Africa House

Året är 1914. Stewart Gore-Browne, löjtnant i den brittiska kolonialarmén, vandrar runt i norra Nord-Rhodesia (nuvarande Zambia) med uppdrag att fastställa gränsen till Belgiska Kongo. Någonstans runt påsk stöter han på området Shiwa N'gandu - en vacker liten sjö omgiven av böljande kullar. Gore-Browne bestämmer sig för att bygga ett hus där.

Inget konstigt med det egentligen...förutom att Shiwa N'gandu låg mitt ute i ingenstans, i ett av européer obebott område där få vita människor satt sin fot (även om självaste Livingstone faktiskt varit där...och sett hur hans favorithund blivit uppäten av en krokodil). Närmaste större kolonialbeskickning, Ndola, låg mer än 600 km bort. Det fanns inga vägar.

Och det var inget vanligt hus han byggde. Mitt ute i bushen restes ett fantasihus, ett slott, en klassisk brittisk herrgård, en tegelbyggnad med drygt 40 rum, matsal, kapell, bibliotek - you name it. Det fanns storslagna tavlor, grandiosa himmelssängar och utsökta matsalsmöbler. Tjogtals tjänare (från det lokala Bemba-folket) serverade femrätters lyxmiddagar som avnjöts med förstklassiga franska viner och avrundades i sällskap av lagrat portugisiskt portvin och en handrullad cigarr framför brasan i biblioteket. Snabbt skapades ett eget litet (feodal)samhälle kring huset och dess omgivningar och som mest arbetade där nästan 1000 personer. Det fanns skola, sjukhus och personalbostäder - alla byggda i brittisk stil med tegel gjort av lera från trakten.

Det var, med andra ord, helt galet. Och dyrt. Men Gore-Browne kom från en fin familj och fick dessutom generösa bidrag från sin förmögna faster i England. Dessutom var arbetskraften billig - de lokala invånarna tvingades av kolonialregeringen att betala "hydd-skatt" vilket tvingade dem att ta skitjobb till minimilöner. Och det kan inte vara lätt att ha arbetat för Gore-Browne, som fick smeknamnet "Chipembele" (noshörning på bemba) på grund av sitt humör - han hade inga problem med att slå de tjänare som inte gjorde sitt jobb. Men har såg också till att de hade det bra, stödde många zambier i deras utbildning (däribland Kenneth Kaunda) och var en av de få vita som förespråkade ökade rättigheter och mer politisk makt till svarta i Nord-Rhodesia.

Huset stod färdigt 1923 och Gore-Browne dog 1967, 84 år gammal. 44 år senare besökte vi magnifika Shiwa Ngandu, där huset står kvar än idag. För hutlösa 20 dollar fick vi en rundvandring i några få rum, och det var uppenbart att den afrikanska bushen gjort sitt för att ta tillbaka huset - inrasade tak, fuktskador från regnperioden, termiter, vilda djur, dålig skötsel, etc etc. gör att Shiwa House är en skugga av sitt forna jag. Just nu sköts det av Gore-Brownes barnbarn Charles och hans fru Jo. 280 dollar per natt kostar det att bo i orginalhuset och det är sällan överbokat. Charles och Jo för en tuff kamp att hålla huset och egendomen levande, samtidigt som naturen gör sitt för att ta tillbaka huset och dess omgivningar. De en gång prunkande rosträdgårdarna är nu övergivna och de grandiosa utemöblerna är ersatta av gamla skumgummisitsar.

Men landskapet - ägorna - är fantastiskt. Vi bodde i ett slags annex till huset där Gore-Browne tidigare huserat två skotska missionärer (enligt rykten byggdes huset på behagligt avstånd för att Gore-Browne skulle kunna ta sig en sup eller tre i fred). Huset ligger omgivet av böljande kullar som sträcker sig ned mot den vackra sjön, och längs stranden går fritt strövande zebror, hästar, gnuer och antiloper tillsammans med hjordar av boskap som manas på av traktens lokala herdar.

