BRIDGE och bloggtrötthet

Och så har även land utan strand drabbats av bloggtrötthet - inte ett enda inlägg på flera veckor! Jag skäms och skyller på tjänsteresor. En vecka i Kenya och två i Sydafrika de senaste veckorna har tagit ut sin rätt. Oftast är det jättekul att resa men det kostar på, för när man kommer hem igen väntar alltid en ofattbart stor mailhög. Det tar en hel dag att läsa och rensa bort alla oviktiga mail och gud förbjude om man fått några viktiga, då tar det en vecka innan man är på fötter.

Tänk om man var två personer per jobb - när den ena går på semester, åker på tjänsteresa eller är sjuk så tar den andra över. Och om båda faktiskt råkar vara på jobbet samtidigt kan den ena jobba på som vanligt medan den andra städar kontoret, sorterar visitkort, fyller i blanketter för rese-ersättning, rensar bland ikonerna på skrivbordet och allt annat man aldrig hinner göra.

Men så funkar det ju inte. Och jag är inte den som klagar (förutom just nu då) - trots mailboxångest och bloggtrötthet var min senaste resa värt det flera gånger om. Jag var som sagt i Sydafrika, närmare bestämt Pretoria (förresten...vilken konstig stad. Otroligt segregerad, samtidigt som den på något bisarrt och fruktansvärt tragiskt sett känns som mer "jämställd" eftersom man ser både svarta och vita fattiga på gatorna. Och alla pratar Afrikaans istället för engelska).

I alla fall... jag var i konstiga Pretoria för att hålla en BRIDGE-kurs. Inte kortspelet, även om det vore en våt dröm - tänk att jobba med att lära folk spela kort! Det vore nåt. Nej, det rör sig om det kanske tråkigare men antagligen viktigare fenomenet Building Resources In Democracy, Governance and Elections, en slags träning inom val- och demokratifrågor.

BRIDGE bygger på ett antal rätt enkla antaganden. Här är ett axplock:

Olika människor lär sig saker på olika sätt - vissa behöver höra saker, andra se saker, en del behöver göra eller uppleva det själva medan vissa behöver en blandning av allt.

Man lär sig bättre om man redan innan vet om vad det är man ska lära sig, och varför.

Få människor klarar av att lyssna koncentrerat i mer än 45 min. Många klarar betydligt mindre än så.

Man lär sig mer om man kan relatera det man lär sig till egna upplevelser eller erfarenheter.

Man lär sig mer om man har kul.

Man lär sig mer om man trivs med personerna i sin omgivning

Det här är ju inte rocket science direkt. Och det är knappast någonting som personerna bakom BRIDGE kommit på, eller är ensamma om. Men det är så ofta som personer - smarta, duktiga, högt uppsatta personer - som ska lära ut något eller förmedla ett budskap gör precis tvärtom.

Man har möten i timmar utan rast eller paus. Man läser innantill från Power Point-presentationer fullsmockade med text. Man pratar på själv utan att höra efter vad de som lyssnar tycker, tror eller tänker - trots att de oftast har massvis med erfarenhet. Man antar att alla andra förstår saker på precis samma sett som en själv, och i samma takt. Man skyller på dumma eller ointresserade deltagare när budskapet inte går fram, snarare än att se över hur man presenterade sitt budskap. Ja, jag kan hålla på hur länge som helst. Och det är precis vad det känns som om de gör också.

BRIDGE bygger på att ett helt gäng med experter på val- och demokratifrågor har slagit sina kloka och skapat ett gigantiskt bibliotek av olika aktiviteter, som alla bygger på de där enkla, självklara men viktiga antagandena. Om man vill hålla en BRIDGE-kurs tar man en titt i biblioteket och väljer ut precis det man vill ha - ingen kurs är den andra lik eftersom innehållet är olika beroende på hur lång tid man har på sig, vilka deltagarna är, vad de är ifrån, vad syftet med kursen är och vem som håller i kursen. För att få hålla en BRIDGE-kurs måste man ha genomgått en slags BRIDGE boot camp där man lär sig massor om inlärning, presentationsteknik och val. Och det verkar som om konceptet funkar - i de flesta kursutvärderingarna ger alla deltagare höga poäng och intresset för BRIDGE är jättestort. Kurser har hållits i tio år i mer än 80 länder och förra året fick BRIDGE ett pris av FN för lyckade insatser i Stilla Havs-regionen (UN Pulbic Service Awards).

