Sydafrikansk roadtrip

Puh! Tillbaka i Zambia efter en dryg veckas semester. Massvis med intryck såklart; ett av dem är att jag och Maria sakta men säkert förvandlas från sparsamma, luggslitna backpackers med förkärlek till prisvärda sovsalar till bekväma rullväske-resenärer som betalar det där lilla extra för att slippa kackerlackor på rummet. Är det åldern månntro? Eller är det är tecken på att tid/pengar-balansen har förskjutits - man har råd att hyra bil men inte tid att spendera timmar eller dagar på billiga långfärdsbussar? Oavsett anledning gäller det att passa sig så man inte en dag upptäcker att man blivit precis som de busslaster med ständigt filmande och fotograferande charterturister man aldrig trodde man skulle bli.

Men bekväm eller ej - den här resan var fantastisk. Med flyg till Durbans moderna gallerior och vackra strandpromenader, därefter vidare med bil längs den sydafrikanska ostkusten till St Lucias vidsträckta sandstränder, sen norrut för safari i Mkunze nationalpark och över gränsen till Swazilands böljande gröna berg, vandring längs med Phophonayes utsökta vattenfall och slutligen buss till Maputos fantastiska fiskrestauranger och pulserande nattliv (tror jag, vi sov mest på nätterna).

Det finns en hel del att berätta från resan, men jag nöjer mig med en liten historia från varje land. Jag börjar med Sydafrika. Egentligen vill jag bara säga "åk dit". Det är ett av världens vackraste länder med så mycket att bjuda på: det finns vackra städer med lyxiga restauranger, utsökta viner, fantastiska stränder, majestätiska berg, pulserande storstäder, pittoreska byar, safari på land och i havet, grönområden, intressant politisk historia, bra museum, vidsträckt ödemark etc, etc. Jämfört med andra länder i närheten är det extremt lätt att ta sig runt i landet - det finns bra vägar, kollektivtrafik och gott om boende.

Och det är inte så farligt som många tror. Efter VM verkar säkerheten ha blivit högre och brottsligheten minskat, det är mer folk ute på gatorna både på dagar och nätter. Visst kan storstäderna vara farliga men i mindre städer och på landet är det hur lugnt som helst. Vår guide i Mkunze berättade att hon aldrig låser sitt hus och lämnar bilnyckeln i bilen. I St Lucia är den största faran att stöta på ilskna flodhästar på ödsliga gator om natten.

Men det är klart att man ska vara försiktig, särskilt när man är ny i landet. Vi var försiktiga i Durban, så försiktiga att vi antagligen undgick ett rånförsök (eller så tackade vi nej till en betald lyxsemester).

Vi går längs Durbans strandpromenad, det är mitt på dagen och massvis med turister, poliser och annat folk. En välklädd och trevlig ung kille stoppar oss och frågar om vi är på väg till den berömda marinparken i närheten. Det är vi, men misstänksamma som vi är frågar vi "hur så?". Jo, det är så att parken har en kampanj just nu - man får varsin lott om man svarar på några frågor. Ok säger vi, svarar på några frågor om var kommer ifrån och vad vi tycker om Durban, vår kille antecknar flitigt svaren i ett förtryckt svarsformulär. Sen tar varsin lott. Vi skrapar och vinner - jag får gratis inträde till parken och Maria får jackpot - tre av samma ger en veckas semester på ett hotell i närheten! Killen blir eld och lågor och gratulerar oss till storvinsten. Han visar oss baksidan av lotten och där står mycket riktigt att tre av samma är storvinsten, även om det inte står vad. Det ser rätt och riktigt ut.

Vinsterna hämtas tydligen ut på en resebyrå precis över gatan (som alltså ligger i ett säkert område). Killen pekar och där finns mycket riktigt en resebyrå. Bredvid ligger en tobaksaffär, det är folk i rörelse hela tiden. Det ser ofarligt ut, så vi bestämmer oss för att gå dit. Killen gör oss sällskap dit och på vägen pratar han oavbrutet om allt möjligt, nämner bl.a. att han hade en svensk kompis när han studerade i Skottland för några år sedan.

