Without fear or favour?

Snart är det val i Zambia. Folket ska välja nytt parlament, president och lokala representanter. Valet förväntas bli jämnt och mycket står på spel. Kanske kommer endast några tiotusentals röster fälla avgörandet.

Så vad kommer folk att rösta på, och varför? Och hur får de information om de olika politiska alternativen? Få personer i Zambia har tillgång till de informationskällor som de flesta svenskar skulle använda, så som valtest på internet och partidebatter i TV. En hel del har radio, men för många människor är tidningar den viktigaste informationskällan.

En dagstidning kostar mindre än 5 kr. Större delen av marknaden tas upp av tre tidningar som alla kommer ut sju dagar i veckan. Den största är nog privatägda The Post som profilerar sig genom slogans som "the paper that digs deeper" och "while others imitate, we innovate". De resterande två drakarna är regeringsägda tidningarna Times of Zambia ("forward with the nation") och Daily Mail ("without fear or favour").

Det låter väl bra? Relativt billiga tidningar som kommer ut varje dag. Och med storslagna slogans till på köpet. Men problemet är vad som står i tidningarna, eller rättare sagt vad som inte står. Och varför. Till exempel:

För ett tag sedan kom en rapport om Zambia från tidningen the Economists onlinetjänst the Economic Intelligence Unit. EIU bedömer det ekonomiska och politiska läget i de flesta länder runtom i världen, och den senaste rapporten om Zambia beskrev det avbrutna samarbetet mellan de två största oppositionspartierna - PF och UPND - och om detta kan påverka utgången av det viktiga valet senare i år. Såhär skrev EIU:

Following months of discord, the alliance between the two largest opposition parties – the Patriotic Front (PF) and the United Party for National Development (UPND) – has ended. Despite this, the elections are likely to be closely contested and could result in a transfer of power from the president, Rupiah Banda, and the ruling Movement for Multiparty Democracy (MMD) to the PF and its leader, Michael Sata. (...) The presidential and parliamentary elections are likely to be closely contested. The MMD will benefit from the advantages of incumbency and its formidable electoral machinery. However, the PF and Mr Sata should put up a strong challenge to the MMD (...)

Enligt EIU är det alltså jämnt skägg inför valet. Spännande! Så hur rapporterades detta i tidningarna? En jämförande analys mellan de politiska alternativen baserat på EIUs slutsatser? Intervjuer med ledande opinionsbildare och politiska experter? En historisk tillbakablick från när pakten bildades och hur dess popularitet förändrats sedan dess? Nja, inte riktigt.

Om man öppnade The Post kunde man läsa följande:

Economist Intelligence Unit predicts change of govt
The Economist Intelligence Unit (EIU) has revealed that the forthcoming general elections could result in a transfer of power from President Rupiah Banda to PF leader Michael Sata.

Men om man istället köpte en Daily Mail lät det så här:

RB, MMD will win polls
The latest Economist Intelligence Unit (EIU) report says although this year’s general elections are likely to be tightly contested, President Banda and the MMD are likely to win. The report says the MMD will benefit from the advantages of incumbency and its formidable electoral machinery.

Och slutligen i Times:

MMD Will Keep Winning Polls - EIU Report
The Economist Intelligence Unit (EIU) has observed that the MMD will keep winning elections (...). (...) The report of the Economist magazine said the presidential and parliamentary elections were likely to be closely contested but that President Banda still had substantial advantages over Mr Sata.

Alla tidningarna har (tyvärr) läst samma rapport, men det verkar inte bättre än att de haft olika glasögon. Och pennor. Vissa skulle till och med säga att de regeringsägda tidningarna valde att rapportera endast det som var fördelaktigt för regeringspartiet, medan den privatägda tidningen gjorde precis tvärtom. Om det är sant kan man fråga sig hur zambier ska kunna få fram neutral, balanserad och vettig information från dessa tidningar? Vem ska man lita på? Kan man överhuvudtaget lita på någonting som står i dessa tidningar?

