En volontärhistoria

Ibland lever muzungus här i Zambia i helt olika världar. Här är ett exempel från en värld som ligger en bit bort från Lusakas ambassadkvarter.

Häromdagen träffade jag en tysk volontärarbetare, kanske några år yngre än mig. Han hade varit här ungefär lika länge som jag och jobbade på en NGO som hjälper ungdomar i fattigdom. NGO står för Non-Governmental Organisation, en organisation som inte är statlig och, åtminstone officiellt, inte vinstdrivande utan verkar för något gott syfte, typ kvinnors rättigheter, jordbruksfrågor, gatubarn etc. I biståndsländer finns det gott om NGOs, har för mig att Zambia har någonstans runt 2000 st. Så gott som alla är finansierade av givarländer som tex. Sverige.

Det här var volontärens första jobb i Afrika. Det verkar som om han har det lite tuffare än mig.

Volontären tjänstgjorde som kassör på denna NGO. Han anlände i augusti förra året till en skitig kontorslokal med smutsiga väggar, kackerlackor och slitna kontorsmöbler. Medarbetarnas löner betalades med hjälp av pengar från två givarfinansierade projekt. Båda två skulle upphöra vid årsskiftet; utan projekt blir det inga pengar, så det gäller att ständigt ha projekt på gång. Normalt sett tar det ganska lång tid att söka och få pengar för projekt. Volontären frågade därför organisationens grundare tillika chef om det fanns planer på att söka pengar för nya projekt till nästa år och fick svaret att detta var "på gång". Några månader senare insåg han att det varit väldigt tyst om nya projekt - faktum var att han inte sett en endaste ansökan eller ens början till ansökan. Han frågade försiktigt chefen om det inte var dags att börja tänka på nya projekt, men chefen försäkrade honom om att det inte var någon fara och att det skulle lösa sig. Skönt, tänkte volontären. Chefen har ett ess i rockärmen.

Så blev det nytt år, de två projekten avslutades och inga fler pengar kom från givarna. Organisationen var helt plötsligt utan pengar. Inga pengar till löner, inga pengar till el, vatten, kontorsmateriel. Chefen kliar sig i huvudet och säger "hmm, det kanske är dags att fundera på ett nytt projekt?"

Några dagar senare kommer chefen in till vår volontärkassör:

Chefen: "Jag behöver 500 000 Kwacha (ca 750 kr) till bensin".

Kassören: "Ehh...vi har ganska ont om pengar. Har du någon dokumentation som kan peka på varför den utgiften är nödvändig för organisationen i detta läge?"

Chefen: "Du, jag ställde inte en fråga, jag gav en order. Ge mig 500 000 till bensin."

Kassören: "Ehh...ok. Glöm inte att ge mig ett kvitto till redovisningen."

Några dagar senare kommer chefen med ett kvitto. När han senare sitter vid organisationens allmänna dator hittar vår volontär ett antal kvittomallar, färdiga att skriva ut.

Samtidigt visar det sig att revisionsbolaget som utvärderar de tidigare projekten inte är nöjda med organisationens finansiella rapporter. Inte nöjda alls. Så är detta slutet för organisationen?

"Inte alls", säger vår tyske volontär. "Är man bränd hos en givare går man till en annan. Det finns många andra givare att gå till, det är bara att söka nya pengar för nya projekt. Organisationen, och chefen, överlever. Det har de gjort i tio år och kommer att göra i tio år till. "