På en kulle i närheten blickar Gore-Brownes grav ut över det vackra landskapet. Gore-Browne är den enda vita person som fått både en statsbegravning och en traditionell begravning, för sitt engagemang för Shiwa och för zambierna. Men närmast hjärtat låg nog ändå att se till att hans älskade hus bevarades inom familjen. Även om Charles och Jo gör sitt bästa är framtiden osäker - det är svårt att driva Shiwa med vinst och den zambiska bushen ligger ständigt på lur för att ta kontroll över det gamla huset. Vem vet om det står kvar om 10, 20 eller 100 år? Långsiktighet är inget man tar för givet i Zambia.

Brrr!

För ett tag sedan lanserade Zambia en ny slogan för att ersätta den tre decennier gamla "Zambia - the real Africa". Nu är det "Zambia - let's explore" som ska locka turister. Det finns även en ny logga, där Mosi-O-Tunya (Röken Som Dundrar, eller Victoriafallen) faller ner under en varmt strålande sol.

Den där varma solen - det är nog så de flesta ser Zambia, eller hela Afrika för den delen. Strålande sol och blå himmel, shorts och t-shirt. Oftast stämmer det ganska bra. Men inte just nu. Nu är det nämligen vinter, och Zambia är kallt. Faktiskt. Jättekallt! Inte det-kan-vara-skönt-med-långärmad tröja-på-kvällen-kallt, utan snarare halsduk-och-mössa-kallt. Utomhus är det runt 10 grader i skuggan och betydligt varmare i solen (om det är sol). Men det största problemet är att det är lika kallt inomhus.

Zambiska hus, även välskötta diplomathus, är byggda för varmare väder. Det är svala (=kalla) stenhus med glipor runt dörrar och fönster och det finns inga element. Isolering är inget man jobbar med och dubbla fönsterglas är utrotningshotade. Allt detta innebär svalt och skönt under stekheta sommarmånader, men också att man i dessa tider vaknar upp i ett hus som håller runt 13 grader. Brrr!

Under några veckor har vi arbetat upp ett rejält försvar mot kylan. Vårt främsta vapen är en öppen spis där det eldas friskt nästan varje kväll. Ved köper vi billigt från en kollega som rensade i trädgården förra året.

I arsenalen finns också en värmedyna, en varmvattenflaska och två små värmefläktar - liten kapacitet att värma hela huset men bra för kliniska attacker mot tex. iskalla fötter.

Sist men inte minst har vi besökt Lusakas köpmannakvartér Kamwala och inhandlat två übertjocka filtar - den ena väger runt 8 kg. Dessa varma och förvånansvärt sköna filtar används flitigt av zambierna själva - de som har råd.

Nu är det snart augusti och vintern börjar sakta gå över till sommar (eller torrperiod). Det håller sakta men säkert på att bli varmare och i september kommer det vara stekhett igen, blå himmel och strålande sol. Precis som det ska vara i Afrika.

Tills dess....brrr!

Vägvärk

Den 74 km långa vägen mellan västra Zambias provinshuvudstad Mongu och Kalabu vid gränsen till Angola är i bästa fall dålig. Vägen, eller snarare "vägen", sträcker sig över ett stort område av flodslätter som svämmar över under regnperioden och blir då totalt obrukbar. Under torrsäsongen kan man åka på den - om man har en riktigt bra fyrhjulsdriven bil. Och gott om tid. Och lite tur.

Nu har regeringen bestämt sig för att bygga en ny väg som ska tåla regnperioden bättre. Det blir någon slags konstruktion med pålar och pontoner och gud vet vad. Men det gäller att man bygger rejält...vägen har nämligen byggts förut. 2002 spenderade bl.a. OPEC och en fond baserad i Kuwait 40 miljoner USD på vägbygget (som byggdes av ett företag från - såklart - Kuwait), men vägen rasade samman redan under regnperioden ett år senare.

