Rumble in the Mpulungu

Tillbaka till fyllnadsvalen i Mpulungu. Lyckas president Banda lyfta sitt Movement for Multiparty Democracy (MMD) till seger? Eller blir det den retoriskt överlägsne Michael Sata och oppositionspartiet Patriotic Front (PF) som tar hem spelet? Pol magaren i dig håller andan (eller googlar fram svaret), medan resten suckar och hoppas att nästa inlägg handlar om något roligare.

Förhandstipset var att oppositionspartiet PF skulle dominera centrala Mpulungu, medan regeringspartiet MMD såg starkast ut på landsbygden. Så ser det ut i hela landet - i städerna röstar man på oppositionen, medan den (betydligt fattigare och mindre välutbildade) väljaren på landsbygden är regeringen trogen.

Det var upplagt för en jämn match och det märktes när vi anlände ett par dagar innan valet - hela stan var på fötter och temperaturen närmare sig kokpunkten. Presidenten hade just anlänt i helikopter och stan kryllade av MMD-supportrar, eller åtminstone folk som hade på sig MMD-tröjor. Enligt vår chaufför hade samma personer dagen innan hejat högljutt på PF när Sata gjorde entré...

Märkligt nog var många av de supportrar vi såg, och särskilt de som härjade runt som mest, för unga för att rösta. Just i detta val kunde man vara ganska gammal och ändå vara för ung - som i Sverige är det 18 som gäller, men eftersom Zambias röstlängd inte uppdaterats sen valet 2006 (det är en lång historia) har de som fyllt 18 sen dess inte kunnat registrera sig som väljare. I praktiken var röståldern alltså 22 år, och med tanke på att drygt 30% av de som faktiskt fick rösta gjorde det kan man fundera på hur stor del av folket som egentligen är med och bestämmer. Kanske 10-15%?

Dagarna innan valet spenderades i samtal med olika "stakeholders" - kandidaterna, partiledningarna, valkommissionen, nationella observatörer, media, polisen, valförrättare, väljare etc. Det blev tydligt att att de allra flesta hade valt sida; vissa frivilligt, andra för att de var oroliga för att bli av med sitt (statliga) jobb. En del personer var väldigt obekväma med att svara på kritiska frågor om regeringspartiet; andra var tvärtom oerhört ivriga att berätta om hur regeringen fuskat - trots att de förväntades vara opartiska. Det fanns (minst) två helt olika versioner av varje händelse.

Från MMDs håll hette det att så gott som alla ville än att MMD skulle förlora - nationella och internationella observatörer, valarbetarna, valkommissionen - alla gjorde vad de kunde för att sänka regeringsskeppet.

Oppositionen å andra sidan menade att det i och för sig var bra att vi internationella observatörer var där, men att en massa MMD-fusk pågick bakom ryggen på oss. Ute i de mest avlägsna byarna, eller centralt men mitt i natten, kom lastbilar fullastade med mat och kläder till de fattiga bybor som kunde tänka sig rösta på regeringen.

Vem hade rätt? Ingen? Alla? Inte vet jag, men helt klart är att en hel del fuffens pågick, från båda sidor. I kortegen på väg från ett MMD-massmöte i en avlägsen by såg vi en splitt ny Landrover (bra bilar är guld värda eftersom vägarna är så dåliga) som saknade nummerplåtar. Kanske hade man helt enkelt inte hunnit sätta på plåtar...eller var det en regeringsbil (de har särskilda plåtar) som används i MMDs partipolitiska syften (vilket är förbjudet)?

På väg till en avlägsen valstation på valdagen stötte vi på en Jeep med en av oppositionsledarens livvakter bakom ratten. I baksätet satt ett stort antal personer som såg ut att vara från trakten. När vi närmade oss satte bilen av i högsta fart, och tillslut åkte den ifrån oss. Kanske hade de bara bråttom...eller transporterade PF väljare till valstationen (också förbjudet)?

Själva valdagen då? Såvitt vi såg var det inga konstigheter - allting såg ut att gå rätt till och valarbetarna gjorde faktiskt ett kanonjobb. Säkerheten är hundra gånger högre i Sverige...och tyvärr finns det nog fog för det. Men problemet är det som händer innan valdagen.

Redan när de första valstationerna rapporterade sina resultat blev det tydligt att PF misslyckats med att få sina stadsväljare till valurnan - trots att man vann klart i de största distrikten var deltagandet för lågt, så när rösterna från de avlägsna byarna strömmade in gick regeringspartiet MMD om och förbi med drygt 5% marginal.

Även om det firades i MMD-lägret bör man vara lite orolig inför presidentvalet nästa år - då kommer presidenten att ha ett fullspäckat schema och lite tid för kampanjande i Mpulungu - vinner man striden mot PF även utan draghjälp från Mr President?

In Zambia, everyone has an affiliation

Remember one thing: in Zambia, everyone has an affiliation. Min Zambiska kollega från holländska ambassaden, förklarar att här i landet har alla en mer eller mindre dold politisk tillhörighet eller agenda. Vi sitter på EU-delegationen för en kort briefing innan det bär av till Mpulungu för valobservation, och jag tycker att han är lite väl misstänksam. Det borde väl finnas nån som är neutral – polisen, valförrättarna, civila samhället, observatörer etc,etc. Eller?

