittar på ens bil och säger "kom ni hit i den där!?".

En volontärhistoria

Ibland lever muzungus här i Zambia i helt olika världar. Här är ett exempel från en värld som ligger en bit bort från Lusakas ambassadkvarter.

Häromdagen träffade jag en tysk volontärarbetare, kanske några år yngre än mig. Han hade varit här ungefär lika länge som jag och jobbade på en NGO som hjälper ungdomar i fattigdom. NGO står för Non-Governmental Organisation, en organisation som inte är statlig och, åtminstone officiellt, inte vinstdrivande utan verkar för något gott syfte, typ kvinnors rättigheter, jordbruksfrågor, gatubarn etc. I biståndsländer finns det gott om NGOs, har för mig att Zambia har någonstans runt 2000 st. Så gott som alla är finansierade av givarländer som tex. Sverige.

Det här var volontärens första jobb i Afrika. Det verkar som om han har det lite tuffare än mig.

Volontären tjänstgjorde som kassör på denna NGO. Han anlände i augusti förra året till en skitig kontorslokal med smutsiga väggar, kackerlackor och slitna kontorsmöbler. Medarbetarnas löner betalades med hjälp av pengar från två givarfinansierade projekt. Båda två skulle upphöra vid årsskiftet; utan projekt blir det inga pengar, så det gäller att ständigt ha projekt på gång. Normalt sett tar det ganska lång tid att söka och få pengar för projekt. Volontären frågade därför organisationens grundare tillika chef om det fanns planer på att söka pengar för nya projekt till nästa år och fick svaret att detta var "på gång". Några månader senare insåg han att det varit väldigt tyst om nya projekt - faktum var att han inte sett en endaste ansökan eller ens början till ansökan. Han frågade försiktigt chefen om det inte var dags att börja tänka på nya projekt, men chefen försäkrade honom om att det inte var någon fara och att det skulle lösa sig. Skönt, tänkte volontären. Chefen har ett ess i rockärmen.

Så blev det nytt år, de två projekten avslutades och inga fler pengar kom från givarna. Organisationen var helt plötsligt utan pengar. Inga pengar till löner, inga pengar till el, vatten, kontorsmateriel. Chefen kliar sig i huvudet och säger "hmm, det kanske är dags att fundera på ett nytt projekt?"

Några dagar senare kommer chefen in till vår volontärkassör:

Chefen: "Jag behöver 500 000 Kwacha (ca 750 kr) till bensin".

Kassören: "Ehh...vi har ganska ont om pengar. Har du någon dokumentation som kan peka på varför den utgiften är nödvändig för organisationen i detta läge?"

Chefen: "Du, jag ställde inte en fråga, jag gav en order. Ge mig 500 000 till bensin."

Kassören: "Ehh...ok. Glöm inte att ge mig ett kvitto till redovisningen."

Några dagar senare kommer chefen med ett kvitto. När han senare sitter vid organisationens allmänna dator hittar vår volontär ett antal kvittomallar, färdiga att skriva ut.

Samtidigt visar det sig att revisionsbolaget som utvärderar de tidigare projekten inte är nöjda med organisationens finansiella rapporter. Inte nöjda alls. Så är detta slutet för organisationen?

"Inte alls", säger vår tyske volontär. "Är man bränd hos en givare går man till en annan. Det finns många andra givare att gå till, det är bara att söka nya pengar för nya projekt. Organisationen, och chefen, överlever. Det har de gjort i tio år och kommer att göra i tio år till. "

Sydafrikansk roadtrip

Puh! Tillbaka i Zambia efter en dryg veckas semester. Massvis med intryck såklart; ett av dem är att jag och Maria sakta men säkert förvandlas från sparsamma, luggslitna backpackers med förkärlek till prisvärda sovsalar till bekväma rullväske-resenärer som betalar det där lilla extra för att slippa kackerlackor på rummet. Är det åldern månntro? Eller är det är tecken på att tid/pengar-balansen har förskjutits - man har råd att hyra bil men inte tid att spendera timmar eller dagar på billiga långfärdsbussar? Oavsett anledning gäller det att passa sig så man inte en dag upptäcker att man blivit precis som de busslaster med ständigt filmande och fotograferande charterturister man aldrig trodde man skulle bli.

Men bekväm eller ej - den här resan var fantastisk. Med flyg till Durbans moderna gallerior och vackra strandpromenader, därefter vidare med bil längs den sydafrikanska ostkusten till St Lucias vidsträckta sandstränder, sen norrut för safari i Mkunze nationalpark och över gränsen till Swazilands böljande gröna berg, vandring längs med Phophonayes utsökta vattenfall och slutligen buss till Maputos fantastiska fiskrestauranger och pulserande nattliv (tror jag, vi sov mest på nätterna).