När vägen nu ska byggas igen beräknas priset bli ca 8 miljoner USD. Per kilometer. Totalt rör det sig alltså om i runda slängar 600 miljoner USD eller 3,8 miljarder kronor. För att ha råd har regeringen lånat 265 miljoner dollar av Kina, samtidigt som kontraktet för vägbygget går till AVIC International (från - såklart - Kina). Dyrt kan man tycka, och man kan också fråga sig hur många skolor, sjukhus eller bostäder det motsvarar.

Det är alltså dyrt att bygga vägar och inte bara specialvägar som Mongu - Kalabu - en vanlig väg kostar ca 1 miljon USD i Zambia. Men det är nödvändigt, åtminstone om man får tro folk som jobbar på IMF, Världsbanken och andra ekonomer. De säger att utan infrastruktur ingen handel och ingen ekonomisk utveckling. Och utan vägar blir det krångligt att skicka medicin till sjukhusen, böcker till skolorna och byggmateriel till bostäderna. Och om man är ett land utan strand som dessutom saknar välfungerande järnväg är det ännu viktigare med bra väg.

Och zambiska vägar har blivit bättre på senaste tiden. Nu går det tex. att ta sig genom Zambia i tre av fyra vädersträck utan att ha en monstertruck. Men ännu har Zambia en lång väg att vandra. De flesta mindre vägar är inte asfalterade, medan de som faktiskt är asfalterade kryllar av hål och gropar (potholes). De farligaste vägarna är de som är ganska bra - toppenväg i ett par km, upp med gasen till 110-120 km/h och sen dyker det helt plötsligt upp ett pothole stort som ett badkar. Pang. Om man har en stor bil i gott skick kan man klara sig undan med förstörda stötdämpare, men har man en fullastad gammal lastbil med taskiga bromsar kan det gå mycket värre än så. Många vägar i Zambia är lastbilskyrkogårdar som kantas av vrak. Vissa har kört i diket, andra har vält, en hel del är totalkvaddade. Varje gång jag åker på en längre resa i Zambia ser jag minst ett par olycksplatser där man har svårt att tro att föraren klarat sig levande.

Så varför är vägarna så dåliga? En anledning kan vara klimatet. Först stekande sol utan en droppe regn i ett par månader, sen hällregn i ett halvår. Dålig avrinning gör att jordlagret under vägen luckras upp och delar av vägen ger vika. En annan, tråkigare, förklaring kan vara att många i branschen väljer att inte gå den smala vägen. Att bygga, och kanske framförallt att asfaltera en väg, ger möjlighet till extrainkomster för alla inblandade. Så här kan det gå till:

1. En politiker fattar beslut om att bygga en väg. Kanske får han (för det är oftast en han) lite hjälp på traven av biståndspengar eller lån.

2. Vägbygget upphandlas. Oftast är upphandlingsprocessen rätt oklar och det är svårt för utomstående att få tillgång till bedömningarna som görs. Kanske råkar det blir en kompis till politikern som vinner upphandlingen.

3. Kompisen bygger vägen, men sparar in rejält på arbete och material så att kostnaden - och kvalitén - blir mindre än vad som budgeterats.

4. Zambian Road Agency skickar en inspektör som ska, som man säger, kvalitetssäkra vägen. Om ingenjören har tur får han en del av kakan, om han har otur eller hög moral utsätts han för påtryckningar av överordnade.

5. Vägen godkänns, politikern och hans kompis delar lika på pengarna som blev över.

Ett par år och några regnperioder senare börjar potholes dyka upp, men ingen ställer de som byggde vägen till svars. Pengar som kunde spenderas på vägunderhåll används istället för att bygga en ny väg någon annanstans, med nya möjligheter till extrainkomster.

