Africa House

Året är 1914. Stewart Gore-Browne, löjtnant i den brittiska kolonialarmén, vandrar runt i norra Nord-Rhodesia (nuvarande Zambia) med uppdrag att fastställa gränsen till Belgiska Kongo. Någonstans runt påsk stöter han på området Shiwa N'gandu - en vacker liten sjö omgiven av böljande kullar. Gore-Browne bestämmer sig för att bygga ett hus där.

Inget konstigt med det egentligen...förutom att Shiwa N'gandu låg mitt ute i ingenstans, i ett av européer obebott område där få vita människor satt sin fot (även om självaste Livingstone faktiskt varit där...och sett hur hans favorithund blivit uppäten av en krokodil). Närmaste större kolonialbeskickning, Ndola, låg mer än 600 km bort. Det fanns inga vägar.

Och det var inget vanligt hus han byggde. Mitt ute i bushen restes ett fantasihus, ett slott, en klassisk brittisk herrgård, en tegelbyggnad med drygt 40 rum, matsal, kapell, bibliotek - you name it. Det fanns storslagna tavlor, grandiosa himmelssängar och utsökta matsalsmöbler. Tjogtals tjänare (från det lokala Bemba-folket) serverade femrätters lyxmiddagar som avnjöts med förstklassiga franska viner och avrundades i sällskap av lagrat portugisiskt portvin och en handrullad cigarr framför brasan i biblioteket. Snabbt skapades ett eget litet (feodal)samhälle kring huset och dess omgivningar och som mest arbetade där nästan 1000 personer. Det fanns skola, sjukhus och personalbostäder - alla byggda i brittisk stil med tegel gjort av lera från trakten.

Det var, med andra ord, helt galet. Och dyrt. Men Gore-Browne kom från en fin familj och fick dessutom generösa bidrag från sin förmögna faster i England. Dessutom var arbetskraften billig - de lokala invånarna tvingades av kolonialregeringen att betala "hydd-skatt" vilket tvingade dem att ta skitjobb till minimilöner. Och det kan inte vara lätt att ha arbetat för Gore-Browne, som fick smeknamnet "Chipembele" (noshörning på bemba) på grund av sitt humör - han hade inga problem med att slå de tjänare som inte gjorde sitt jobb. Men har såg också till att de hade det bra, stödde många zambier i deras utbildning (däribland Kenneth Kaunda) och var en av de få vita som förespråkade ökade rättigheter och mer politisk makt till svarta i Nord-Rhodesia.

Huset stod färdigt 1923 och Gore-Browne dog 1967, 84 år gammal. 44 år senare besökte vi magnifika Shiwa Ngandu, där huset står kvar än idag. För hutlösa 20 dollar fick vi en rundvandring i några få rum, och det var uppenbart att den afrikanska bushen gjort sitt för att ta tillbaka huset - inrasade tak, fuktskador från regnperioden, termiter, vilda djur, dålig skötsel, etc etc. gör att Shiwa House är en skugga av sitt forna jag. Just nu sköts det av Gore-Brownes barnbarn Charles och hans fru Jo. 280 dollar per natt kostar det att bo i orginalhuset och det är sällan överbokat. Charles och Jo för en tuff kamp att hålla huset och egendomen levande, samtidigt som naturen gör sitt för att ta tillbaka huset och dess omgivningar. De en gång prunkande rosträdgårdarna är nu övergivna och de grandiosa utemöblerna är ersatta av gamla skumgummisitsar.

Men landskapet - ägorna - är fantastiskt. Vi bodde i ett slags annex till huset där Gore-Browne tidigare huserat två skotska missionärer (enligt rykten byggdes huset på behagligt avstånd för att Gore-Browne skulle kunna ta sig en sup eller tre i fred). Huset ligger omgivet av böljande kullar som sträcker sig ned mot den vackra sjön, och längs stranden går fritt strövande zebror, hästar, gnuer och antiloper tillsammans med hjordar av boskap som manas på av traktens lokala herdar.

På en kulle i närheten blickar Gore-Brownes grav ut över det vackra landskapet. Gore-Browne är den enda vita person som fått både en statsbegravning och en traditionell begravning, för sitt engagemang för Shiwa och för zambierna. Men närmast hjärtat låg nog ändå att se till att hans älskade hus bevarades inom familjen. Även om Charles och Jo gör sitt bästa är framtiden osäker - det är svårt att driva Shiwa med vinst och den zambiska bushen ligger ständigt på lur för att ta kontroll över det gamla huset. Vem vet om det står kvar om 10, 20 eller 100 år? Långsiktighet är inget man tar för givet i Zambia.