Kung Kobra i rampljuset

Strax efter midnatt i torsdags förvandlas plötsligt mitt tysta kvarter till ett kaos av hurrarop, skrik, sång och jubel. Tänk Sverige 1994 ögonblicket efter Thomas Ravelli räddat den där straffen - fast tio gånger högre. Oväsendet fortsätter hela natten när gatorna fylls av segerrusiga supportrar som festar fram till småtimmarna. På väg till jobbet dagen därpå är vägen blockerad av en stor folkmassa som hurrar, skanderar politiska slagord och lyfter sina knutna nävar i luften. Zambia har fått en ny president.

Det hade alltså hunnit bli midnatt den 22 september och jag hade för länge sedan fått nog av dubbade såpoperor från Venezuela och bisarra musikvideor då zambisk tv äntligen bröt sändningen för att visa när valkommissionens ordförande förklarade att nu var det avgjort. Med 143 av 150 valkretsar räknade var oppositionsledaren Michael Satas försprång ointagligt och redan dagen därpå svors han in som Zambias femte president, efter att sittande president Banda erkänt sig besegrad i ett ärligt och fantastiskt ödmjukt tal till nationen. Cred till Banda, som verkade ta valförlusten med ro och redan sägs vara på väg till sin farm i östra Zambia för att återuppta sitt gamla liv som pensionerad yrkesdiplomat.

Det här är stort, riktigt stort. Inte att det är just Sata som nu är Zambias mäktigaste man - han tillhör i själva verket av samma gamla garde som den förra presidenten - men på grund av att regeringen förlorade, och frivilligt gav ifrån sig, makten. Det har inte hänt sen 1991 och i många afrikanska länder har det inte hänt överhuvudtaget. Att valet dessutom anses ha gått mer eller mindre rätt och riktigt till gör att Zambia får en guldstjärna i sin demokratibok.

Så vem är Michael Sata? En 74-årig veteranpolitiker som tidigare var högt uppsatt inom f.d. regeringspartiet MMD fram till 2001. Då blev det bråk med partiledningen eftersom Sata hoppades bli partiets nästa presidentkandidat men blev bortvald. Han gav sina partikollegor fingret och startade ett eget parti, Patriotic Front. Sen dess har han varit en nagel i ögat för regeringen och för varje val har an kommit närmare och närmare presidentposten - 2011 var lite av sista chansen eftersom han är så gammal. Sata kallas "kung kobra" för sin giftiga tunga och sägs vara en slipad retoriker som kan få saker och ting gjorda. Jag träffade honom förra året i Mpulungu och det var inget blomsterspråk man fick höra direkt - både vi valobservatörer och hans egna medarbetare fick veta att vi levde.

Och nu är han president. Och förväntningarna är såklart skyhöga - han ska se till att vanligt folk får mer pengar i fickorna, fixa fram en ny konstitution och stoppa den utbredda korruptionen. Och snabbt ska det gå. Oavsett hur det går är det nya tider - ny president, ny regering, nytt parlament och antagligen en hel del nya tjänstemän eftersom många är mer eller mindre politiskt anställda. Själv ser jag fram emot att läsa de statsägda tidningarna imorgon - under valkampanjen har de varit pinsamt partiska och jag har för länge sen tappat räkningen över de slag under bältet de måttat mot Sata - han har kallats "bög-älskare" (en grov förolämpning i Zambia), lögnare, fuskare, dödligt sjuk och allt annat du kan tänka dig. Samtidigt har den största privattidningen varit precis lika partisk till förmån för oppositionen. Blir det omvända roller nu? Kommer huvuden rulla på redaktionerna? Blir det samma skit men andra namn? Spännande, sa Bull.

Världens skönaste stenbänk

I det dunkla ljuset som strömmar in från kyrkfönstret skymtar jag en stenbänk. Det är egentligen inte så mycket till bänk - den har t.ex. inget ryggstöd. Men just nu är det en mjuk himmelssäng med härligt fluffiga kuddar. Jag stapplar fram till bänken, lägger mig ned och känner hur den skrovliga stenen skär in i bakhuvudet. Några sekunder senare sover jag djupt. I bakgrunden fortsätter valförrättarna outtröttligt: "two hundred twenty three, two hundred twenty four..."

Det är valtider och presidentposten står på spel. Alla förväntar sig strid på kniven mellan den inte längre purunga presidenten Rupiah Banda (74 år) och den precis lika lastgamla utmanaren Michael Sata. Valet är viktigt och det märks - i flera månader har det varit hätsk stämning och via tidningarna har parterna anklagat varandra för valfusk, personangrepp och ojuste spel.