Men det är ju inte säkert att det är så det går till. Och det finns faktiskt bra vägar i Zambia, och de blir fler och fler. Just nu byggs det förresten fler vägar än någonsin - var det någon som sa valår?

En expresidents död

Zambias andra president (1991-2001), Fredrick Chiluba, är död. Efter en tid av taskig hälsa drabbades han av hjärtproblem och avled, 68 år gammal.

Chiluba var fackföreningsledaren som tog över presidentstafettpinnen efter nästan 30 år med enpartistyre av Kenneth Kaunda aka. KK. Det magiska året var 1991 - efter massiva folkliga protester var KK tvungen att hålla landets första fria val efter självständigheten och åkte ut med buller och bång. Till skillnad från många av sina grannar valde han att faktiskt acceptera valresultatet, och det ska han ha cred för.

Chiluba blev alltså Zambias andre president, kavlade upp armarna och drog igång en mängd reformer. Han privatiserade ekonomin, styrde upp demokratin och proklamerade att Zambia en kristen nation (vilket är viktigt för många). Men makten verkar ha stigit Chiluba åt huvudet (låter det bekant?) då han försökte ändra konstitutionen för att kunna sitta kvar som president en tredje mandatperiod. Men folket sa stopp och 2001 lämnade Chiluba scenen till landets tredje president Mwanawasa, som gjorde vad han kunde för att få Chiluba fälld för korruption (mer om detta i tidigare inlägg). Chiluba anklagades för korruption a la grande,

friades i ett fall i Zambia - regeringen, som då styrdes av nuvarande president Banda, valde att inte överklaga domen - men fälldes i London till att ha förskingrat 46 miljoner USD. (Ryktena säger att en hel del av pengarna spenderades på skräddarsydda kläder och (minst) 30 par skor, alla med extra inlägg - man förstår varför när man på en bild ser vår egen Carl Bildt skaka hand med den nästan en halvmeter kortare Chiluba).

Tio år efter hans tid som president var det dags för Zambia att säga farväl till Chiluba. Det var ett något mer ambitiöst farväl än om t.ex. Ingvar Carlsson hade gått bort. Presidenten utlyste åtta dagars sorgeperiod, vilket innebär att alla arrangemang, möten och liknande ställs in, alla flaggor vajar på halv stång, radio och TV spelar högtidlig, sorgsen musik och medborgarna uppmanades avhålla sig från dans, sång och annan underhållning. Ett "sorgehus" inrättades i centrala Lusaka, där dignitärer och allmänheten kunde komma och beklaga sorgen för familj och anhöriga. Kistan placerades sedan på ett stort konferenscenter för "body viewing" i ett par dagar och därpå följde en storslagen och välbesökt begravning som direktsändes i TV.

Tidningarna då? Regeringsägda Times och Daily Mail fullkomligt proppades fulla med storslagna hyllningar till "folkhjälten", "ikonen" och "demokratins och pressfrihetens försvarare" Chiluba. Ungefär 9 av 10 artiklar handlade om Chiluba och hans gärningar. Tidningarna fylldes också av kondoleanser från företag efter företag som hyllade Chiluba - från det statliga telekombolaget till privata försäkringsbolag. Oppositionstidningen Post var mer försiktigt och menade på att jodå, visst hade Chiluba gjort bra grejer men det var ju lite annat också (typ 46 miljoner USD). Detta möttes av en storm av kritik från alla möjliga håll, där man menade att Post försökte göra billiga politiska poäng på denna sorgliga händelse. I Zambia, precis som i många andra länder, ses det som ofint att tala ont om de döda.

Chiluba tillhörde samma parti, MMD, som nuvarande president Banda. På senare tid hade Chiluba allt oftare uttalat sig positivt om president Banda och hans omvalskampanj. Enligt rykten finansieras kampanjen till stor del av Chiluba i utbyte mot att Banda, när han tog över efter Mwanawasa, såg till att regeringen inte överklagade den friande korruptionsdomen mot Chiluba.