Ett par veckor efter rapporteringen ovan kunde man läsa följande i The Times:

A University of Zambia (UNZA) lecturer in the school of political science Phineas Bbaala has said the prediction by the Economist Intelligence Unit (EIU) that President Rupiah Banda and the MMD will win this year’s elections are a true reflection of the political reality in the country.

According to the June publication of the Economist Intelligence Unit (EIU), President Banda and the MMD would win this year’s elections.

“The prediction are consistent with what I have been saying that President Banda is the only credible candidate to win this year’s elections,” he said.

According to the report, although the elections would be closely contested, an election victory for President Banda and the MMD remained the most likely outcome.

I Sverige kan man ibland irriteras över att alla tidningar rapporterar om precis samma saker - öppnar man DN eller SvD är det samma förstasidenyhet medan Aftonbladet och Expressen kopierar varandras löpsedlar. Om det ändå vore så i Zambia.

Matebeto - i matens tecken

En dag på jobbet fick jag ett sms av min zambiska kompis Shonta, som i högtidliga ordalag bjöd in mig och Maria till en Matebeto följande Söndag. Så trevligt, tänkte jag, men innan man tackar ja bör man kanske kolla vad en Matebeto är. Som tur var fanns det zambiska kollegor till hands, och efter diverse konsultationer tackade jag ja med stor entusiasm.

Följande Söndag sitter jag och Maria i en prydlig trädgård i Chainama i norra Lusaka. Där bor Shonta och hans familj, inklusive huvudpersonen i dagens tillställning: hans bror som ska gifta sig i slutet på juli.

Ett femtiotal gäster är bjudna till spektaklet, mestadels släkt och vänner till brudgummen. Med en så liten skara gäster är vi något förvånade att vi är bjudna, särskilt med tanke på att vi känner varken brudgummen eller bruden. Men eventuellt går vi på någon slags muzungu-kvot eftersom vi är de enda icke-zambierna på festen.

Plötsligt sprids en förväntansfull tystnad i sällskapet då sånger hörs i fjärran. Vi rusar ut på gatan och ser ett stort följe komma gående, sjungandes traditionella zambiska sånger. Det är brudens mor, systrar, kvinnliga släktingar och vänner. Alla är klädda i de traditionella färglada tygstycken som kallas chitenges och de flesta kånkar på blankputsade grytor, byttor och skålar.

Väl framme vid husporten stannar sällskapet och en äldre kvinna breder ut en chitenge på marken samtidigt som hon gör klart att gruppen inte tar ett steg längre. Brudgummens gäng försöker övertala kvinnorna att fortsätta marschen genom att slänga sedlar på chitengen. Efter kastade kwachas motsvarande någon hundralapp är gruppen övertygad och traskar vidare in i huset, där brudgummen med familj sitter uppradade. Kvinnorna skrattar, skojar och sjunger traditionella sånger på Bemba, det vanligaste språket i provinsen Copperbelt, där brudgummens familj har sin hemvist.

När alla kommit tillrätta i det nu smockfulla rummet - och när Maria av någon anledning placerats i högsätet bredvid brudgummens far - börjar kvinnorna att en efter en presentera det de har med sig i grytorna, vilket visar sig vara en imponerande samling zambisk mat. Där finns den klassiska smaklösa majsgröten nshima, torkade tusenfotingar, massvis med kyckling, viltkött, nån slags förkolnad svamp, spenatstuvning, ännu mera kyckling, allehanda röror, friterade småfiskar (kapenta), sötpotatis, och ett stort antal oidentifierbara rätter som beskrivs som "produce of the forrest". Det är en något kaotiskt stämning, som blir än mer kaotisk när en levande get langas fram samtidigt som en av väninnorna i triumf håller upp en vilt sprattlande levande höna.

När all mat presenterats förs brudgummen in i ett sidorum där han i avskildhet får äktenskapliga råd och tips av en vis man, en slags mentor. Mentorn förklarar äktenskapets, och hela livets, hemligheter och dygder med hjälp av att referera till olika delar på en kyckling. Varje del av kycklingen har en egen betydelse - t.ex. var halsen extra viktig - men det var svårt att få reda på detaljer. Antagligen borde någon ha berättat detta för mig förra året.