Men det är klart att BRIDGE inte är ett automatiskt recept på framgång. Även om halva Elfenbenskusten gått på BRIDGE-kurs hade Gbagbo nog valt att ignorera valresultatet. Att BRIDGE gör så att 20 valarbetare lär sig mer om kvinnors rättigheter i val förändrar inte de sociala och ekonomiska maktstrukturerna som förhindrar kvinnliga kandidater. Men kanske är det ett steg i rätt riktning. Och då får man stå ut med lite bloggtrötthet.

Festival i Harare

Harare är inte den roligaste eller häftigaste staden i världen, eller ens i Afrika. Man har varken Nairobis puls, Kapstadens vyer, Johannesburgs shopping, Kairos historia eller Maputos matkultur. Men det finns ingenstans jag hellre skulle vilja vara den sista veckan i April varje år. För då är det HIFA i hela Harare.

Harare International Festival of Arts (eller bara "the Arts" för de invigda) är en musik- och kulturfestival som arrangerats varje år sen 1999. Under en vecka kryllar Harare av musiker, dansare, sångare, komiker, mimare och poeter från hela regionen men också från så långt bort som Sverige - ambassaderna i Zimbabwe sponsrar deltagare från sina egna länder. Sveriges bidrag i år var Frida Hyvönen. (en liten parentes om just detta. Inget ont om Frida, men är hon rätt person att skicka till en afrikansk musikfestival? Kan hon äga en sån scen? Norge skickade en danstrupp som samarbetade med fyra afrikanska länder, Tyskland skickade en tysk-nigeriansk hip-hopare. Kanske borde vi skickat någon med lite mer drag? Typ Håkan Hellström? Eller Timbuktu? Någon borde prata med svenska institutet).

Nog med klagan - HIFA är fantastiskt! Programmet var fullspäckat med
intressanta artister och till skillnad från andra festivaler är det otroligt stor variation - under två av festivalens sex dagar hann vi med gladpop från Zimbabwe, en afrikansk version av Sahara Hotnights, kalebass-kompad blues från Mali, oorganiserad reaggie/hiphop från gud vet var, en tysk-nigeriansk krigarprinsessa, indisk Michael Jackson-dans, Malawisk ståuppkomedi, danspotpurri tillägnad de fyra elementen från ungdomar från Norge, Mozambique, Sydafrika och Zimbabwe och en avslutningsshow med ett holländskt brittpop-band.

Jag är ingen stor musikkännare (rättare sagt jag är en musikalisk analfabet) men det här var riktigt bra. Energin var otrolig, arrangemangen proffsiga och publiken fantastiskt engagerad. Och allt flöt på - vilket inte är en liten prestation med tanke på att festivalen arrangeras i ett land i ständig ekonomisk kris, icke-fungerande statsförvaltning och ständig politisk inblandning i det mesta. Visst, under en föreställning blev det strömavbrott och det var kanske inte helt lyckat att förlägga lördagkvällens sena reaggieshow till en teatersalong (folk dansade på stolarna) men dessa små incidenter glömdes snabbt bort då alla föreställningar startade i tid, biljettförsäljningen var smidigare än ticnet och det alltid fanns någon att fråga. Parkeringsvakter, informationsvärdar, artister, arrangörer, deltagare - alla gjorde precis allt de kunde för att saker och ting skulle funka.

Men är inte HIFA bara ännu en kul tillställning för turister och expats? Nix! Inträde till festivalen var 5 dollar, och många shower var gratis, de dyraste kostade 15 dollar. HIFA är fest inte bara för de rikaste, och det märktes. Det är klart att festivalen också lockar rikingar från hela regionen, vilket ger inkomster till hotell, resebyråer, taxis, försäljare och affärsinnehavare. Och till artisterna själva såklart. Sist men inte minst är HIFA en möjlighet för zimbabwier och andra att genom musik, dans, poesi eller vad det nu kan vara uttrycka sånt de inte kan säga rakt ut. Många framträdanden under festivalen hade tydliga politiska budskap och undertoner. Och det är kanske viktigast av allt.

Heja Zambia!

Jag tänkte skriva om hetskampanjen i media mot homosexuella, eller regeringspartiets pinsamma försök att lagstifta om förmåner för presidenten. Men nästan varenda inlägg den senaste tiden har handlat om dåliga saker. Det är undernärda barn, misslyckad majspolitik, valfusk, dåliga vägar, konstiga kungar, korruption...och så håller det på. Och när de mer positiva inläggen handlar om safari, sol och vacker natur.