I många länder där valsystemet bygger på pluralitet/majoritet (t.ex. Zambia) väljer man i varje valkrets endast en representant, till skillnad från länder med proportionellt valsystem (t.ex. Sverige). Enmansvalkretsar betyder oftast starkare geografisk förankring och betydligt större fokus på person istället för parti. Om representanten för en valkrets plötsligt dör kan man därför inte bara byta in någon från samma parti – platsen är personlig. När en sådan plats blir tom måste den fyllas medhjälp av ett fyllnadsval. I Zambia händer det rätt ofta – medellivslängden är strax över 40 år och de flesta politiker är rätt gamla när de väl väljs.

Och nu hade alltså Mpulungus representant gått bort. Mpulungu är Zambias enda internationella hamn och ligger i södra änden av Tanganyikasjön i landets norra, ganska bortglömda, hörn. Det är ett sjukt varmt ställe.

Men några dagar innan valet är det mycket fokus på Mpulungu – när vi observatörer (jag och två kollegor) anländer ett par dagar innan valet har president Banda precis landat för att styra upp kampanjen för regeringspartiet Movement for Multiparty Democracy (MMD). Även oppositionsledaren Michael Sata är på plats och stämningen är laddad. Mycket mer än en simpel plats i det tandlösa parlamentet står på plats – med presidentvalet 2011 runt hörnet är detta en viktig kraftmätning och ett bra tillfälle att samla stöd i en del av landet som kanske inte hinns med när presidentvalkampanjen väl sätter igång.

Detta märkt väldigt tydligt under kampanjen: kandidaterna själva syns knappt till och får max ett par minuter i rampljuset – allt fokus på presidenten och hans ärkerival Sata...som så sent som i början på 2000-talet var minister och medlem i regeringspartiet. Sådana sidbyten händer hela tiden och faktum är att större delen av oppositionen är f.d. MMD-medlemmar. I Zambia handlar politik om personen, inte partiet. En av kandidaterna i Mpulungu bytte parti tre(!) veckor innan valet.   

Val i Zambia är så olikt val i Sverige att jag knappt orkar skriva om det. Och har min Zambiska kollega rätt? Jag har skrivit spaltmeter idag och inte ens hunnit börja berätta om det. Det får bli en cliffhanger till nästa vecka.

Gästspel i bloggen - På semester i Malawi

Väl inne på min andra hälsa-på-Ola-i-Zambia-vecka tycker jag att det är dags för ett gästspel i hans blogg. Av mina hittills elva dagar semester har jag spenderat sju i Malawi och därmed ser jag det rimliga i att ägna mer tid åt Malawi än Zambia. Det här med Zambia verkar Ola dessutom klara finfint själv.

Malawi är ett litet och fattigt land precis öster om Zambia och som granne till spektakulära Moçambique och  vackra Tanzania glöms det allt som oftast bort. Orättvist enligt mig. Efter en knapp vecka i landet gör jag dock inte anspråk på att ge en djuplodad eller heltäckande bild av Malawi. För hur skulle jag kunna det när jag missade den orörda vildmarken och de vidsträckta slätterna i norr och Mountain Mulanjes dramatiska toppar i söder. När jag missade paradisstränderna på Likoma Island och flodhästarna, elefanterna och krokodilerna i Shire River.

Men visst hann vi ändå göra en hel del: paddla kayak i Malawisjön, träffa på babianer under vår vandring i Dedzda Mountain, köpa tyger på marknaden i Nkoma, svettas i Lilongwe och trampa på en ödla i Cape Maclear. Konstateras kan vidare att människorna är mycket vänliga, landskapet är vackert samt att vägarna är i betydligt bättre skick än i Zambia (kanske p g a frånvaron av bilar och lastbilar).

Den främsta anledningen att besöka Malawi måste ändå vara det förstnämnda - Malawisjön. Afrikas tredje största sjö. Livsviktig för en stor del av befolkningen och kanske den främsta anledningen till att det i lilla Malawi faktiskt bor 13 miljoner människor (till skillnad från 12 miljoner i Zambia som är hela sju gånger större!)

Efter närmare 13 timmar i bil från Luska med paus i Malawis huvudstad Lilongwe var det närmast paradisiskt att anlända till Cape Maclear - en liten udde med långa sandstränder och kristallklart vatten vid Malawisjöns södra spets. Stranden kantas av en rad smakligt inredda lodger, små hyddor och mysiga barer. Här imponerade Malawi stort! Turisterna lyste dock med sin frånvaro, lågsäsong skyllde de flesta på. Jag hoppas att så är fallet för Cape Maclear är verkligen värt sitt goda rykte.

Det finns dock en hake med Malawisjön. Krokodiler(!?) utropar nog nu många. Men nej, till skillnad från många andra sjöar i området finns det inga krokodiler i Malawisjön. Haken stavas bilhartzia. En parasit som letar sin in i kroppen genom din hud och som väl inne kan förflytta sig till olika delar av kroppen. Ofta märker du inga symptom alls på flera månader för att därefter snabbt insjukna. Vi tänkte att det är nog mycket ovanligt, alla barn badar ju, och hoppade glatt i!