Den som kommer ihåg vad som hände i Kenya för några år sedan vet att det är viktigt att valet går rätt till - eller rättare sagt att folk upplever att valet går rätt till. Därför finns det valobservatörer som ska kollar så saker och ting går rätt till under valet (de gör också annat viktigt - se här). Som valobservatör för EU observerade jag valet i Msanzala, ett område utanför staden Petauke i Eastern Province, hemmaplan för president Banda och ett starkt fäste för hans parti MMD.

Klockan 04.30 på valdagen ringde alarmet och valobservationen var igång. Avfärd mot första valstationen i en liten by utanför Petauke. Halv sex var vi på plats för att bevittna öppningen klockan sex. Då var det redan köer - zambier vaknar tidigt då det fortfarande är svalt. Efter ett lyckat öppnande bevakade vi röstningen i en halvtimme, sedan bockade vi av den ena valstationen efter den andra för att se om saker och ting gick rätt till. Kan valförrättarna röstningsreglerna Får alla väljare bläck på fingret för att förhindra att man röstar två gånger? Stämmer röstlängden? Är valstationen anpassad för personer med funktionshinder?

Efter drygt tolv timmars kuskande runt i valkretsen var vi på plats i valstationen i Mwembe Anglican Church när det var dags för stängning och därefter den spännande rösträkningen. I Sverige sitter valförrättarna ensamma i ett litet rum och räknar fram resultatet. I Zambia visas vare enskild röst för observatörer, civilsamhället och partirepresentanter innan den läggs i en hög för partiet i fråga. Sen räknas rösterna högt - en och en - inför samma personer. Fördel: svårt, eller nästan omöjligt, att fuska. Nackdel: det tar tid. Låååång tid. Vår valstation stängde klockan sex och räkningen var klar klockan sju. På morgonen nästa dag. Då hade vi varit igång i dryga 27 timmar. Klart man var lite trött. Klart en stenbänk kändes skön.

Förutom sömnbristen var valobservationen en fantastisk upplevelse. Man upplever democracy in the making - folk som köade klockan tre på morgonen för att rösta, unga kvinnor som ambitiösa valförrättare, urgamla tanter och farbröder som tålmodigt väntar på sin tur att göra sin demokratiska plikt. Dessutom har man som valobservatör förmånen att besöka platser långt från hotell och safaris - en liten glimt av vardagslivet på den zambiska glesbygden.

Och resultatet? I skrivande stund är det inte klart, men förväntas komma imorgon. Watch this space.

Nordic Sports Day 2011

Ambassadfolk och andra "expats" världen över verkar ha en fetisch för märkliga traditioner. Fast så är det väl med vanliga människor också - hemma i Sverige är det ju ingen som dansar kring midsommarstången (eller?) men så fort man är utomlands är det små grodorna för hela slanten.

Hash House Harriers är ett klassiskt exempel på en bisarr expattradition. Denna globala rörelse återfinns i de flesta utvecklingsländer världen över och beskriver sig själva som "either a running club with a drinking problem or a drinking club with a running problem". Medlemmarna träffas varje helg någonstans i utkanterna av huvudstaden (i Lusaka är det oftast på någon vit farmares vidsträckta ägor) för att springa i grupp. Efteråt återtar man snabbt de kalorier man förlorat genom att dricka öl. Till ölet ingår sånger, spex och ett antal märkliga, nästan studentikosa, ceremonier.

Ett något mer kultiverat exempel på expattradition återfinns bland annat i Stockholm, där brittiska ambassaden ordnar en årlig ölfestival. Alla andra ambassader och konsulat bjuds in och ombeds bidra med inhemskt öl (tacka Systembolaget för det) och snacks. I en prestigefull tävling får deltagarna provsmakar och betygsätta ölen. Välkända ölländer som Belgien och Tyskland skördar såklart ofta triumfer, men det finns gott om uppstickare - här om året tog Namibia hem andraplatsen med den klassiska (och förvisso tyskinspirerade) Windhoek lager.

Så vad gör vi svenskar i förskingringen? Det är såklart midsommar och kräftskiva och lucia men det känner ni ju till redan. Men vad ni kanske inte vet är att varje år anordnas tävlingen Nordic Sports Day runt om i världen. Där kämpar vi mot våra grannländer i alla möjliga sporter. Ambitionsnivån och omfattningen skiljer sig åt - i Tanzania finns en lång tradition av tävlingar på blodigt allvar - det är fotboll, simning, volleyboll och sånt. I Zambia ordnades den första Nordic Sports Day 2010 och i år var det dags för andra upplagan.

