BRIDGE och bloggtrötthet

Och så har även land utan strand drabbats av bloggtrötthet - inte ett enda inlägg på flera veckor! Jag skäms och skyller på tjänsteresor. En vecka i Kenya och två i Sydafrika de senaste veckorna har tagit ut sin rätt. Oftast är det jättekul att resa men det kostar på, för när man kommer hem igen väntar alltid en ofattbart stor mailhög. Det tar en hel dag att läsa och rensa bort alla oviktiga mail och gud förbjude om man fått några viktiga, då tar det en vecka innan man är på fötter.

Tänk om man var två personer per jobb - när den ena går på semester, åker på tjänsteresa eller är sjuk så tar den andra över. Och om båda faktiskt råkar vara på jobbet samtidigt kan den ena jobba på som vanligt medan den andra städar kontoret, sorterar visitkort, fyller i blanketter för rese-ersättning, rensar bland ikonerna på skrivbordet och allt annat man aldrig hinner göra.

Men så funkar det ju inte. Och jag är inte den som klagar (förutom just nu då) - trots mailboxångest och bloggtrötthet var min senaste resa värt det flera gånger om. Jag var som sagt i Sydafrika, närmare bestämt Pretoria (förresten...vilken konstig stad. Otroligt segregerad, samtidigt som den på något bisarrt och fruktansvärt tragiskt sett känns som mer "jämställd" eftersom man ser både svarta och vita fattiga på gatorna. Och alla pratar Afrikaans istället för engelska).

I alla fall... jag var i konstiga Pretoria för att hålla en BRIDGE-kurs. Inte kortspelet, även om det vore en våt dröm - tänk att jobba med att lära folk spela kort! Det vore nåt. Nej, det rör sig om det kanske tråkigare men antagligen viktigare fenomenet Building Resources In Democracy, Governance and Elections, en slags träning inom val- och demokratifrågor.

BRIDGE bygger på ett antal rätt enkla antaganden. Här är ett axplock:

Olika människor lär sig saker på olika sätt - vissa behöver höra saker, andra se saker, en del behöver göra eller uppleva det själva medan vissa behöver en blandning av allt.

Man lär sig bättre om man redan innan vet om vad det är man ska lära sig, och varför.

Få människor klarar av att lyssna koncentrerat i mer än 45 min. Många klarar betydligt mindre än så.

Man lär sig mer om man kan relatera det man lär sig till egna upplevelser eller erfarenheter.

Man lär sig mer om man har kul.

Man lär sig mer om man trivs med personerna i sin omgivning

Det här är ju inte rocket science direkt. Och det är knappast någonting som personerna bakom BRIDGE kommit på, eller är ensamma om. Men det är så ofta som personer - smarta, duktiga, högt uppsatta personer - som ska lära ut något eller förmedla ett budskap gör precis tvärtom.

Man har möten i timmar utan rast eller paus. Man läser innantill från Power Point-presentationer fullsmockade med text. Man pratar på själv utan att höra efter vad de som lyssnar tycker, tror eller tänker - trots att de oftast har massvis med erfarenhet. Man antar att alla andra förstår saker på precis samma sett som en själv, och i samma takt. Man skyller på dumma eller ointresserade deltagare när budskapet inte går fram, snarare än att se över hur man presenterade sitt budskap. Ja, jag kan hålla på hur länge som helst. Och det är precis vad det känns som om de gör också.

BRIDGE bygger på att ett helt gäng med experter på val- och demokratifrågor har slagit sina kloka och skapat ett gigantiskt bibliotek av olika aktiviteter, som alla bygger på de där enkla, självklara men viktiga antagandena. Om man vill hålla en BRIDGE-kurs tar man en titt i biblioteket och väljer ut precis det man vill ha - ingen kurs är den andra lik eftersom innehållet är olika beroende på hur lång tid man har på sig, vilka deltagarna är, vad de är ifrån, vad syftet med kursen är och vem som håller i kursen. För att få hålla en BRIDGE-kurs måste man ha genomgått en slags BRIDGE boot camp där man lär sig massor om inlärning, presentationsteknik och val. Och det verkar som om konceptet funkar - i de flesta kursutvärderingarna ger alla deltagare höga poäng och intresset för BRIDGE är jättestort. Kurser har hållits i tio år i mer än 80 länder och förra året fick BRIDGE ett pris av FN för lyckade insatser i Stilla Havs-regionen (UN Pulbic Service Awards).