Kvällen innan vi skulle åka fick vi emellertid höra att det är mycket sannolikt att man får bilhartiza efter att ha badat i sjön vilket fick mig och Ola att raskt promenera iväg för att hinna köpa medicin. I den lilla byn Cape Maclear finns nämligen ett litet sjukhus som drivs med ideella medel och där flera muzungu (vitingar eller närmare bestämt "vita djävlar" som ordet betyder på lokalspråk) arbetar. Var tredje månad får alla barn i byn nödvändig medicin för att bli av med bilhartzia. En fantastisk och nödvändig verksamhet. Även jag och Ola ställdes på en våg och fick piller efter vikt som ska tas om exakt tre månader. Nu gäller det att 1) komma ihåg att ta pillret och 2) inte tappa bort pillren. I sammanhanget är det dock viktigt att komma ihåg att främst är turister som vi som har råd med medicin samt att barnen i Cape Maclear har tur som bor i just den här byn, för i de allra flesta byar runt sjön saknar sjukhus och system för bota barnen mot bilhartzia. Ännu ett bevis för hur viktigt det är att skänka pengar till ideell verksamhet.

(Webbadressen till sjukhuset i Cape Maclear är www.billysmalawiproject.org om ni vill skänka en slant).

The National Forum On The Finalisation of the Sixth National Development Plan

I Zambia styrs det mesta av regeringens egna arbete för utveckling genom femårsplaner. Den nuvarande planen (the Fifth National Development Plan) går ut vid årsskiftet så det är hög tid att plocka fram uppföljaren, kallad SNDP (förklaring överflödig). Denna plan, som utarbetas av finansministeriet, ska under perioden 2011-2015 se till att Zambia utvecklas i rätt riktning - dvs. bort med fattigdom och in med ekonomisk utveckling, hög levnadsstandard och annat trevligt.

För ett tag sen ordnade finansministeriet ett forum för att diskutera ett första utkast av SNDP. Till forumet bjöd man in civilsamhället, parlamentsledamöter, NGOs, givare, internationella organisationer, traditionella ledare, folk från andra ministerier och representanter från lokala och regionala myndigheter. Visst låter det bra? Ett slags direktdemokratiskt torgmöte för att tillsammans  staka upp vägen till välstånd i landet.

Första intrycket  var väl sådär - inbjudan skickades ut mindre än en vecka innan forumet skulle börja och agendan verkade helt galen. En massa viktiga personer hade runt tio minuter var på sig att prata, och det slarvigt kopierade programbladet berättade att det skulle vara gruppdiskussioner men det fanns inga instruktioner för hur det skulle gå till.

Men när man väl satte igång flöt det på bra - en skicklig moderatorn såg till att alla höll tiden, gruppdiskussionerna var väldigt intensiva och folk från alla håll och kanter hade åsikter, kreativa förslag och ibland en rejäl känga åt regeringen. Jag började nästan gråta när en blind man haltade fram till talarstolen, höll ett brandtal för de handikappades rättigheter och fick rungande applåder.

Sista dagen samlades alla grupper i plenum, där demokratiskt valda rapportörer läste upp gruppernas slutsatser. Slutsatserna sammanfattades av forumets moderator genom tio resolutioner om hur SNDP skulle ändras. Resolutionerna lästes upp en och en, där åsikterna gick isär blev det handuppräckning och mötesdeltagarna hade möjlighet att formulera om, ta bort och lägga till förslag - faktiskt röstades ett förslag ned och tre lades till. Många av resolutionerna handlade om att SNDP skulle fokusera mer på "tvärsnittsämnen" som gender, miljö och samhällsstyrning.

Hela forumet var en rätt maffig uppvisning i direktdemokrati. Problemet är bara att till syvene och sist är det presidenten och politikerna snarare än tjänstemännen som beslutar om saker och ting, och inte en enda minister fanns med på mötet. Det är också tveksam om man orkar och hinner tillgodose  alla önskemål som kom fram (SNDP ska ju börja gälla redan om ett par månader så det brinner i knutarna), och även om man gör det är det i vissa fall för sent. Budgeten för 2011 fastslogs i fredags, långt innan SNDP blev färdig. Vi vet inte heller riktigt vilka som faktiskt var inbjudna till forumet...och framförallt vilka som inte var det.

Dessutom är det ju så att alla NGOs som högt och ljudligt propagerar för just sitt ämne gör det i första hand av egenintresse - de är ju helt drivna av givarpengar. En utvärdering av den förra planen FNDP gav att ett stort problem var att man spred ut landets resurser över för många områden - lite här och lite där men ingen rejäl satsning på ett specifikt ämne. Och allt är ju viktigt - men vad är viktigast? I SNDP finns dock ett tydligt fokus på infrastruktur - ett jätteviktigt område men kommer det att leda till minskning av fattigdomen i landet till 2015, då millenniemålen ska ha uppnåtts? Jag håller tummarna.