Av någon anledning tog jag frivilligt på mig uppgiften att representera Sverige i organisationskommittén. Hade detta varit i Sverige hade det varit jobbigt, men nu var det ju i Zambia. För en månad sen beställde vi 150 t-shirts i ländernas olika färger och med företagssponsorer på ryggen. Vi var noga med att vara ute i god tid för att beställningen skulle vara klar i tid. Dagen innan Nordic Sports Day äger rum meddelar leverantören att tröjorna inte är klara - de har haft fullt upp med att trycka tröjor till politiska partier inför valet. Suck. Efter mycket om och men lyckades de ändå klämma ur sig ett antal t-shirts, men i fel storlekar, olika färger och dåligt tryck. Ni förstår poängen.

Till skillnad från Tanzania satsade vi på lite mer lek och lite mindre allvar i grenarna - fotbollen var där men även säckhoppningsstafett och stövelkastning. En av anledningarna var att deltagarskaran från vissa av länderna (läs Sverige) bestod till stor del av familjer med småbarn, och då vill man ju gärna ha lika delar lek och allvar. Vissa andra länder (läs Norge) var helt barnlösa och mönstrade en uppställning av vältränade unga män och kvinnor som alla verkade jobba som volontärer utskickade av Norges idrottsförbund. Sammantaget hade det svenska och norska laget ungefär samma medelålder - de var alla runt 25 och våra deltagare var knappt 10 eller en bra bit över 40.

Med dessa förutsättningar kunde det bara gå på ett sätt - Norge överlägsen segrare och Sverige överlägset sist. Men vad gör det - vi spöade Finland i dragkamp och tog en mycket meriterande andraplats i fotbollsturneringen. Och Sveriges sportsliga uppträdande gjorde oss till vinnare av fair play-trofén. Det viktigaste är inte att vinna, det är att delta. Så det så.

På kvällen blev det middag, prisutdelning och tal, därefter vidare till utestället Polo Grill där vi frotterade oss med zambierna och dansade natten lång. Ett värdigt slut på Nordic Sports Day 2011.

Paus

Idag åker jag hem till Sverige för två veckors välförtjänst semester. Jippie! Det blir paus i bloggen till början av september, då det säkerligen blir en och annan rapport om valet som hålls den 20 september.

Den zambiska bröllopstårtknivdansen

För ett tag sedan var jag och Maria bjudna på Matebeto. Vi misstänker att vi gick på någon slags muzungu-kvot eftersom vi varken kände bruden eller brudgummen. Vår relation till Moffat och Bridget (brudparet alltså) var att jag träffat brudgummens bror Sonta ett par gånger och bjudit honom på lunch.

Men vi gjorde tydligen inte bort oss alltför mycket eftersom det några veckor senare dök upp ett tokrosa inbjudningskort som bjöd oss på bröllopet. Vi tackade ja direkt men sen började frågorna hopa sig: hur ska man klä sig? Hur funkar det med bröllopspresent? Får man mat? Måste man sjunga? Pratar folk engelska? Efter diverse förfrågningar bland zambiska kollegor fick vi koll på det mesta. Utom den ständigt återkommande frågan om när man ska dyka upp.

Sånt är nämligen svårt i Zambia. Min första vecka gick jag på en invigning och var svenskt nog där fem minuter innan utsatt tid. Två timmar senare hade inledningstalaren fortfarande inte kommit. Men å andra sidan: när jag var på bio förra veckan var jag 2 min sen och missade hela inledningen av Harry Potter. Att känna på sig om, och i så fall hur mycket, för sent man ska komma är en konst jag ännu inte behärskar.

Inför bröllopet valde vi ett mellanalternativ och kom någon halvtimme för sent, vilket verkade vara helt riktigt då de flesta gästerna infann sig samtidigt som oss. Därefter fick man gå och sätta sig (fri placering) och, trodde vi, hugga in på maten. Men här skiljer sig svenska och zambiska bröllopstraditioner - där svenskarna hade börjat hungermumla satt zambierna tålmodigt och väntade. Och väntade. När vi väntat i en timme kom drycken och ännu en timme senare kom maten. Däremellan var det som på ett svenskt bröllop: sång, tal och sånt. En fantastisk (och inhyrd) toastmaster gjorde bra ifrån sig, förutom när han innan hederstalaren nämnde att maten snart skulle serveras vilket gjorde att talaren fick lika mycket uppmärksamhet som en lärare fem minuter innan sommarlovet börjar.