Vi kommer fram till huset i fråga och det visar sig att resebyrån är på andra våningen. Och att huvudingången inte används, man går in från sidan av huset. Nu blir vi misstänksamma, vilket han ser och säger att det absolut inte är någon fara och om vi vill kan vi ta huvudingången ändå. Hmm...vi får en dålig känsla och bestämmer oss för att gå. Vi lämnar tillbaka vinstlotterna, killen ser besviken ut och meddelar att han nu inte får någon bonus. Vi går därifrån, och ser lite senare hur en annan person, en parkeringsvakt av något slag som ser pålitlig ut, står och delar ut samma slags lotter...

Röken som dundrar

I helgen besökte vi Livingstone, en rätt så sömnig småstad med några få byggnader som påminner om ett storslaget förflutet som kolonial huvudstad i Nord-Rhodesia. Trots sin sömnighet tar Livingstone emot betydligt fler turister än storebror Lusaka - trots att det nu är lågsäsong stötte vi på massvis med muzungus, allt från skäggiga backpackers med billabongshorts till rika medelålders amerikaner i för stora chinos och märkespikétröja.

Anledningen till Livingstones popularitet stavas Mosi-Oa-Tunya. Det är lokalspråk (har glömt vilket, Tonga kanske?) för "röken som dundrar". Det är också namnet på Zambias enda nationella öl, men för de flesta är nog namnet Victoriafallen mer bekant. Det var den välkände Dr Livingstone som myntade namnet som en hyllning till dåtidens brittiska regent. Trots att det lokala namnet har levt ett har hundra år längre är det kolonialnamnet som dominerar.

I alla fall...ett vattenfall är bara ett vattenfall, men Mosi-Oa-Tunya slår de flesta andra fall med hästlängder. Till exempel är det högre, bredare och har (under regnperioden) högre volym vatten är de berömda Niagarafallen. Och om man besöker fallen under regnperioden förstår man tanken bakom "röken som dundrar" - det är ett konstant mullrande och bullrande, och så mycket vatten slår i marken med sån kraft att det liksom studsar upp och blir till regn. Ett konstant vattenmoln som omger fallen. Om man är där när det regnat som mest (april) ser man inte fallet för allt vatten.

Förutom själva fallen (och alla aktiviteter runtomkring, typ bungeejump och forsränning) är Livingstone kanske inte jättespännande, men det finns bra restauranger och den som har råd kan hänga på lyxhotellet Royal Livingstone ett hundratal meter från fallens kant. Man kan också gå dit och beställa en drink i baren eller låtsas att man bor där. Att sitta på terrassen med utsikt över fallen och smutta på en kall öl (Mosi såklart) medan den röda solen sjunker ner bakom vattenmassorna är inte helt fel. Att därefter gå på kvällspromenad i hotellområdet och nästan krocka med ett gäng giraffer som ockuperar vägen är däremot lite läskigt. Tydligen kan de sparka ihjäl en om man kommer för nära. Och inte luktar de godis heller kan jag meddela.

Nästa vecka blir det uppehåll i bloggen, då är jag och Maria på road trip genom norra Sydafrika, Swaziland och Mozambique.

Zimbabwe

Vissa platser vill man åka till utan att riktigt veta varför. Jag tror det är något med namnet - vissa platser låter helt enkelt extra exotiskt eller spännande. Kanske var det så man tänkte i mitt hemlandskap när man myntade sin slogan "Värmland - låter spännande". Jag vet inte om det slog, men i min bok finns det ett par namn som rankar högre än Värmland. Som Zanzibar. Eller Madagascar. Eller varför inte Tanganyikasjön och Lake Titicaca. Nu kan jag i alla fall bocka av ett av namnen på min exotiska namnlista, nämligen Zimbabwe. Men för många är Zimbabwe också med på en annan lista, den med farliga ställen där man kan råka illa ut. Innan vi åkte var det en hel del vänner och familj som undrade om det verkligen var en bra idé.

Zimbabwe är inte farligare än andra länder häromkring, men så har det inte alltid varit. Det har varit utrensningar av vita farmare, våldsamma upplopp i Harare och stora grupper av aggressiva unga män som gjorde livet surt för alla som inte röstade på regeringen. Lägg till en inflation på tusentals procent och total brist på livsnödvändiga varor så förstår man att det har varit tuffa tider.