Det blir lätt så. Man vill skriva om saker som väcker intresse, saker som folk därhemma i Sverige tänker att "oj, det där visste jag inte" eller "nämen, det är ju helt sjukt" och så vidare. Av någon anledning blir det ofta saker som är lite sådär dumt märkliga och udda ur ett svenskt perspektiv. Det är likadant när man sitter med andra utlänningar och pratar om Zambia eller zambier - ofta handlar diskussionerna om märkliga och smått irriterande vardagsupplevelser som att vänta i 1,5 timme på sin mat eller att man efter att ha köat i en evighet blir informerad om att man måste ha sin egen penna när man ska fylla i något formulär på någon myndighet.

Och visst, Zambia har problem. Massor med problem. Men det finns ju bra saker också, och kanske borde jag skriva lite mer om dem. Annars blir man en sån där som Hans Rosling inte gillar, en sån som klagar och målar en alltför negativ bild av Afrika, en bild som sen blir självförstärkande.

Till exempel går det riktigt bra för Zambia rent ekonomiskt. Det senaste decenniet har BNP ökat med runt 5% per år. Inte illa! BNP per capita har tredubblats trots att befolkningen växt med 30%. Världsbanken tror att Zambia, och en hel del andra afrikanska länder också, kommer att vara i BNP-öknings-toppen ett bra tag framöver. BNP är inte världens bästa mått, en hel del av inkomsterna försvinner ut ur landet illa kvickt och nivån är så låg att en liten ökning motsvarar en stor procentuell ökning. Men ändå. Dessutom hamnar Zambia på topp 10 i Världsbankens lista över länder där det blivit enklare att göra affärer, t.ex. förenklade regler och smidigare byråkrati.

Från ekonomi till demokrati. Här finns det såklart en hel del att jobba med (se Rumble in the Mpulungu), men jämfört med hur det var tidigare gör man riktigt bra ifrån sig. Det är presidentval senare i år, och även om många säkert kommer att försöka fuska har valmyndigheten rätt bra koll, särskilt under själva valdagen. Det finns tydliga och klara regler hur det hela ska gå till - betydligt tydligare och bättre säkerhet än vad vi har i Sverige. Och med tanke på hur det gick i senaste valet kanske vi har lite att jobba på där...

Både ekonomi och demokrati gynnas av att Zambia är ett rätt lugnt land. Det är egentligen ganska konstigt, för man har alla ingredienser som behövs för ett rejält inbördeskrig eller nåt. Man har hög fattigdom, ett kolonialt förflutet, etniska skillnader (t.ex. talas 72 olika språk i landet), oroliga grannar (Kongo, Mozambique, Zimbabwe, Angola), en rik politisk och ekonomisk elit och en ung befolkning. Det har förekommit en del upplopp under åren, det största 1991 vilket ledde till president Kaundas fall och fria val, men det kunde varit mycket värre. Det är bara att se sig om i regionen.

Det här låter klyschigt, men Zambia är liksom så...färgglatt. Kommer ni ihåg den där Nokiareklamen? En kille från ett afrikanskt land flyttar till London och skriver brev hem där han säger att folk är trevliga, men "where are all the colours"? Han har en orange kostym. Och han har en poäng. Går man på gatan i Zambia ser man människor som lyser - det är fantastiskt färgglada chitenges (tygstycken som används till all, t.ex. som kjol), vackert mönstrade skjortor och klargula bananer i en träkorg på huvudet. Till och med reklam är vackert - istället för neonskyltar eller plastiga tavlor är motiven direkt målade på murar och väggar. Den röda jorden, det starka solskenet, den klarblå himlen och kontrasten mot mörk (istället för blekvit) hy gör en vanlig gatuscen väldigt vacker.

Förresten...har det slutat snöa i Sverige ännu? Här har det regnat lite, men på dagen var det 25 grader och sol. Eventuellt kommer det lite mer regn till kvällen så morgonen blir frisk och lagom varm. Imorgon blir det nog också 25 grader och sol. Och i övermorgon...

Massor med majs

Majs är stort i Zambia. Det är grillade majskolvar i vartenda gathörn och popcorn är varje zambiers vardagssnacks. Men framförallt finns i varenda mataffär gigantiska säckar (25 kg) mealie meal - ett slags grovkornigt majsmjöl som är stapelvara i hela södra Afrika. I Zambia är mealie meal den viktigaste (och enda?) ingrediensen i nationalrätten nshima, en slags stabbig majsgröt (typ polenta). Till nshima har man alltid någon slags sås (relish) som tillför smak, vilket verkligen behövs för nshima smakar absolut ingenting.