Det finns en hel del att berätta från resan, men jag nöjer mig med en liten historia från varje land. Jag börjar med Sydafrika. Egentligen vill jag bara säga "åk dit". Det är ett av världens vackraste länder med så mycket att bjuda på: det finns vackra städer med lyxiga restauranger, utsökta viner, fantastiska stränder, majestätiska berg, pulserande storstäder, pittoreska byar, safari på land och i havet, grönområden, intressant politisk historia, bra museum, vidsträckt ödemark etc, etc. Jämfört med andra länder i närheten är det extremt lätt att ta sig runt i landet - det finns bra vägar, kollektivtrafik och gott om boende.

Och det är inte så farligt som många tror. Efter VM verkar säkerheten ha blivit högre och brottsligheten minskat, det är mer folk ute på gatorna både på dagar och nätter. Visst kan storstäderna vara farliga men i mindre städer och på landet är det hur lugnt som helst. Vår guide i Mkunze berättade att hon aldrig låser sitt hus och lämnar bilnyckeln i bilen. I St Lucia är den största faran att stöta på ilskna flodhästar på ödsliga gator om natten.

Men det är klart att man ska vara försiktig, särskilt när man är ny i landet. Vi var försiktiga i Durban, så försiktiga att vi antagligen undgick ett rånförsök (eller så tackade vi nej till en betald lyxsemester).

Vi går längs Durbans strandpromenad, det är mitt på dagen och massvis med turister, poliser och annat folk. En välklädd och trevlig ung kille stoppar oss och frågar om vi är på väg till den berömda marinparken i närheten. Det är vi, men misstänksamma som vi är frågar vi "hur så?". Jo, det är så att parken har en kampanj just nu - man får varsin lott om man svarar på några frågor. Ok säger vi, svarar på några frågor om var kommer ifrån och vad vi tycker om Durban, vår kille antecknar flitigt svaren i ett förtryckt svarsformulär. Sen tar varsin lott. Vi skrapar och vinner - jag får gratis inträde till parken och Maria får jackpot - tre av samma ger en veckas semester på ett hotell i närheten! Killen blir eld och lågor och gratulerar oss till storvinsten. Han visar oss baksidan av lotten och där står mycket riktigt att tre av samma är storvinsten, även om det inte står vad. Det ser rätt och riktigt ut.

Vinsterna hämtas tydligen ut på en resebyrå precis över gatan (som alltså ligger i ett säkert område). Killen pekar och där finns mycket riktigt en resebyrå. Bredvid ligger en tobaksaffär, det är folk i rörelse hela tiden. Det ser ofarligt ut, så vi bestämmer oss för att gå dit. Killen gör oss sällskap dit och på vägen pratar han oavbrutet om allt möjligt, nämner bl.a. att han hade en svensk kompis när han studerade i Skottland för några år sedan.

Vi kommer fram till huset i fråga och det visar sig att resebyrån är på andra våningen. Och att huvudingången inte används, man går in från sidan av huset. Nu blir vi misstänksamma, vilket han ser och säger att det absolut inte är någon fara och om vi vill kan vi ta huvudingången ändå. Hmm...vi får en dålig känsla och bestämmer oss för att gå. Vi lämnar tillbaka vinstlotterna, killen ser besviken ut och meddelar att han nu inte får någon bonus. Vi går därifrån, och ser lite senare hur en annan person, en parkeringsvakt av något slag som ser pålitlig ut, står och delar ut samma slags lotter...

Röken som dundrar

I helgen besökte vi Livingstone, en rätt så sömnig småstad med några få byggnader som påminner om ett storslaget förflutet som kolonial huvudstad i Nord-Rhodesia. Trots sin sömnighet tar Livingstone emot betydligt fler turister än storebror Lusaka - trots att det nu är lågsäsong stötte vi på massvis med muzungus, allt från skäggiga backpackers med billabongshorts till rika medelålders amerikaner i för stora chinos och märkespikétröja.

Anledningen till Livingstones popularitet stavas Mosi-Oa-Tunya. Det är lokalspråk (har glömt vilket, Tonga kanske?) för "röken som dundrar". Det är också namnet på Zambias enda nationella öl, men för de flesta är nog namnet Victoriafallen mer bekant. Det var den välkände Dr Livingstone som myntade namnet som en hyllning till dåtidens brittiska regent. Trots att det lokala namnet har levt ett har hundra år längre är det kolonialnamnet som dominerar.

I alla fall...ett vattenfall är bara ett vattenfall, men Mosi-Oa-Tunya slår de flesta andra fall med hästlängder. Till exempel är det högre, bredare och har (under regnperioden) högre volym vatten är de berömda Niagarafallen. Och om man besöker fallen under regnperioden förstår man tanken bakom "röken som dundrar" - det är ett konstant mullrande och bullrande, och så mycket vatten slår i marken med sån kraft att det liksom studsar upp och blir till regn. Ett konstant vattenmoln som omger fallen. Om man är där när det regnat som mest (april) ser man inte fallet för allt vatten.