Men förhoppningsvis går det nu sakta men säkert uppåt, åtminstone ekonomiskt. Den hopplösa valutan har ersatts med US dollar (femtiomiljonssedeln har blivit en populär souvenir) och det finns åter mat och varor i butikerna. Utländska investerare står i kö för att utnyttja landets mineraltillgångar. Och det finns fortfarande kvar en fungerande infrastruktur som byggdes upp under kolonialtiden. Eftersom über-kolonisatören Cecil Rhodes själv bodde i Zimbabwe satsades det friskt på att faktiskt bygga upp kolonin, medan "protektorat" som Zambia fick se all sin rikedom skeppas hem till Europa.

Men det finns fortfarande en hel del problem. Jag har inte så jättebra koll på landet men min gissning är att det största problemet stavas Mugabe. Trots många år i toppen är good old Bob fortfarande inte nöjd och håller sig krampaktigt fast vid makten. Numera i samlingsregering med oppositionspolitikern Tsvangirai, men frågan är om det blivit så mycket bättre. Nu har man dessutom kineserna i farstun; i norra Zimbabwe ser man kineser, kinesiska skyltar och kinesiska lastbilar överallt. Och de flesta zimbabwier verkar inte jätteglada över det. Jag vet för lite om Kina i Afrika för att ha en klar åsikt, men snart har jag läst klart "kinesen" av Mankell och kanske blir det ett blogginlägg om det.

Just ja, jag tänkte skriva lite om vår resa också. Jag, Maria och tre andra svenskar utnyttjade trettondagshelgen och tog bilen över gränsen till Zimbabwe. Resan gick till en början mycket smidigt (gränsövergångar är betydligt lättare när man har diplomatplåtar på bilen) men när vi närmade oss målet i nord-östra delen av landet började vägen bli dålig. Sen blev den ännu sämre. Sen blev den ett skämt. I vägbeskrivningen vi fått stod det "don't give up - keep going!" och vi upprepade detta som ett mantra när mina medpassagerare gång på gång tvingades kliva ur bilen för att flytta på stenblock, grenar och annat. Själv satt jag framför ratten och krypkörde mig kallsvettig på något som i bästa fall kan kallas för en vägliknande hinderbana. Det tog oss dryga 1,5 timme att ta oss de sista 8 km.

Men det var det värt - väl framme njöt vi av stillheten på Varden safari; en samling rustika hyddor utan el och vatten men med massor av vacker natur. Omgivna av "the great Dyke" - massvis av böljande gröna berg - vandrade och red utan annat sällskap än zebror och antiloper. På kvällen blev vi bortskämda med god mat, massvis med dryck och en värmande lägereld. (För den som har facebook finns det lite bilder, jag har fortfarande inte orkat sätta mig in i hur man lägger upp bilder på bloggen).

Men även ute i vildmarken visade regeringen sitt fula tryne. Förra året brann Varden Safaris huvudbyggnad, och vi frågade varför de inte byggt upp den igen. Svaret blev att jodå, det finns planer på detta men eventuellt blir det val i år och därför är det bäst att vänta - först när saker och ting lugnat ned sig efter valet vet man om man har kvar stället eller om det blivit övertaget av nån kompis till Mugabes. I dessa tider har många i regeringen blivit riktigt duktiga på Zimbabwes nya nationalsport - land-grabbing.

Andra sidan av myntet

Tillbaka från vackra men politiskt hopplösa Zimbabwe, där jag ridit på hästar, vandrat i berg och kört på den sämsta väg jag någonsin sett. Men mer om det i nästa inlägg - nu till den andra sidan av mynten från förra veckan. För vissa av er är det kanske uppenbart vad som finns på andra sidan, men det betyder inte att det är uppenbart vilken sida av myntet som är mest "rätt".