Säga vad man vill om Chiluba (fast egentligen inte nu när han är död) - han har påverkat Zambia på många sätt, på gott och ont. R.I.P.

Without fear or favour?

Snart är det val i Zambia. Folket ska välja nytt parlament, president och lokala representanter. Valet förväntas bli jämnt och mycket står på spel. Kanske kommer endast några tiotusentals röster fälla avgörandet.

Så vad kommer folk att rösta på, och varför? Och hur får de information om de olika politiska alternativen? Få personer i Zambia har tillgång till de informationskällor som de flesta svenskar skulle använda, så som valtest på internet och partidebatter i TV. En hel del har radio, men för många människor är tidningar den viktigaste informationskällan.

En dagstidning kostar mindre än 5 kr. Större delen av marknaden tas upp av tre tidningar som alla kommer ut sju dagar i veckan. Den största är nog privatägda The Post som profilerar sig genom slogans som "the paper that digs deeper" och "while others imitate, we innovate". De resterande två drakarna är regeringsägda tidningarna Times of Zambia ("forward with the nation") och Daily Mail ("without fear or favour").

Det låter väl bra? Relativt billiga tidningar som kommer ut varje dag. Och med storslagna slogans till på köpet. Men problemet är vad som står i tidningarna, eller rättare sagt vad som inte står. Och varför. Till exempel:

För ett tag sedan kom en rapport om Zambia från tidningen the Economists onlinetjänst the Economic Intelligence Unit. EIU bedömer det ekonomiska och politiska läget i de flesta länder runtom i världen, och den senaste rapporten om Zambia beskrev det avbrutna samarbetet mellan de två största oppositionspartierna - PF och UPND - och om detta kan påverka utgången av det viktiga valet senare i år. Såhär skrev EIU:

Following months of discord, the alliance between the two largest opposition parties – the Patriotic Front (PF) and the United Party for National Development (UPND) – has ended. Despite this, the elections are likely to be closely contested and could result in a transfer of power from the president, Rupiah Banda, and the ruling Movement for Multiparty Democracy (MMD) to the PF and its leader, Michael Sata. (...) The presidential and parliamentary elections are likely to be closely contested. The MMD will benefit from the advantages of incumbency and its formidable electoral machinery. However, the PF and Mr Sata should put up a strong challenge to the MMD (...)

Enligt EIU är det alltså jämnt skägg inför valet. Spännande! Så hur rapporterades detta i tidningarna? En jämförande analys mellan de politiska alternativen baserat på EIUs slutsatser? Intervjuer med ledande opinionsbildare och politiska experter? En historisk tillbakablick från när pakten bildades och hur dess popularitet förändrats sedan dess? Nja, inte riktigt.

Om man öppnade The Post kunde man läsa följande:

Economist Intelligence Unit predicts change of govt
The Economist Intelligence Unit (EIU) has revealed that the forthcoming general elections could result in a transfer of power from President Rupiah Banda to PF leader Michael Sata.

Men om man istället köpte en Daily Mail lät det så här:

RB, MMD will win polls
The latest Economist Intelligence Unit (EIU) report says although this year’s general elections are likely to be tightly contested, President Banda and the MMD are likely to win. The report says the MMD will benefit from the advantages of incumbency and its formidable electoral machinery.

Och slutligen i Times:

MMD Will Keep Winning Polls - EIU Report
The Economist Intelligence Unit (EIU) has observed that the MMD will keep winning elections (...). (...) The report of the Economist magazine said the presidential and parliamentary elections were likely to be closely contested but that President Banda still had substantial advantages over Mr Sata.

Alla tidningarna har (tyvärr) läst samma rapport, men det verkar inte bättre än att de haft olika glasögon. Och pennor. Vissa skulle till och med säga att de regeringsägda tidningarna valde att rapportera endast det som var fördelaktigt för regeringspartiet, medan den privatägda tidningen gjorde precis tvärtom. Om det är sant kan man fråga sig hur zambier ska kunna få fram neutral, balanserad och vettig information från dessa tidningar? Vem ska man lita på? Kan man överhuvudtaget lita på någonting som står i dessa tidningar?