Medan brudgummen får sina kycklingrelaterade äktenskapliga råd dukas all mat upp på ett stort långbord och gästerna förbereder sig för att hugga in. Men de som lagat maten går hem - deras uppgift idag var att laga, leverera och presentera maten medan brudgummen och hans vänner tar hand om själva ätandet. Syftet är, eller var åtminstone, att bruden ska visa brudgummen vad han kan förvänta sig i matväg i framtiden. Jag frågar Shonta om brudgummen ställer in bröllopet om maten inte smakar tillräckligt bra, men riktigt så allvarligt är det tydligen inte.

I slutet på juli är det dags för bröllopet - jag och Maria är inbjudna i egenskap av bekanta till brudgummens bror (eller för att fylla muzungukvoten). Maria är även inbjuden till möhippan, men eftersom hon inte ens träffat bruden tackar hon nog nej. Men bröllopet blir kul!

Gästspel i bloggen: besök från Sverige

Efter att bloggen legat nere i ett par veckor bestämde vi oss för att styra upp den igen. Ola har nämligen varit mycket upptagen på sistone med att ta hand om oss! Då undrar ni kanske vilka ”vi” är. Olas kusin Karl är en av oss och anlände till Lusaka 26 maj. Fem dagar senare kom Carl Olén med flickvän Eleonora. Karl hann med diverse farliga saker som att paddla mitt bland flodhästar och krokodiler samt leka med lejon innan Carl och Eleonora tog mark i det fantastiska Zambia.

Första kvällen blev det diplomatmingel på danska ambassaden och tidigt första morgonen bar det av till Livingstone (7 timmars Toyota Rav4-resa sydväst). Vi fick en blöt upplevelse av de spektakulära Victoriafallen. På vägen tillbaka till bilen blev vi omringade av babianer varpå vi fick blodad tand för vilda djur och begav oss till Chobe National Park i Botswana. Vistelsen i Chobe började med en båttur på Zambezi-floden mitt ibland både flodhästar och krokodiler. Häftigast var att se två stora elefanthannar låtsas-fightas på nära håll. Båtturen följdes av en lång biltur i den 11 000 km2 stora parken. Vi såg allt från impalor, vårtsvin och giraffer till tre av de ”Big five” nämligen bufflar, lejon och elefanter. Nöjda med dagen åkte vi till våra tält som var uppslagna mitt i vildmarken bland alla djur (t.ex. rytande lejon som enligt guiden var mer än en kilometer bort). Som tur var överlevde vi alla natten och begav oss på ännu en tur i den fyrhjulsdrivna safaribilen. Påvägen hem från Botswana kunde vi bocka av den fjärde av de ”Big five” - noshörningen, som stod och betade 10 meter från bilvägen.

Tillbaka i Lusaka fick vi känna på den Zambiska kulturen och människorna som vi lärt oss tycka väldigt mycket om. Sista kvällen i Lusaka gick vi ut med Olas zambiska kompis Charlie och vi gjorde vårt bästa för att dricka den lokala ölen (Mosi) och skaka rumpa i takt med bl.a. presidentens dotter (enligt egen utsago).

Vi vill tacka våra fantastiska värdar som tagit emot och ordnat så fint för oss så att vår vistelse i Zambia kommit att bli en av de bästa resorna i våra liv! Tack Ola och Maria!

Kramar
Karl, Carl och Eleonora

BRIDGE och bloggtrötthet

Och så har även land utan strand drabbats av bloggtrötthet - inte ett enda inlägg på flera veckor! Jag skäms och skyller på tjänsteresor. En vecka i Kenya och två i Sydafrika de senaste veckorna har tagit ut sin rätt. Oftast är det jättekul att resa men det kostar på, för när man kommer hem igen väntar alltid en ofattbart stor mailhög. Det tar en hel dag att läsa och rensa bort alla oviktiga mail och gud förbjude om man fått några viktiga, då tar det en vecka innan man är på fötter.