Tjänstefolk - varför tar jag inte hand om min egen disk? När jag flyttade in i huset (som ambassaden pröjsar) fanns där redan en hushållerska, Rosemary. Hon bor på tomten i ett separat hus som följer med jobbet. Hennes dotter dog för något år sedan - sen dess tar hon hand om tre barnbarn. Hon har jobbat i huset i åtta år. Visst kan jag och Maria ta hand om vår disk själva...men det innebär att vi måste ge Rosemary sparken. Hon är dryga 60 år och arbetsmarknaden är tuff. Det finns inga sociala skyddsnät och pensionen är icke-existerande eller otroligt låg. Med största sannolikhet blir hon arbetslös, tvingas flytta ut i något slumområde och hennes barn tvingas lämna skolan och börja arbeta för brödfödan. Det är en sak att välja att inte anställa en hushållerska, en annan att ge Rosemary sparken.

Brain drain - varför är det inte självklart att bra myndighetsfolk ska vara "hands off" för givare? Från den enskilde individens perspektiv ser det nog ganska orättvist ut - tänk dig att du söker ett jobb som innebär ett rejält kliv framåt i din karriär (och antagligen ett fetare lönekuvert) och du är den bäst kvalificerade sökande, men nekas pga att du jobbar för staten. Vad skulle DO säga om det? Och vilka signaler sänder det till unga förmågor som funderar på om statligt jobb är rätt för dem?

Diplomaters skattefrist - vad är problemet? I rapporter om Zambias ekonomiska utveckling nämns ofta det faktum att Zambia har låga skatteintäkter med tanke på landets BNP. Med andra ord - det säljs och köps en hel del, men staten får (officiellt) en liten del av kakan. I rapporterna nämns ofta att de utländska gruvföretagen (ofta kinesiska bolag) kommer undan höga skatter, men det pratas mindre om att vi givare, som är här för att hjälpa Zambia att stå på egna ekonomiska ben, undanhåller staten massvis med skatteintäkter. Diplomater som på några år tjänar, och handlar, mångdubbelt mer än de flesta Zambier gör på en livstid springer med kvitton till skattemyndigheten och tar med sig momsen hem till Väst.

Biståndsarbetares löner - varför tjänar jag ofattbart mycket mer än min vakt? Första dagen här hörde jag maken till en italiensk diplomat beklagade sig över att "Lusaka var så dyrt att man knappt kan lägga undan pengar". Jag tyckte, milt sagt, att han hade en märklig världsbild. Till viss del tycker jag fortfarande så. Men man måste förstå att han lämnat sitt jobb för att följa med sin fru, han har lagt karriären på hyllan i minst ett par år vilket såklart innebär försämrade karriärmöjligheter, sämre löneutveckling och mindre pension. Visst, hans fru tjänar massvis med zambiska mått mätt, men knappast mer än vad hon skulle gjort i Italien. För den som är ung, singel och nyutexad är det kanske ett enkelt val, men för en 40-årig flerbarnsförälder innebär utlandsarbete vissa uppoffringar.

Bygga skolor - varför ger vi pengar till en korrupt stat istället för att ta saken i egna händer? Den frågan får man ofta här. Om vi bygger en skola, t.ex. med hjälp av tillresta experter från Sverige, blir den kanske bättre och hållbarare än om zambierna själva skulle göra det. Jobbet utfört - arbetarna åker hem och lämnar fina, nybyggda skolor. Men vem tar hand om skolorna när de behöver repareras eller rustas upp? Vem har kunskaperna, resurserna och initiativkraften till detta? Ofta ingen, förutom de som byggt dem. Och vilka signaler sänder det till staten om vi med jämna mellanrum åker ner och gör deras jobb?


Det här var bara några exempel på mynt jag hittat under ett par månader här. Jag har svårt att ta ställning i de flesta fallen, utom ett. Vad tycker du?

PS. Numera tror jag att man kan kommentera utan att logga in på google-konton och allt sånt (tack Anders).

Ena sidan av myntet

Nytt år, nya tider, och Zambia börjar faktiskt kännas som hemma. Jag har ju faktiskt varit här ett tag nu. Mycket är ungefär som jag har förväntat mig; folk är trevliga, det är varmt, vägarna är dåliga och jorden är precis som solen underbart vackert röd.

