Matebeto - i matens tecken

En dag på jobbet fick jag ett sms av min zambiska kompis Shonta, som i högtidliga ordalag bjöd in mig och Maria till en Matebeto följande Söndag. Så trevligt, tänkte jag, men innan man tackar ja bör man kanske kolla vad en Matebeto är. Som tur var fanns det zambiska kollegor till hands, och efter diverse konsultationer tackade jag ja med stor entusiasm.

Följande Söndag sitter jag och Maria i en prydlig trädgård i Chainama i norra Lusaka. Där bor Shonta och hans familj, inklusive huvudpersonen i dagens tillställning: hans bror som ska gifta sig i slutet på juli.

Ett femtiotal gäster är bjudna till spektaklet, mestadels släkt och vänner till brudgummen. Med en så liten skara gäster är vi något förvånade att vi är bjudna, särskilt med tanke på att vi känner varken brudgummen eller bruden. Men eventuellt går vi på någon slags muzungu-kvot eftersom vi är de enda icke-zambierna på festen.

Plötsligt sprids en förväntansfull tystnad i sällskapet då sånger hörs i fjärran. Vi rusar ut på gatan och ser ett stort följe komma gående, sjungandes traditionella zambiska sånger. Det är brudens mor, systrar, kvinnliga släktingar och vänner. Alla är klädda i de traditionella färglada tygstycken som kallas chitenges och de flesta kånkar på blankputsade grytor, byttor och skålar.

Väl framme vid husporten stannar sällskapet och en äldre kvinna breder ut en chitenge på marken samtidigt som hon gör klart att gruppen inte tar ett steg längre. Brudgummens gäng försöker övertala kvinnorna att fortsätta marschen genom att slänga sedlar på chitengen. Efter kastade kwachas motsvarande någon hundralapp är gruppen övertygad och traskar vidare in i huset, där brudgummen med familj sitter uppradade. Kvinnorna skrattar, skojar och sjunger traditionella sånger på Bemba, det vanligaste språket i provinsen Copperbelt, där brudgummens familj har sin hemvist.

När alla kommit tillrätta i det nu smockfulla rummet - och när Maria av någon anledning placerats i högsätet bredvid brudgummens far - börjar kvinnorna att en efter en presentera det de har med sig i grytorna, vilket visar sig vara en imponerande samling zambisk mat. Där finns den klassiska smaklösa majsgröten nshima, torkade tusenfotingar, massvis med kyckling, viltkött, nån slags förkolnad svamp, spenatstuvning, ännu mera kyckling, allehanda röror, friterade småfiskar (kapenta), sötpotatis, och ett stort antal oidentifierbara rätter som beskrivs som "produce of the forrest". Det är en något kaotiskt stämning, som blir än mer kaotisk när en levande get langas fram samtidigt som en av väninnorna i triumf håller upp en vilt sprattlande levande höna.

När all mat presenterats förs brudgummen in i ett sidorum där han i avskildhet får äktenskapliga råd och tips av en vis man, en slags mentor. Mentorn förklarar äktenskapets, och hela livets, hemligheter och dygder med hjälp av att referera till olika delar på en kyckling. Varje del av kycklingen har en egen betydelse - t.ex. var halsen extra viktig - men det var svårt att få reda på detaljer. Antagligen borde någon ha berättat detta för mig förra året.

Medan brudgummen får sina kycklingrelaterade äktenskapliga råd dukas all mat upp på ett stort långbord och gästerna förbereder sig för att hugga in. Men de som lagat maten går hem - deras uppgift idag var att laga, leverera och presentera maten medan brudgummen och hans vänner tar hand om själva ätandet. Syftet är, eller var åtminstone, att bruden ska visa brudgummen vad han kan förvänta sig i matväg i framtiden. Jag frågar Shonta om brudgummen ställer in bröllopet om maten inte smakar tillräckligt bra, men riktigt så allvarligt är det tydligen inte.

I slutet på juli är det dags för bröllopet - jag och Maria är inbjudna i egenskap av bekanta till brudgummens bror (eller för att fylla muzungukvoten). Maria är även inbjuden till möhippan, men eftersom hon inte ens träffat bruden tackar hon nog nej. Men bröllopet blir kul!