Tänk om man var två personer per jobb - när den ena går på semester, åker på tjänsteresa eller är sjuk så tar den andra över. Och om båda faktiskt råkar vara på jobbet samtidigt kan den ena jobba på som vanligt medan den andra städar kontoret, sorterar visitkort, fyller i blanketter för rese-ersättning, rensar bland ikonerna på skrivbordet och allt annat man aldrig hinner göra.

Men så funkar det ju inte. Och jag är inte den som klagar (förutom just nu då) - trots mailboxångest och bloggtrötthet var min senaste resa värt det flera gånger om. Jag var som sagt i Sydafrika, närmare bestämt Pretoria (förresten...vilken konstig stad. Otroligt segregerad, samtidigt som den på något bisarrt och fruktansvärt tragiskt sett känns som mer "jämställd" eftersom man ser både svarta och vita fattiga på gatorna. Och alla pratar Afrikaans istället för engelska).

I alla fall... jag var i konstiga Pretoria för att hålla en BRIDGE-kurs. Inte kortspelet, även om det vore en våt dröm - tänk att jobba med att lära folk spela kort! Det vore nåt. Nej, det rör sig om det kanske tråkigare men antagligen viktigare fenomenet Building Resources In Democracy, Governance and Elections, en slags träning inom val- och demokratifrågor.

BRIDGE bygger på ett antal rätt enkla antaganden. Här är ett axplock:

Olika människor lär sig saker på olika sätt - vissa behöver höra saker, andra se saker, en del behöver göra eller uppleva det själva medan vissa behöver en blandning av allt.

Man lär sig bättre om man redan innan vet om vad det är man ska lära sig, och varför.

Få människor klarar av att lyssna koncentrerat i mer än 45 min. Många klarar betydligt mindre än så.

Man lär sig mer om man kan relatera det man lär sig till egna upplevelser eller erfarenheter.

Man lär sig mer om man har kul.

Man lär sig mer om man trivs med personerna i sin omgivning

Det här är ju inte rocket science direkt. Och det är knappast någonting som personerna bakom BRIDGE kommit på, eller är ensamma om. Men det är så ofta som personer - smarta, duktiga, högt uppsatta personer - som ska lära ut något eller förmedla ett budskap gör precis tvärtom.

Man har möten i timmar utan rast eller paus. Man läser innantill från Power Point-presentationer fullsmockade med text. Man pratar på själv utan att höra efter vad de som lyssnar tycker, tror eller tänker - trots att de oftast har massvis med erfarenhet. Man antar att alla andra förstår saker på precis samma sett som en själv, och i samma takt. Man skyller på dumma eller ointresserade deltagare när budskapet inte går fram, snarare än att se över hur man presenterade sitt budskap. Ja, jag kan hålla på hur länge som helst. Och det är precis vad det känns som om de gör också.

BRIDGE bygger på att ett helt gäng med experter på val- och demokratifrågor har slagit sina kloka och skapat ett gigantiskt bibliotek av olika aktiviteter, som alla bygger på de där enkla, självklara men viktiga antagandena. Om man vill hålla en BRIDGE-kurs tar man en titt i biblioteket och väljer ut precis det man vill ha - ingen kurs är den andra lik eftersom innehållet är olika beroende på hur lång tid man har på sig, vilka deltagarna är, vad de är ifrån, vad syftet med kursen är och vem som håller i kursen. För att få hålla en BRIDGE-kurs måste man ha genomgått en slags BRIDGE boot camp där man lär sig massor om inlärning, presentationsteknik och val. Och det verkar som om konceptet funkar - i de flesta kursutvärderingarna ger alla deltagare höga poäng och intresset för BRIDGE är jättestort. Kurser har hållits i tio år i mer än 80 länder och förra året fick BRIDGE ett pris av FN för lyckade insatser i Stilla Havs-regionen (UN Pulbic Service Awards).

Men det är klart att BRIDGE inte är ett automatiskt recept på framgång. Även om halva Elfenbenskusten gått på BRIDGE-kurs hade Gbagbo nog valt att ignorera valresultatet. Att BRIDGE gör så att 20 valarbetare lär sig mer om kvinnors rättigheter i val förändrar inte de sociala och ekonomiska maktstrukturerna som förhindrar kvinnliga kandidater. Men kanske är det ett steg i rätt riktning. Och då får man stå ut med lite bloggtrötthet.