Den diplomatiska bubblan är tjockare än vad jag trodde. Men jag har i alla fall lyckats ta mig iväg på två fältbesök, observerat ett val, hängt med "vanliga" zambier, gått på fotboll, handlat på den lokala marknaden och besökt en byhövding. På turistfronten har jag prickat av de flesta av "big five", sett 8 miljoner fladdermöss, beskådat Tanganyikasjön, besökt Karibadammen och plockat lichies. I helgen bär det av till Zimbabwe.

Mycket återstår; till exempel att besöka Lusakas förorter mitt i regnperioden, bevittna vardagskorruptionen och se Victoriafallen.

Nu vore det ju passande med något slags omdöme, eller analys, av hela den här Zambia-grejen. Hur är Zambia? Hur är jobbet? Är det som jag trodde? Hur är folket? Går utvecklingen åt rätt håll? Vem vinner presidentvalet? Jadu. Fråga mig igen om ett halvår kanske jag vet, men just nu har jag faktiskt ingen aning. Eller, jag har en massa aningar men det är svårt att sätta dem på pränt. Kanske beror det på att saker och ting här sällan är självklara, enkla eller svartvita. I ett land där ingen längre använder mynt är det förvånansvärt ofta man måste stanna upp, tänka efter och vända på just det.

På ena sidan myntet kan det se ut så här:

- Det är obekvämt att se hur vi utlänningar - jag också - omger oss med tjänstefolk: hushållerskor, trädgårdsmästare, vakter. Som om det fortfarande var kolonialtider. Det är inte ok...eller?

- Brain drain, dvs att duktiga inhemska tjänstemän lämnar myndigheter för välbetalda jobb utomlands, är ett stort problem i Zambia. Därför har vissa ambassader som princip att inte anställa folk från inhemska myndigheter. Helt rätt...eller?

- Utländska diplomater är befriade från skatteplikt i Zambia. Det innebär att jag kan få igen momsen på saker jag betalat genom att lämna in kvittot till skattemyndigheten. Jag kan spara massvis med pengar...man behöver ju inte lämna in varje litet småkvitto men för större utgifter, t.ex. bensin och hotellkostnader, bör man ju göra det. Det kan ju handla om tusentals kronor i slutändan! Toppen...eller?

- Biståndsarbetare som är här för att hjälpa zambierna att ta sig ur fattigdom tjänar mångdubbelt mer än de flesta zambier. Min vakt, som jobbar 12 timmar om dagen 6 dagar i veckan, tjänar på en månad ungefär vad jag tjänar på en dag. Skillnaderna i lön gör att priserna på vissa varor, t.ex. hus i bra stadsdelar och bilar, är betydligt högre än de vore om vi inte var här. Vi borde alltså tjäna mindre pengar. Eller?

- Svenskt bistånd ska i den mån det är möjligt använda statliga system. Vi bygger inte skolor, istället ger vi pengar till utbildningsdepartementet som bygger skolor. Men staten här är långsam, ineffektiv och korrupt. Vi hade kunnat åstadkomma så mycket mer för samma pengar om vi gjort saker och ting själva istället för att se staten slösa bort större delen av biståndet. Eller?

Andra sidan av samma mynt kommer nästa vecka. Nu är det dags att packa för ett land där man inte har några mynt, bara US dollar.

Nyårsnötter

God fortsättning alla läsare önskar jag och bloggen! Tack för att ni läser den, och extra tack till er som skriver kommentarer, det får den att känna sig uppskattad. Ända sedan starten i september har den troget levererat ett inlägg i veckan och jag hoppas ha orken att fortsätta i samma takt. Hittills har det inte varit några problem - massor med händelser att skriva om och en hel del intryck att reflektera över, vilket jag säkerligen hoppat över om jag inte tvingats skriva ett blogginlägg...

Såhär i nyårstider är det populärt att testa hur mycket man kommer ihåg av året som gått, och trots att den bara har några månader på nacken vill bloggen inte vara sämre. Så här kommer stora blogg-testet 2010 - vad minns du av bloggåret som gått? Svaren hittar du i tidigare inlägg eller längre ner på denna sida. Nu kör vi.

1. Zambias herrlandslag i fotboll skördar sällan stora framgångar, men kallas i folkmun för Chipolopolo. Vad betyder det?