Fördelen med nshima är att det är otroligt mättande - efter ett par skedar känns det som man har tio Guiness i magen. Ingen höjdare för mig, men säkert välkommet om man som många zambier måste vända på varenda kwacha för att få mat för dagen. Men det är inte bara fattigdomsföda för alla zambier - rika som fattiga - verkar älska nshima. Det kan exemplifieras med ett citat från Marias kollega på EU-delegationen: "Jag älskar nshima. Nshima är det bästa jag vet. Jag är beroende av det. Jag måste ha nshima varje dag". Kommentarer överflödiga.

Problemet med nshima - förutom att det uppenbarligen är beroendeframkallande - är att det inte är särskilt nyttigt, åtminstone inte om man äter (bara) det varje dag. Nästan hälften av alla zambiska barn (46%) har tillväxthämningar, mycket pga liten variation i kosten.

Majshysterin har gjort majsodling väldigt populärt - eller är det tvärtom? I vilket fall satsar regeringen helhjärtat på majs - man ger ut gratis gödslingsmedel till höger och vänster (eller kanske snarare bakom ryggen till sina vänner) och förra året lovade man att köpa upp all överbliven majs i hela landet till ett fast - och högt - pris. Majsproduktionen sköt i höjden och ökade sen ännu lite till p.g.a. bra väder (alltså regn). Resultatet blev en riktigt bra skörd eller "bumper harvest" som man säger här. Det odlades rejält med majs, och när den vanliga majsmarknaden var mättat hade ju regeringen lovat att köpa upp resten. Problemet vara bara att man inte riktigt hade budgeterat för detta enorma majsutbud. Som tur var kunde man låna pengar - jag ska inte gå in på detaljer men med hjälp av IMF kunde man handla på någon slags kredit vilket motiverades genom att IMF klassade den goda skörden som en "extern chock". Andra externa chocker, förutom god skörd alltså, är torka, inbördeskrig eller översvämningar.

Så i slutet av förra året köpte regeringen massor av majs. Så mycket att man inte visste var man skulle göra av det. Alla silos svämmade över av majs. Vart man än åkte i landet såg man överfyllda lador med majs. Majs, majs, majs.

Nu är det nytt år och snart dags för ny skörd, och regeringen har återigen lovat att köpa upp majs till ett fast pris. Om detta har att göra med att det är valår låter jag vara osagt. Men värt att notera är att det finns lite majs kvar från förra året. Närmare bestämt 750 000 ton. Även om man skulle ge bort all majs gratis är det en logistisk utmaning som heter duga.

Man kan tycka vad man vill om detta majsuppköp, men en bra sak är ju att det gynnar människor som lever i fattigdom - i Zambia är fattigdomen mest utbredd på landsbygden, och där finns ju lantbrukare och bönder som odlar majs. Så även om man spenderat dyra pengar på majs man inte kan förvara har pengarna gått till de som behöver det som mest. Trodde jag, tills jag häromdagen lyssnade på en presentation av ett forskningsprojekt som gjort en undersökning bland landets bönder. Enligt deras siffror står 2% av landets bönder för 50% av majsförsäljningen. De resterande 50% säljs av ca 30% av bönderna. Så runt 2/3 av alla bönder inte säljer någon majs alls. Och gissa om de är välbärgade höginkomstbönder eller de bönder som har lägst inkomst?

Pimp My Aid

En dag damp den ned en märklig inbjudan i ambassadens elektroniska brevlåda. Som diplomat får man ju massor av inbjudningar - det är alltid något lands självständighetsdag, ett särskilt jubileum eller en högtid att fira. Men det är inte ofta vi får inbjudningar till lanseringar av musikvideor. Det var konstnären Morten Traavik som bjöd in till lanseringen av Pimp my aid worker, inspelad i Lusaka med lokala zambiska artister. I inbjudan framgick att videon tillägnades alla dessa stackars västerländska biståndsarbetare, som gör sitt bästa för att rädda världen men utan att lyckas. Pimp my aid worker var första steget i ett större projekt under namnet live aid aid. Målet var att stötta biståndet, bl.a. genom en webplatform och en modevisning med manliga biståndsarbetare.