Skillnaderna mot ett svenskt bröllop var inte så stora - det var samma ingredienser även om det var fler tillfällen när man fick hålla tillgodo med den underhållning som bjöds i form av konversation runt bordet. Och där tror jag zambier är stråt vassare än svenskar. Och det var mycket dans. Alla dansade - brudtärnor, marskalkar, brudparet, deras föräldrar - you name it. Alla gjorde dansande entré genom en slags catwalk mellan borden fram till honnörsbordet.

Men det är klart, lite annorlunda mot ett svenskt bröllop var det ju. Till exempel när brudens mormor ombads hämta den särskilda bröllopstårtskniven för att skära tårtan, vilket hon såklart gjorde dansandes någon slags bröllopstårtknivdans. Samtidigt börjar gästerna, som nu var rejält förfriskade av gratisölen, entusiastiskt sluta upp kring henne och dansa med. Det är total kaos och mitt inne i myllret av människor står mormor med kniven i högsta hugg. Till slut ingriper toastmastern och föser bort folk så mormor kan dansa hela vägen till tårtan, där hon lämnar över kniven till två unga män som fortsätter knivdansa. Under hela charaden är mina bordsgrannar, som tillsammans svept tillräckligt med öl för att klara en Uppsaliensisk pubrunda, fullt sysselsatta med att smuggla ner överbliven buffémat i sina handväskor.

När tårtan var skuren och uppäten brakade dansgolvet löst, men tyvärr var vi tvungna att bege oss hemåt eftersom vi till skillnad från zambierna skulle jobba dagen efter. Sammanfattningsvis får bröllopet plus för mycket dans och lite tal, minus för att maten kom så sent och juryn är fortfarande ute när det gäller festen efter middagen - men dansgolvet lär inte ha gjort någon besviken.

Africa House

Året är 1914. Stewart Gore-Browne, löjtnant i den brittiska kolonialarmén, vandrar runt i norra Nord-Rhodesia (nuvarande Zambia) med uppdrag att fastställa gränsen till Belgiska Kongo. Någonstans runt påsk stöter han på området Shiwa N'gandu - en vacker liten sjö omgiven av böljande kullar. Gore-Browne bestämmer sig för att bygga ett hus där.

Inget konstigt med det egentligen...förutom att Shiwa N'gandu låg mitt ute i ingenstans, i ett av européer obebott område där få vita människor satt sin fot (även om självaste Livingstone faktiskt varit där...och sett hur hans favorithund blivit uppäten av en krokodil). Närmaste större kolonialbeskickning, Ndola, låg mer än 600 km bort. Det fanns inga vägar.

Och det var inget vanligt hus han byggde. Mitt ute i bushen restes ett fantasihus, ett slott, en klassisk brittisk herrgård, en tegelbyggnad med drygt 40 rum, matsal, kapell, bibliotek - you name it. Det fanns storslagna tavlor, grandiosa himmelssängar och utsökta matsalsmöbler. Tjogtals tjänare (från det lokala Bemba-folket) serverade femrätters lyxmiddagar som avnjöts med förstklassiga franska viner och avrundades i sällskap av lagrat portugisiskt portvin och en handrullad cigarr framför brasan i biblioteket. Snabbt skapades ett eget litet (feodal)samhälle kring huset och dess omgivningar och som mest arbetade där nästan 1000 personer. Det fanns skola, sjukhus och personalbostäder - alla byggda i brittisk stil med tegel gjort av lera från trakten.

Det var, med andra ord, helt galet. Och dyrt. Men Gore-Browne kom från en fin familj och fick dessutom generösa bidrag från sin förmögna faster i England. Dessutom var arbetskraften billig - de lokala invånarna tvingades av kolonialregeringen att betala "hydd-skatt" vilket tvingade dem att ta skitjobb till minimilöner. Och det kan inte vara lätt att ha arbetat för Gore-Browne, som fick smeknamnet "Chipembele" (noshörning på bemba) på grund av sitt humör - han hade inga problem med att slå de tjänare som inte gjorde sitt jobb. Men har såg också till att de hade det bra, stödde många zambier i deras utbildning (däribland Kenneth Kaunda) och var en av de få vita som förespråkade ökade rättigheter och mer politisk makt till svarta i Nord-Rhodesia.

