Massor med majs

Majs är stort i Zambia. Det är grillade majskolvar i vartenda gathörn och popcorn är varje zambiers vardagssnacks. Men framförallt finns i varenda mataffär gigantiska säckar (25 kg) mealie meal - ett slags grovkornigt majsmjöl som är stapelvara i hela södra Afrika. I Zambia är mealie meal den viktigaste (och enda?) ingrediensen i nationalrätten nshima, en slags stabbig majsgröt (typ polenta). Till nshima har man alltid någon slags sås (relish) som tillför smak, vilket verkligen behövs för nshima smakar absolut ingenting.

Fördelen med nshima är att det är otroligt mättande - efter ett par skedar känns det som man har tio Guiness i magen. Ingen höjdare för mig, men säkert välkommet om man som många zambier måste vända på varenda kwacha för att få mat för dagen. Men det är inte bara fattigdomsföda för alla zambier - rika som fattiga - verkar älska nshima. Det kan exemplifieras med ett citat från Marias kollega på EU-delegationen: "Jag älskar nshima. Nshima är det bästa jag vet. Jag är beroende av det. Jag måste ha nshima varje dag". Kommentarer överflödiga.

Problemet med nshima - förutom att det uppenbarligen är beroendeframkallande - är att det inte är särskilt nyttigt, åtminstone inte om man äter (bara) det varje dag. Nästan hälften av alla zambiska barn (46%) har tillväxthämningar, mycket pga liten variation i kosten.

Majshysterin har gjort majsodling väldigt populärt - eller är det tvärtom? I vilket fall satsar regeringen helhjärtat på majs - man ger ut gratis gödslingsmedel till höger och vänster (eller kanske snarare bakom ryggen till sina vänner) och förra året lovade man att köpa upp all överbliven majs i hela landet till ett fast - och högt - pris. Majsproduktionen sköt i höjden och ökade sen ännu lite till p.g.a. bra väder (alltså regn). Resultatet blev en riktigt bra skörd eller "bumper harvest" som man säger här. Det odlades rejält med majs, och när den vanliga majsmarknaden var mättat hade ju regeringen lovat att köpa upp resten. Problemet vara bara att man inte riktigt hade budgeterat för detta enorma majsutbud. Som tur var kunde man låna pengar - jag ska inte gå in på detaljer men med hjälp av IMF kunde man handla på någon slags kredit vilket motiverades genom att IMF klassade den goda skörden som en "extern chock". Andra externa chocker, förutom god skörd alltså, är torka, inbördeskrig eller översvämningar.

Så i slutet av förra året köpte regeringen massor av majs. Så mycket att man inte visste var man skulle göra av det. Alla silos svämmade över av majs. Vart man än åkte i landet såg man överfyllda lador med majs. Majs, majs, majs.

Nu är det nytt år och snart dags för ny skörd, och regeringen har återigen lovat att köpa upp majs till ett fast pris. Om detta har att göra med att det är valår låter jag vara osagt. Men värt att notera är att det finns lite majs kvar från förra året. Närmare bestämt 750 000 ton. Även om man skulle ge bort all majs gratis är det en logistisk utmaning som heter duga.

Man kan tycka vad man vill om detta majsuppköp, men en bra sak är ju att det gynnar människor som lever i fattigdom - i Zambia är fattigdomen mest utbredd på landsbygden, och där finns ju lantbrukare och bönder som odlar majs. Så även om man spenderat dyra pengar på majs man inte kan förvara har pengarna gått till de som behöver det som mest. Trodde jag, tills jag häromdagen lyssnade på en presentation av ett forskningsprojekt som gjort en undersökning bland landets bönder. Enligt deras siffror står 2% av landets bönder för 50% av majsförsäljningen. De resterande 50% säljs av ca 30% av bönderna. Så runt 2/3 av alla bönder inte säljer någon majs alls. Och gissa om de är välbärgade höginkomstbönder eller de bönder som har lägst inkomst?