A. Kopparkulorna
B. De randiga tröjorna
C. Fiskörnarna

2. I början av hösten lanserades storslagna SNDP, som täcker perioden 2011-2015. Men vad är SNDP?

A. Stop the Need for Development Projects
B. Sex but No Drugs or Prostitution
C. Sixth National Development Plan

3. Eftersom jag har Sveriges sämsta lokalsinne är det skönt att mitt hus ligger på en parallellgata till lättidentifierade Independence Avenue. Vad har Independence Avenue som de flesta andra zambiska gator saknar?

A. Gatljus
B. Mittlinje
C. Dubbla filer

4. Zambia är långt från Sverige, särskilt flygmässigt då billigaste rutten går via Rom, Addis Abeba och Harare. Hur lång tid tar denna härliga resa?

A. ca 7 timmar
B. ca 17 timmar
C. ca 27 timmar

5. I Zambia och stora delar av Afrika blir man ofta kallad för muzungu. Vad betyder det?

A. Vit djävul
B. Rik turist
C. Nordlig apa

6. Zambia kan stoltsera med en rik och för svenskar exotisk fauna. Men vilket är Zambias nationaldjur, som även återfinns på dess flagga?

A. Fisk-örnen
B. Lejon-kobran
C. Fågel-antilopen

7. I Lusaka har man nyss invigt stadens första rulltrappa, men på andra håll i landet går utvecklingen betydligt långsammare. Hur stor del av hushållen på landsbygden har tillgång till el?

A. ca 3%
B. ca 13%
C. ca 23%

8. För ett tag sedan rapporterades det flitigt i bloggen om fyllnadsvalen i staden Mpulungu i norra Zambia. Vad gör Mpulungu unikt bland Zambiska städer?

A. Frihetskämpen Kenneth Kaunda föddes där
B. Staden har Zambias enda internationella hamn
C. Här kvalade fotbollslandslaget in till sitt första och antagligen sista VM-slutspel, genom att besegra Sydafrika med 1-0 1982.

9. Nästa år är det val i Zambia och kampen står främst mellan president Rupiah Bandas MMD och oppositionsledaren Michael Satas PF. Vad står MMD för?

A. Mantaining Millennium Development
B. Movement for Multiparty Democracy
C. March towards More Determination

10. Och sist men inte minst en bonusfråga - svaret finns inte i bloggen för tillfället men det är kanske ett ämne för senare inlägg. I Zambia är det vanligt med namn som relaterar till olika egenskaper eller händelser, som t.ex. Innocent, Blessings, Winner eller något elakare Jelaous eller Mistake. Vilket av följande namn på två bröder är sant?

A. Copy och Paste
B. On och Off
C. Coca och Cola












Är du klar? Här kommer de rätta svaren:

1. A.
2. C.
3. A.
4. B.
5. A.
6. A
7. A
8. B
9. B
10. A


0-3 poäng: Ajaj, pinsamt. Har du ens läst bloggen? Spendera resten av mellandagarna med att lusläsa om alla inlägg.

4-6 poäng: Ok. Du har läst bloggen, men det är mycket som inte sitter kvar. Kanske måste du komma hit och hälsa på för att lära dig något om Zambia?

8-9 poäng: Bra jobbat! Jag och bloggen tackar för visat intresse.

10 poäng: Hm...du gör väl annat på dagarna också? Kanske dags att byta jobb?


Gott nytt år allihopa! Mitt nyårslöfte blir att skriva mer personliga och mindre torra blogginlägg.

Svensk vecka och uppfinningar mot fattigdom

För 45 år sedan inledde Sverige och Zambia diplomatiska relationer och för lika länge sedan startade utvecklingssamarbetet länderna emellan, dvs Sverige började ge bistånd till Zambia. För att fira ordnade ambassaden en "svensk vecka" i Lusaka. Det har visats svensk film på bio (Låt den rätta komma in och Maria Larssons eviga ögonblick), stjärnkocken Tommy Myllimäki har varit här och lagat svensk mat, det har varit utställningar om svenska uppfinningar, spelats svensk musik, sålts svenska böcker (Stieg Larsson finns numera i Lusaka) och mycket, mycket mer.