Huset stod färdigt 1923 och Gore-Browne dog 1967, 84 år gammal. 44 år senare besökte vi magnifika Shiwa Ngandu, där huset står kvar än idag. För hutlösa 20 dollar fick vi en rundvandring i några få rum, och det var uppenbart att den afrikanska bushen gjort sitt för att ta tillbaka huset - inrasade tak, fuktskador från regnperioden, termiter, vilda djur, dålig skötsel, etc etc. gör att Shiwa House är en skugga av sitt forna jag. Just nu sköts det av Gore-Brownes barnbarn Charles och hans fru Jo. 280 dollar per natt kostar det att bo i orginalhuset och det är sällan överbokat. Charles och Jo för en tuff kamp att hålla huset och egendomen levande, samtidigt som naturen gör sitt för att ta tillbaka huset och dess omgivningar. De en gång prunkande rosträdgårdarna är nu övergivna och de grandiosa utemöblerna är ersatta av gamla skumgummisitsar.

Men landskapet - ägorna - är fantastiskt. Vi bodde i ett slags annex till huset där Gore-Browne tidigare huserat två skotska missionärer (enligt rykten byggdes huset på behagligt avstånd för att Gore-Browne skulle kunna ta sig en sup eller tre i fred). Huset ligger omgivet av böljande kullar som sträcker sig ned mot den vackra sjön, och längs stranden går fritt strövande zebror, hästar, gnuer och antiloper tillsammans med hjordar av boskap som manas på av traktens lokala herdar.

På en kulle i närheten blickar Gore-Brownes grav ut över det vackra landskapet. Gore-Browne är den enda vita person som fått både en statsbegravning och en traditionell begravning, för sitt engagemang för Shiwa och för zambierna. Men närmast hjärtat låg nog ändå att se till att hans älskade hus bevarades inom familjen. Även om Charles och Jo gör sitt bästa är framtiden osäker - det är svårt att driva Shiwa med vinst och den zambiska bushen ligger ständigt på lur för att ta kontroll över det gamla huset. Vem vet om det står kvar om 10, 20 eller 100 år? Långsiktighet är inget man tar för givet i Zambia.

Brrr!

För ett tag sedan lanserade Zambia en ny slogan för att ersätta den tre decennier gamla "Zambia - the real Africa". Nu är det "Zambia - let's explore" som ska locka turister. Det finns även en ny logga, där Mosi-O-Tunya (Röken Som Dundrar, eller Victoriafallen) faller ner under en varmt strålande sol.

Den där varma solen - det är nog så de flesta ser Zambia, eller hela Afrika för den delen. Strålande sol och blå himmel, shorts och t-shirt. Oftast stämmer det ganska bra. Men inte just nu. Nu är det nämligen vinter, och Zambia är kallt. Faktiskt. Jättekallt! Inte det-kan-vara-skönt-med-långärmad tröja-på-kvällen-kallt, utan snarare halsduk-och-mössa-kallt. Utomhus är det runt 10 grader i skuggan och betydligt varmare i solen (om det är sol). Men det största problemet är att det är lika kallt inomhus.

Zambiska hus, även välskötta diplomathus, är byggda för varmare väder. Det är svala (=kalla) stenhus med glipor runt dörrar och fönster och det finns inga element. Isolering är inget man jobbar med och dubbla fönsterglas är utrotningshotade. Allt detta innebär svalt och skönt under stekheta sommarmånader, men också att man i dessa tider vaknar upp i ett hus som håller runt 13 grader. Brrr!

Under några veckor har vi arbetat upp ett rejält försvar mot kylan. Vårt främsta vapen är en öppen spis där det eldas friskt nästan varje kväll. Ved köper vi billigt från en kollega som rensade i trädgården förra året.

I arsenalen finns också en värmedyna, en varmvattenflaska och två små värmefläktar - liten kapacitet att värma hela huset men bra för kliniska attacker mot tex. iskalla fötter.

Sist men inte minst har vi besökt Lusakas köpmannakvartér Kamwala och inhandlat två übertjocka filtar - den ena väger runt 8 kg. Dessa varma och förvånansvärt sköna filtar används flitigt av zambierna själva - de som har råd.

Nu är det snart augusti och vintern börjar sakta gå över till sommar (eller torrperiod). Det håller sakta men säkert på att bli varmare och i september kommer det vara stekhett igen, blå himmel och strålande sol. Precis som det ska vara i Afrika.

Tills dess....brrr!