Ett par veckor efter rapporteringen ovan kunde man läsa följande i The Times:

A University of Zambia (UNZA) lecturer in the school of political science Phineas Bbaala has said the prediction by the Economist Intelligence Unit (EIU) that President Rupiah Banda and the MMD will win this year’s elections are a true reflection of the political reality in the country.

According to the June publication of the Economist Intelligence Unit (EIU), President Banda and the MMD would win this year’s elections.

“The prediction are consistent with what I have been saying that President Banda is the only credible candidate to win this year’s elections,” he said.

According to the report, although the elections would be closely contested, an election victory for President Banda and the MMD remained the most likely outcome.

I Sverige kan man ibland irriteras över att alla tidningar rapporterar om precis samma saker - öppnar man DN eller SvD är det samma förstasidenyhet medan Aftonbladet och Expressen kopierar varandras löpsedlar. Om det ändå vore så i Zambia.

Matebeto - i matens tecken

En dag på jobbet fick jag ett sms av min zambiska kompis Shonta, som i högtidliga ordalag bjöd in mig och Maria till en Matebeto följande Söndag. Så trevligt, tänkte jag, men innan man tackar ja bör man kanske kolla vad en Matebeto är. Som tur var fanns det zambiska kollegor till hands, och efter diverse konsultationer tackade jag ja med stor entusiasm.

Följande Söndag sitter jag och Maria i en prydlig trädgård i Chainama i norra Lusaka. Där bor Shonta och hans familj, inklusive huvudpersonen i dagens tillställning: hans bror som ska gifta sig i slutet på juli.

Ett femtiotal gäster är bjudna till spektaklet, mestadels släkt och vänner till brudgummen. Med en så liten skara gäster är vi något förvånade att vi är bjudna, särskilt med tanke på att vi känner varken brudgummen eller bruden. Men eventuellt går vi på någon slags muzungu-kvot eftersom vi är de enda icke-zambierna på festen.

Plötsligt sprids en förväntansfull tystnad i sällskapet då sånger hörs i fjärran. Vi rusar ut på gatan och ser ett stort följe komma gående, sjungandes traditionella zambiska sånger. Det är brudens mor, systrar, kvinnliga släktingar och vänner. Alla är klädda i de traditionella färglada tygstycken som kallas chitenges och de flesta kånkar på blankputsade grytor, byttor och skålar.

Väl framme vid husporten stannar sällskapet och en äldre kvinna breder ut en chitenge på marken samtidigt som hon gör klart att gruppen inte tar ett steg längre. Brudgummens gäng försöker övertala kvinnorna att fortsätta marschen genom att slänga sedlar på chitengen. Efter kastade kwachas motsvarande någon hundralapp är gruppen övertygad och traskar vidare in i huset, där brudgummen med familj sitter uppradade. Kvinnorna skrattar, skojar och sjunger traditionella sånger på Bemba, det vanligaste språket i provinsen Copperbelt, där brudgummens familj har sin hemvist.

När alla kommit tillrätta i det nu smockfulla rummet - och när Maria av någon anledning placerats i högsätet bredvid brudgummens far - börjar kvinnorna att en efter en presentera det de har med sig i grytorna, vilket visar sig vara en imponerande samling zambisk mat. Där finns den klassiska smaklösa majsgröten nshima, torkade tusenfotingar, massvis med kyckling, viltkött, nån slags förkolnad svamp, spenatstuvning, ännu mera kyckling, allehanda röror, friterade småfiskar (kapenta), sötpotatis, och ett stort antal oidentifierbara rätter som beskrivs som "produce of the forrest". Det är en något kaotiskt stämning, som blir än mer kaotisk när en levande get langas fram samtidigt som en av väninnorna i triumf håller upp en vilt sprattlande levande höna.