Festival i Harare

Harare är inte den roligaste eller häftigaste staden i världen, eller ens i Afrika. Man har varken Nairobis puls, Kapstadens vyer, Johannesburgs shopping, Kairos historia eller Maputos matkultur. Men det finns ingenstans jag hellre skulle vilja vara den sista veckan i April varje år. För då är det HIFA i hela Harare.

Harare International Festival of Arts (eller bara "the Arts" för de invigda) är en musik- och kulturfestival som arrangerats varje år sen 1999. Under en vecka kryllar Harare av musiker, dansare, sångare, komiker, mimare och poeter från hela regionen men också från så långt bort som Sverige - ambassaderna i Zimbabwe sponsrar deltagare från sina egna länder. Sveriges bidrag i år var Frida Hyvönen. (en liten parentes om just detta. Inget ont om Frida, men är hon rätt person att skicka till en afrikansk musikfestival? Kan hon äga en sån scen? Norge skickade en danstrupp som samarbetade med fyra afrikanska länder, Tyskland skickade en tysk-nigeriansk hip-hopare. Kanske borde vi skickat någon med lite mer drag? Typ Håkan Hellström? Eller Timbuktu? Någon borde prata med svenska institutet).

Nog med klagan - HIFA är fantastiskt! Programmet var fullspäckat med
intressanta artister och till skillnad från andra festivaler är det otroligt stor variation - under två av festivalens sex dagar hann vi med gladpop från Zimbabwe, en afrikansk version av Sahara Hotnights, kalebass-kompad blues från Mali, oorganiserad reaggie/hiphop från gud vet var, en tysk-nigeriansk krigarprinsessa, indisk Michael Jackson-dans, Malawisk ståuppkomedi, danspotpurri tillägnad de fyra elementen från ungdomar från Norge, Mozambique, Sydafrika och Zimbabwe och en avslutningsshow med ett holländskt brittpop-band.

Jag är ingen stor musikkännare (rättare sagt jag är en musikalisk analfabet) men det här var riktigt bra. Energin var otrolig, arrangemangen proffsiga och publiken fantastiskt engagerad. Och allt flöt på - vilket inte är en liten prestation med tanke på att festivalen arrangeras i ett land i ständig ekonomisk kris, icke-fungerande statsförvaltning och ständig politisk inblandning i det mesta. Visst, under en föreställning blev det strömavbrott och det var kanske inte helt lyckat att förlägga lördagkvällens sena reaggieshow till en teatersalong (folk dansade på stolarna) men dessa små incidenter glömdes snabbt bort då alla föreställningar startade i tid, biljettförsäljningen var smidigare än ticnet och det alltid fanns någon att fråga. Parkeringsvakter, informationsvärdar, artister, arrangörer, deltagare - alla gjorde precis allt de kunde för att saker och ting skulle funka.

Men är inte HIFA bara ännu en kul tillställning för turister och expats? Nix! Inträde till festivalen var 5 dollar, och många shower var gratis, de dyraste kostade 15 dollar. HIFA är fest inte bara för de rikaste, och det märktes. Det är klart att festivalen också lockar rikingar från hela regionen, vilket ger inkomster till hotell, resebyråer, taxis, försäljare och affärsinnehavare. Och till artisterna själva såklart. Sist men inte minst är HIFA en möjlighet för zimbabwier och andra att genom musik, dans, poesi eller vad det nu kan vara uttrycka sånt de inte kan säga rakt ut. Många framträdanden under festivalen hade tydliga politiska budskap och undertoner. Och det är kanske viktigast av allt.

Heja Zambia!

Jag tänkte skriva om hetskampanjen i media mot homosexuella, eller regeringspartiets pinsamma försök att lagstifta om förmåner för presidenten. Men nästan varenda inlägg den senaste tiden har handlat om dåliga saker. Det är undernärda barn, misslyckad majspolitik, valfusk, dåliga vägar, konstiga kungar, korruption...och så håller det på. Och när de mer positiva inläggen handlar om safari, sol och vacker natur.