Förutom själva fallen (och alla aktiviteter runtomkring, typ bungeejump och forsränning) är Livingstone kanske inte jättespännande, men det finns bra restauranger och den som har råd kan hänga på lyxhotellet Royal Livingstone ett hundratal meter från fallens kant. Man kan också gå dit och beställa en drink i baren eller låtsas att man bor där. Att sitta på terrassen med utsikt över fallen och smutta på en kall öl (Mosi såklart) medan den röda solen sjunker ner bakom vattenmassorna är inte helt fel. Att därefter gå på kvällspromenad i hotellområdet och nästan krocka med ett gäng giraffer som ockuperar vägen är däremot lite läskigt. Tydligen kan de sparka ihjäl en om man kommer för nära. Och inte luktar de godis heller kan jag meddela.

Nästa vecka blir det uppehåll i bloggen, då är jag och Maria på road trip genom norra Sydafrika, Swaziland och Mozambique.

Zimbabwe

Vissa platser vill man åka till utan att riktigt veta varför. Jag tror det är något med namnet - vissa platser låter helt enkelt extra exotiskt eller spännande. Kanske var det så man tänkte i mitt hemlandskap när man myntade sin slogan "Värmland - låter spännande". Jag vet inte om det slog, men i min bok finns det ett par namn som rankar högre än Värmland. Som Zanzibar. Eller Madagascar. Eller varför inte Tanganyikasjön och Lake Titicaca. Nu kan jag i alla fall bocka av ett av namnen på min exotiska namnlista, nämligen Zimbabwe. Men för många är Zimbabwe också med på en annan lista, den med farliga ställen där man kan råka illa ut. Innan vi åkte var det en hel del vänner och familj som undrade om det verkligen var en bra idé.

Zimbabwe är inte farligare än andra länder häromkring, men så har det inte alltid varit. Det har varit utrensningar av vita farmare, våldsamma upplopp i Harare och stora grupper av aggressiva unga män som gjorde livet surt för alla som inte röstade på regeringen. Lägg till en inflation på tusentals procent och total brist på livsnödvändiga varor så förstår man att det har varit tuffa tider.

Men förhoppningsvis går det nu sakta men säkert uppåt, åtminstone ekonomiskt. Den hopplösa valutan har ersatts med US dollar (femtiomiljonssedeln har blivit en populär souvenir) och det finns åter mat och varor i butikerna. Utländska investerare står i kö för att utnyttja landets mineraltillgångar. Och det finns fortfarande kvar en fungerande infrastruktur som byggdes upp under kolonialtiden. Eftersom über-kolonisatören Cecil Rhodes själv bodde i Zimbabwe satsades det friskt på att faktiskt bygga upp kolonin, medan "protektorat" som Zambia fick se all sin rikedom skeppas hem till Europa.

Men det finns fortfarande en hel del problem. Jag har inte så jättebra koll på landet men min gissning är att det största problemet stavas Mugabe. Trots många år i toppen är good old Bob fortfarande inte nöjd och håller sig krampaktigt fast vid makten. Numera i samlingsregering med oppositionspolitikern Tsvangirai, men frågan är om det blivit så mycket bättre. Nu har man dessutom kineserna i farstun; i norra Zimbabwe ser man kineser, kinesiska skyltar och kinesiska lastbilar överallt. Och de flesta zimbabwier verkar inte jätteglada över det. Jag vet för lite om Kina i Afrika för att ha en klar åsikt, men snart har jag läst klart "kinesen" av Mankell och kanske blir det ett blogginlägg om det.

Just ja, jag tänkte skriva lite om vår resa också. Jag, Maria och tre andra svenskar utnyttjade trettondagshelgen och tog bilen över gränsen till Zimbabwe. Resan gick till en början mycket smidigt (gränsövergångar är betydligt lättare när man har diplomatplåtar på bilen) men när vi närmade oss målet i nord-östra delen av landet började vägen bli dålig. Sen blev den ännu sämre. Sen blev den ett skämt. I vägbeskrivningen vi fått stod det "don't give up - keep going!" och vi upprepade detta som ett mantra när mina medpassagerare gång på gång tvingades kliva ur bilen för att flytta på stenblock, grenar och annat. Själv satt jag framför ratten och krypkörde mig kallsvettig på något som i bästa fall kan kallas för en vägliknande hinderbana. Det tog oss dryga 1,5 timme att ta oss de sista 8 km.

Men det var det värt - väl framme njöt vi av stillheten på Varden safari; en samling rustika hyddor utan el och vatten men med massor av vacker natur. Omgivna av "the great Dyke" - massvis av böljande gröna berg - vandrade och red utan annat sällskap än zebror och antiloper. På kvällen blev vi bortskämda med god mat, massvis med dryck och en värmande lägereld. (För den som har facebook finns det lite bilder, jag har fortfarande inte orkat sätta mig in i hur man lägger upp bilder på bloggen).

Men även ute i vildmarken visade regeringen sitt fula tryne. Förra året brann Varden Safaris huvudbyggnad, och vi frågade varför de inte byggt upp den igen. Svaret blev att jodå, det finns planer på detta men eventuellt blir det val i år och därför är det bäst att vänta - först när saker och ting lugnat ned sig efter valet vet man om man har kvar stället eller om det blivit övertaget av nån kompis till Mugabes. I dessa tider har många i regeringen blivit riktigt duktiga på Zimbabwes nya nationalsport - land-grabbing.