När all mat presenterats förs brudgummen in i ett sidorum där han i avskildhet får äktenskapliga råd och tips av en vis man, en slags mentor. Mentorn förklarar äktenskapets, och hela livets, hemligheter och dygder med hjälp av att referera till olika delar på en kyckling. Varje del av kycklingen har en egen betydelse - t.ex. var halsen extra viktig - men det var svårt att få reda på detaljer. Antagligen borde någon ha berättat detta för mig förra året.

Medan brudgummen får sina kycklingrelaterade äktenskapliga råd dukas all mat upp på ett stort långbord och gästerna förbereder sig för att hugga in. Men de som lagat maten går hem - deras uppgift idag var att laga, leverera och presentera maten medan brudgummen och hans vänner tar hand om själva ätandet. Syftet är, eller var åtminstone, att bruden ska visa brudgummen vad han kan förvänta sig i matväg i framtiden. Jag frågar Shonta om brudgummen ställer in bröllopet om maten inte smakar tillräckligt bra, men riktigt så allvarligt är det tydligen inte.

I slutet på juli är det dags för bröllopet - jag och Maria är inbjudna i egenskap av bekanta till brudgummens bror (eller för att fylla muzungukvoten). Maria är även inbjuden till möhippan, men eftersom hon inte ens träffat bruden tackar hon nog nej. Men bröllopet blir kul!

Gästspel i bloggen: besök från Sverige

Efter att bloggen legat nere i ett par veckor bestämde vi oss för att styra upp den igen. Ola har nämligen varit mycket upptagen på sistone med att ta hand om oss! Då undrar ni kanske vilka ”vi” är. Olas kusin Karl är en av oss och anlände till Lusaka 26 maj. Fem dagar senare kom Carl Olén med flickvän Eleonora. Karl hann med diverse farliga saker som att paddla mitt bland flodhästar och krokodiler samt leka med lejon innan Carl och Eleonora tog mark i det fantastiska Zambia.

Första kvällen blev det diplomatmingel på danska ambassaden och tidigt första morgonen bar det av till Livingstone (7 timmars Toyota Rav4-resa sydväst). Vi fick en blöt upplevelse av de spektakulära Victoriafallen. På vägen tillbaka till bilen blev vi omringade av babianer varpå vi fick blodad tand för vilda djur och begav oss till Chobe National Park i Botswana. Vistelsen i Chobe började med en båttur på Zambezi-floden mitt ibland både flodhästar och krokodiler. Häftigast var att se två stora elefanthannar låtsas-fightas på nära håll. Båtturen följdes av en lång biltur i den 11 000 km2 stora parken. Vi såg allt från impalor, vårtsvin och giraffer till tre av de ”Big five” nämligen bufflar, lejon och elefanter. Nöjda med dagen åkte vi till våra tält som var uppslagna mitt i vildmarken bland alla djur (t.ex. rytande lejon som enligt guiden var mer än en kilometer bort). Som tur var överlevde vi alla natten och begav oss på ännu en tur i den fyrhjulsdrivna safaribilen. Påvägen hem från Botswana kunde vi bocka av den fjärde av de ”Big five” - noshörningen, som stod och betade 10 meter från bilvägen.

Tillbaka i Lusaka fick vi känna på den Zambiska kulturen och människorna som vi lärt oss tycka väldigt mycket om. Sista kvällen i Lusaka gick vi ut med Olas zambiska kompis Charlie och vi gjorde vårt bästa för att dricka den lokala ölen (Mosi) och skaka rumpa i takt med bl.a. presidentens dotter (enligt egen utsago).

Vi vill tacka våra fantastiska värdar som tagit emot och ordnat så fint för oss så att vår vistelse i Zambia kommit att bli en av de bästa resorna i våra liv! Tack Ola och Maria!

Kramar
Karl, Carl och Eleonora