Vänta här nu...Pimp my aid? Hjälpa biståndsarbetare? Live aid aid? Det luktade riktigt saftig satir lång väg. När det dessutom visade sig att konstnären Traavik varit inblandad i skönhetstävlingen "Miss Landmine" i Kambodja anade vi definitivt ugglor i mossen. Men även om satir svider är den ofta genomtänkt och innehåller ett och annat användbart argument. Och när det gäller bistånd finns det nog mycket att vinna på att lyssna på röster utanför givarkretsen. Så med risk för att göras till åtlöje var vi ändå några stycken som med hjärtat i halsgropen anmälde oss till lanseringen av Pimp my aid worker.

Vi anlände på svenskt manér - fem minuter innan utsatt tid - och möttes såklart av en i princip tom lokal. (Efter ett halvår har jag fortfarande inte lärt mig den zambiska klockan - ibland startar möten, mottagningar och annat prick den tid det står på inbjudan, ibland en timme senare.) Efter någon timmes motvilligt minglande var det äntligen dags för lanseringen av videon, vilken presenterades av Traavik själv, som egentligen inte sa någonting eftersom han ville att var och en skulle bilda sig sin egen uppfattning om videon.

5 minuter senare tittade vi misstroget på varandra och tänkte "jaha". Enligt mig var videon lite av ett antiklimax, och jag hade svårt att förstå poängen med det hela. Men kanske är jag hemmablind. Vad tycker du? Se videon på pimpmyaid.org.

En kung med stort K

När nu media börjat gotta sig åt detaljerna kring prins Williams bröllop blir det kungligt tema även i bloggen. Om man vill prata monarkier i Afrika finns det inte så många att välja på - tre, tror jag - men som tur var besökte jag nyligen en av dessa, nämligen Swaziland. Och där bor det en kung med stort K - jämfört med Mswati III är Carl Gustaf en rätt slät figur:

Carl XVI Gustaf av Sverige: 27 år vid kröning, 1 fru, 3 barn, konstitutionell monark utan reell makt som ertappas med att ha kört för fort.

Mswati III av Swaziland: 18 år vid kröning, 14 fruar, 23 barn, absolut monark som styr landet med järnhand och bl.a. anklagas för att ha rövat bort sin senaste fru mot hennes vilja.

Mswati är sannerligen en karaktär, men han har fått mycket kritik i (utländsk) media, bl.a. för att han är stenrik, auktoritär och gör lite som han vill i ett land hårt drabbat av fattigdom och hiv. Ett exempel är från 2001, då han för att minska hiv-epidemin beslutade att kvinnliga tonåringar inte fick ha sex. Två månader senare gifte han sig med en 17-åring.

Men oavsett vad utlänningar tycker verkar Mswati vara rätt populär i det traditionella Swaziland, och en del hävdar att även om han har stor (eller total) konstitutionell makt är han bunden av ett antal traditionella lagar och regler. Må så vara, men de reglerna verkar inte ha hindrat honom från att skaffa sig en förmögenhet på 100 miljoner dollar i ett land där 6 av 10 lever på mindre än 1,25 dollar om dagen.

Och om man besöker Swaziland märker man direkt att det inte är ett rikt land, i alla fall om man jämför med grannen Sydafrika. Gräsen är knivskarp vid - just det - gränsen: På ena sidan en prydlig nymålad byggnad med uniformerad personal i blankputsade skor framför datorerna. På andra sidan ett gammalt hus med smuts i hörnen och mindre välklädda (men trevliga!) tjänstemän framför högar av papper.

Inte heller naturmässigt kan Swaziland tävla med Sydafrika, men det är å andra sidan inte många länder (kan inte komma på något) som kan det. Och Swaziland är jättevackert - de välskötta vägarna är omgivna av böljande gröna kullar, betande kor och pittoreska byar. Dessutom är det mindre brottslighet och lugnare tempo än i Sydafrika.

Om du åker till Swaziland kan jag varmt rekommendera det natursköna Phophonaye Falls i landets norra del. Lagom långt bort från genomfartslederna ligger detta välskötta naturområde, fullproppat med utsökta vandringsleder längs med ett vackert vattenfall. Man kan vandra en hel dag utan att träffa en ända människa (eller något djur om man inte räknar spindlar). Välförtjänt vandringsvila får man i välutrustade tält (taklampa och dubbelsäng!) eller traditionella swazi-hus som ser ut som bikupor, där man somnar in till ljudet av porlande vattenfall. Fantastiskt!