Men det är klart att BRIDGE inte är ett automatiskt recept på framgång. Även om halva Elfenbenskusten gått på BRIDGE-kurs hade Gbagbo nog valt att ignorera valresultatet. Att BRIDGE gör så att 20 valarbetare lär sig mer om kvinnors rättigheter i val förändrar inte de sociala och ekonomiska maktstrukturerna som förhindrar kvinnliga kandidater. Men kanske är det ett steg i rätt riktning. Och då får man stå ut med lite bloggtrötthet.

Festival i Harare

Harare är inte den roligaste eller häftigaste staden i världen, eller ens i Afrika. Man har varken Nairobis puls, Kapstadens vyer, Johannesburgs shopping, Kairos historia eller Maputos matkultur. Men det finns ingenstans jag hellre skulle vilja vara den sista veckan i April varje år. För då är det HIFA i hela Harare.

Harare International Festival of Arts (eller bara "the Arts" för de invigda) är en musik- och kulturfestival som arrangerats varje år sen 1999. Under en vecka kryllar Harare av musiker, dansare, sångare, komiker, mimare och poeter från hela regionen men också från så långt bort som Sverige - ambassaderna i Zimbabwe sponsrar deltagare från sina egna länder. Sveriges bidrag i år var Frida Hyvönen. (en liten parentes om just detta. Inget ont om Frida, men är hon rätt person att skicka till en afrikansk musikfestival? Kan hon äga en sån scen? Norge skickade en danstrupp som samarbetade med fyra afrikanska länder, Tyskland skickade en tysk-nigeriansk hip-hopare. Kanske borde vi skickat någon med lite mer drag? Typ Håkan Hellström? Eller Timbuktu? Någon borde prata med svenska institutet).

Nog med klagan - HIFA är fantastiskt! Programmet var fullspäckat med
intressanta artister och till skillnad från andra festivaler är det otroligt stor variation - under två av festivalens sex dagar hann vi med gladpop från Zimbabwe, en afrikansk version av Sahara Hotnights, kalebass-kompad blues från Mali, oorganiserad reaggie/hiphop från gud vet var, en tysk-nigeriansk krigarprinsessa, indisk Michael Jackson-dans, Malawisk ståuppkomedi, danspotpurri tillägnad de fyra elementen från ungdomar från Norge, Mozambique, Sydafrika och Zimbabwe och en avslutningsshow med ett holländskt brittpop-band.

Jag är ingen stor musikkännare (rättare sagt jag är en musikalisk analfabet) men det här var riktigt bra. Energin var otrolig, arrangemangen proffsiga och publiken fantastiskt engagerad. Och allt flöt på - vilket inte är en liten prestation med tanke på att festivalen arrangeras i ett land i ständig ekonomisk kris, icke-fungerande statsförvaltning och ständig politisk inblandning i det mesta. Visst, under en föreställning blev det strömavbrott och det var kanske inte helt lyckat att förlägga lördagkvällens sena reaggieshow till en teatersalong (folk dansade på stolarna) men dessa små incidenter glömdes snabbt bort då alla föreställningar startade i tid, biljettförsäljningen var smidigare än ticnet och det alltid fanns någon att fråga. Parkeringsvakter, informationsvärdar, artister, arrangörer, deltagare - alla gjorde precis allt de kunde för att saker och ting skulle funka.

Men är inte HIFA bara ännu en kul tillställning för turister och expats? Nix! Inträde till festivalen var 5 dollar, och många shower var gratis, de dyraste kostade 15 dollar. HIFA är fest inte bara för de rikaste, och det märktes. Det är klart att festivalen också lockar rikingar från hela regionen, vilket ger inkomster till hotell, resebyråer, taxis, försäljare och affärsinnehavare. Och till artisterna själva såklart. Sist men inte minst är HIFA en möjlighet för zimbabwier och andra att genom musik, dans, poesi eller vad det nu kan vara uttrycka sånt de inte kan säga rakt ut. Många framträdanden under festivalen hade tydliga politiska budskap och undertoner. Och det är kanske viktigast av allt.