Det blir lätt så. Man vill skriva om saker som väcker intresse, saker som folk därhemma i Sverige tänker att "oj, det där visste jag inte" eller "nämen, det är ju helt sjukt" och så vidare. Av någon anledning blir det ofta saker som är lite sådär dumt märkliga och udda ur ett svenskt perspektiv. Det är likadant när man sitter med andra utlänningar och pratar om Zambia eller zambier - ofta handlar diskussionerna om märkliga och smått irriterande vardagsupplevelser som att vänta i 1,5 timme på sin mat eller att man efter att ha köat i en evighet blir informerad om att man måste ha sin egen penna när man ska fylla i något formulär på någon myndighet.

Och visst, Zambia har problem. Massor med problem. Men det finns ju bra saker också, och kanske borde jag skriva lite mer om dem. Annars blir man en sån där som Hans Rosling inte gillar, en sån som klagar och målar en alltför negativ bild av Afrika, en bild som sen blir självförstärkande.

Till exempel går det riktigt bra för Zambia rent ekonomiskt. Det senaste decenniet har BNP ökat med runt 5% per år. Inte illa! BNP per capita har tredubblats trots att befolkningen växt med 30%. Världsbanken tror att Zambia, och en hel del andra afrikanska länder också, kommer att vara i BNP-öknings-toppen ett bra tag framöver. BNP är inte världens bästa mått, en hel del av inkomsterna försvinner ut ur landet illa kvickt och nivån är så låg att en liten ökning motsvarar en stor procentuell ökning. Men ändå. Dessutom hamnar Zambia på topp 10 i Världsbankens lista över länder där det blivit enklare att göra affärer, t.ex. förenklade regler och smidigare byråkrati.

Från ekonomi till demokrati. Här finns det såklart en hel del att jobba med (se Rumble in the Mpulungu), men jämfört med hur det var tidigare gör man riktigt bra ifrån sig. Det är presidentval senare i år, och även om många säkert kommer att försöka fuska har valmyndigheten rätt bra koll, särskilt under själva valdagen. Det finns tydliga och klara regler hur det hela ska gå till - betydligt tydligare och bättre säkerhet än vad vi har i Sverige. Och med tanke på hur det gick i senaste valet kanske vi har lite att jobba på där...

Både ekonomi och demokrati gynnas av att Zambia är ett rätt lugnt land. Det är egentligen ganska konstigt, för man har alla ingredienser som behövs för ett rejält inbördeskrig eller nåt. Man har hög fattigdom, ett kolonialt förflutet, etniska skillnader (t.ex. talas 72 olika språk i landet), oroliga grannar (Kongo, Mozambique, Zimbabwe, Angola), en rik politisk och ekonomisk elit och en ung befolkning. Det har förekommit en del upplopp under åren, det största 1991 vilket ledde till president Kaundas fall och fria val, men det kunde varit mycket värre. Det är bara att se sig om i regionen.

Det här låter klyschigt, men Zambia är liksom så...färgglatt. Kommer ni ihåg den där Nokiareklamen? En kille från ett afrikanskt land flyttar till London och skriver brev hem där han säger att folk är trevliga, men "where are all the colours"? Han har en orange kostym. Och han har en poäng. Går man på gatan i Zambia ser man människor som lyser - det är fantastiskt färgglada chitenges (tygstycken som används till all, t.ex. som kjol), vackert mönstrade skjortor och klargula bananer i en träkorg på huvudet. Till och med reklam är vackert - istället för neonskyltar eller plastiga tavlor är motiven direkt målade på murar och väggar. Den röda jorden, det starka solskenet, den klarblå himlen och kontrasten mot mörk (istället för blekvit) hy gör en vanlig gatuscen väldigt vacker.

Förresten...har det slutat snöa i Sverige ännu? Här har det regnat lite, men på dagen var det 25 grader och sol. Eventuellt kommer det lite mer regn till kvällen så morgonen blir frisk och lagom varm. Imorgon blir det nog också 25 grader och sol. Och i övermorgon...