Ett annat tips: om du dagen efter ska fortsätta norrut till Sydafrika för att till exempel lämna en hyrbil och sen ta bussen till Maputo, studera kartan noga. Det är nämligen så att alla vägar i Swaziland inte är lika fantastiska. Om man väljer att ta en väg som ligger utanför den vanliga rutten som sydafrikanska lastbilar tar till norra Sydafrika eller Mozambique får man passa sig, för vissa vägar är branta, oasfalterade, fulla med stora elaka hål och ganska övergivna. Om man då har en stackars liten tvåhjulsdriven Cheverolet kan man bli lite nervös över att den ska gå sönder mitt ute i ingenstans samtidigt som man missar bussen till Maputo.

Men oftast klarar man sig och kan pusta ut när man äntligen når den sydafrikanska gränsen, där vägarna blir asfalterade, raka och grop-fria. Kanske möts man av förvånade utrop vid gränsposteringen, där folk tittar på ens bil och säger "kom ni hit i den där!?".

En volontärhistoria

Ibland lever muzungus här i Zambia i helt olika världar. Här är ett exempel från en värld som ligger en bit bort från Lusakas ambassadkvarter.

Häromdagen träffade jag en tysk volontärarbetare, kanske några år yngre än mig. Han hade varit här ungefär lika länge som jag och jobbade på en NGO som hjälper ungdomar i fattigdom. NGO står för Non-Governmental Organisation, en organisation som inte är statlig och, åtminstone officiellt, inte vinstdrivande utan verkar för något gott syfte, typ kvinnors rättigheter, jordbruksfrågor, gatubarn etc. I biståndsländer finns det gott om NGOs, har för mig att Zambia har någonstans runt 2000 st. Så gott som alla är finansierade av givarländer som tex. Sverige.

Det här var volontärens första jobb i Afrika. Det verkar som om han har det lite tuffare än mig.

Volontären tjänstgjorde som kassör på denna NGO. Han anlände i augusti förra året till en skitig kontorslokal med smutsiga väggar, kackerlackor och slitna kontorsmöbler. Medarbetarnas löner betalades med hjälp av pengar från två givarfinansierade projekt. Båda två skulle upphöra vid årsskiftet; utan projekt blir det inga pengar, så det gäller att ständigt ha projekt på gång. Normalt sett tar det ganska lång tid att söka och få pengar för projekt. Volontären frågade därför organisationens grundare tillika chef om det fanns planer på att söka pengar för nya projekt till nästa år och fick svaret att detta var "på gång". Några månader senare insåg han att det varit väldigt tyst om nya projekt - faktum var att han inte sett en endaste ansökan eller ens början till ansökan. Han frågade försiktigt chefen om det inte var dags att börja tänka på nya projekt, men chefen försäkrade honom om att det inte var någon fara och att det skulle lösa sig. Skönt, tänkte volontären. Chefen har ett ess i rockärmen.

Så blev det nytt år, de två projekten avslutades och inga fler pengar kom från givarna. Organisationen var helt plötsligt utan pengar. Inga pengar till löner, inga pengar till el, vatten, kontorsmateriel. Chefen kliar sig i huvudet och säger "hmm, det kanske är dags att fundera på ett nytt projekt?"

Några dagar senare kommer chefen in till vår volontärkassör:

Chefen: "Jag behöver 500 000 Kwacha (ca 750 kr) till bensin".

Kassören: "Ehh...vi har ganska ont om pengar. Har du någon dokumentation som kan peka på varför den utgiften är nödvändig för organisationen i detta läge?"

Chefen: "Du, jag ställde inte en fråga, jag gav en order. Ge mig 500 000 till bensin."

Kassören: "Ehh...ok. Glöm inte att ge mig ett kvitto till redovisningen."

Några dagar senare kommer chefen med ett kvitto. När han senare sitter vid organisationens allmänna dator hittar vår volontär ett antal kvittomallar, färdiga att skriva ut.

Samtidigt visar det sig att revisionsbolaget som utvärderar de tidigare projekten inte är nöjda med organisationens finansiella rapporter. Inte nöjda alls. Så är detta slutet för organisationen?

"Inte alls", säger vår tyske volontär. "Är man bränd hos en givare går man till en annan. Det finns många andra givare att gå till, det är bara att söka nya pengar för nya projekt. Organisationen, och chefen, överlever. Det har de gjort i tio år och kommer att göra i tio år till. "