Ett populärt inslag var lucia-mottagningen på ambassadörens residens, där undertecknad för första gången någonsin iklädde sig stjärngossedräkt (jag har alltid varit pepparkaksgubbe) och sjöng Staffansvisan inför en storpublik på 500 personer, däribland självaste president Banda. Presidenten, som tillbringat studieåren i Lund och som imponerande oss alla med sina svenskakunskaper, uppgavs vara mycket nöjd med spektaklet.

Ett annat inslag var ett seminarium där fyra svenska småföretag bjudits in under initiativet "Innovations Against Poverty". Tanken är att entreprenörer som har en affärsidé som kan hjälpa fattiga människor ska erbjudas finansiellt eller tekniskt stöd så de kan genomföra sin idé. Men det är inte tal om att hålla företag under armarna genom att subventionera eller stödköpa deras produkter utan snarare hjälp på traven för att komma över de trösklar som kan finnas i början på ett projektet, tex. etableringskostnader eller finansiering av pilotprojekt.

Vad för slags uppfinningar, frågar sig den nyfikne och tekniskt intresserade läsaren. Typ de här:

- En soldriven, uppladdningsbar lampa med USB-uttag och mobiltelefonladdare. Tio timmars soljust ger 20 timmars ljus.

- En "energilösning" som bestod av en container med solpaneler och sånt som kan producera el till telefonmaster utanför det ordinarie elnätet, men ström till närliggande byar som biprodukt.

- En enkel ugn som är billigare, renare och bränslesnålare än den de flesta använder idag.

- Engångstoaletten "peepoo" som består av en plastpåse som omvandlar avföring till användbart gödsel. Används framgångsrikt i Nairobis gigantiska slumkvarter, där bristen på toaletter skapar enorma sanitetsproblem.

Kan dessa grejer vara något att ha? Ja, åtminstone om man frågar de mikrobanker, myndigheter och experter som vi bjöd in till seminariet. Intresset var superstort och en hel del storslagna idéer formades på plats, som till exempel det zambiska företag som ville använda den enkla ugnen till att utveckla ett system där människor på landsbygden använder sågspån istället för träkol till matlagning. Tydligen finns det massvis av oanvänt sågspån som ligger och ruttnar, medan den höga användningen av träkol gör att Zambias skogar huggs ned i en rasande fart.

Efter hela 2 månader i biståndsbranschen tillåter har jag ju egentligen ingen aning, men kanske är sådana här initiativ framtiden. Vi (alltså givarna) måste bli bättre på att utnyttja drivkrafterna som finns hos den privata sektorn. Efter 45 år av bistånd från Sverige och många andra länder lever 6 av 10 zambier i fattigdom. Vi har säkert lyckats med en hel del, och till syvene och sist är det zambierna själva som är ansvariga för sin utveckling (sa någon korruption?), men ändå. Varför går det så långsamt?

För andra saker går ju sjukt snabbt. Idag har var och varannan zambier en mobiltelefon och i den avlägsnaste av byar finns garanterat minst ett skjul där man kan fylla på sin mobil. Zambiska bönder kan numera prenumerera på en sms-tjänst där de får information om väder, dagspriser på grödor och vart närmaste uppköpare befinner sig. Bygg-boomen i landet nämnde jag i förra inlägget om Lusakas första rulltrappa.

Precis som med allt annat i den här branschen finns det en annan sida av myntet. Om alla zambier köpte sollampan/laddaren, vad skulle hända med de som försörjer sig genom att ladda mobiltelefoner? Vad händer med de hundratals kolförsäljare som kantar vägarna när sågspånsugnen finns i var mans hem? Och varför finns det så mycket sågspån egentligen? Och hur mycket av vinsten på dessa produkter hamnar i svenska företags fickor snarare än hos zambierna själva?

Problemen är många, men som en klok kollega påpekade är skillnaden mellan biståndsfolk och entreprenörer att vi ser problemen, medan de ser lösningarna. Det tål att tänka på.

Men nu är det snart jul. Det känns lite märkligt, men vi ska göra så gott vi kan imorgon för att få igång julstämningen; det blir glögg och julbord och julsånger och kanske till och med Kalle Anka. God jul!