Massor med majs

Majs är stort i Zambia. Det är grillade majskolvar i vartenda gathörn och popcorn är varje zambiers vardagssnacks. Men framförallt finns i varenda mataffär gigantiska säckar (25 kg) mealie meal - ett slags grovkornigt majsmjöl som är stapelvara i hela södra Afrika. I Zambia är mealie meal den viktigaste (och enda?) ingrediensen i nationalrätten nshima, en slags stabbig majsgröt (typ polenta). Till nshima har man alltid någon slags sås (relish) som tillför smak, vilket verkligen behövs för nshima smakar absolut ingenting.

Fördelen med nshima är att det är otroligt mättande - efter ett par skedar känns det som man har tio Guiness i magen. Ingen höjdare för mig, men säkert välkommet om man som många zambier måste vända på varenda kwacha för att få mat för dagen. Men det är inte bara fattigdomsföda för alla zambier - rika som fattiga - verkar älska nshima. Det kan exemplifieras med ett citat från Marias kollega på EU-delegationen: "Jag älskar nshima. Nshima är det bästa jag vet. Jag är beroende av det. Jag måste ha nshima varje dag". Kommentarer överflödiga.

Problemet med nshima - förutom att det uppenbarligen är beroendeframkallande - är att det inte är särskilt nyttigt, åtminstone inte om man äter (bara) det varje dag. Nästan hälften av alla zambiska barn (46%) har tillväxthämningar, mycket pga liten variation i kosten.

Majshysterin har gjort majsodling väldigt populärt - eller är det tvärtom? I vilket fall satsar regeringen helhjärtat på majs - man ger ut gratis gödslingsmedel till höger och vänster (eller kanske snarare bakom ryggen till sina vänner) och förra året lovade man att köpa upp all överbliven majs i hela landet till ett fast - och högt - pris. Majsproduktionen sköt i höjden och ökade sen ännu lite till p.g.a. bra väder (alltså regn). Resultatet blev en riktigt bra skörd eller "bumper harvest" som man säger här. Det odlades rejält med majs, och när den vanliga majsmarknaden var mättat hade ju regeringen lovat att köpa upp resten. Problemet vara bara att man inte riktigt hade budgeterat för detta enorma majsutbud. Som tur var kunde man låna pengar - jag ska inte gå in på detaljer men med hjälp av IMF kunde man handla på någon slags kredit vilket motiverades genom att IMF klassade den goda skörden som en "extern chock". Andra externa chocker, förutom god skörd alltså, är torka, inbördeskrig eller översvämningar.

Så i slutet av förra året köpte regeringen massor av majs. Så mycket att man inte visste var man skulle göra av det. Alla silos svämmade över av majs. Vart man än åkte i landet såg man överfyllda lador med majs. Majs, majs, majs.

Nu är det nytt år och snart dags för ny skörd, och regeringen har återigen lovat att köpa upp majs till ett fast pris. Om detta har att göra med att det är valår låter jag vara osagt. Men värt att notera är att det finns lite majs kvar från förra året. Närmare bestämt 750 000 ton. Även om man skulle ge bort all majs gratis är det en logistisk utmaning som heter duga.

Man kan tycka vad man vill om detta majsuppköp, men en bra sak är ju att det gynnar människor som lever i fattigdom - i Zambia är fattigdomen mest utbredd på landsbygden, och där finns ju lantbrukare och bönder som odlar majs. Så även om man spenderat dyra pengar på majs man inte kan förvara har pengarna gått till de som behöver det som mest. Trodde jag, tills jag häromdagen lyssnade på en presentation av ett forskningsprojekt som gjort en undersökning bland landets bönder. Enligt deras siffror står 2% av landets bönder för 50% av majsförsäljningen. De resterande 50% säljs av ca 30% av bönderna. Så runt 2/3 av alla bönder inte säljer någon majs alls. Och gissa om de är välbärgade höginkomstbönder eller de bönder som har lägst inkomst?