En kung med stort K

När nu media börjat gotta sig åt detaljerna kring prins Williams bröllop blir det kungligt tema även i bloggen. Om man vill prata monarkier i Afrika finns det inte så många att välja på - tre, tror jag - men som tur var besökte jag nyligen en av dessa, nämligen Swaziland. Och där bor det en kung med stort K - jämfört med Mswati III är Carl Gustaf en rätt slät figur:

Carl XVI Gustaf av Sverige: 27 år vid kröning, 1 fru, 3 barn, konstitutionell monark utan reell makt som ertappas med att ha kört för fort.

Mswati III av Swaziland: 18 år vid kröning, 14 fruar, 23 barn, absolut monark som styr landet med järnhand och bl.a. anklagas för att ha rövat bort sin senaste fru mot hennes vilja.

Mswati är sannerligen en karaktär, men han har fått mycket kritik i (utländsk) media, bl.a. för att han är stenrik, auktoritär och gör lite som han vill i ett land hårt drabbat av fattigdom och hiv. Ett exempel är från 2001, då han för att minska hiv-epidemin beslutade att kvinnliga tonåringar inte fick ha sex. Två månader senare gifte han sig med en 17-åring.

Men oavsett vad utlänningar tycker verkar Mswati vara rätt populär i det traditionella Swaziland, och en del hävdar att även om han har stor (eller total) konstitutionell makt är han bunden av ett antal traditionella lagar och regler. Må så vara, men de reglerna verkar inte ha hindrat honom från att skaffa sig en förmögenhet på 100 miljoner dollar i ett land där 6 av 10 lever på mindre än 1,25 dollar om dagen.

Och om man besöker Swaziland märker man direkt att det inte är ett rikt land, i alla fall om man jämför med grannen Sydafrika. Gräsen är knivskarp vid - just det - gränsen: På ena sidan en prydlig nymålad byggnad med uniformerad personal i blankputsade skor framför datorerna. På andra sidan ett gammalt hus med smuts i hörnen och mindre välklädda (men trevliga!) tjänstemän framför högar av papper.

Inte heller naturmässigt kan Swaziland tävla med Sydafrika, men det är å andra sidan inte många länder (kan inte komma på något) som kan det. Och Swaziland är jättevackert - de välskötta vägarna är omgivna av böljande gröna kullar, betande kor och pittoreska byar. Dessutom är det mindre brottslighet och lugnare tempo än i Sydafrika.

Om du åker till Swaziland kan jag varmt rekommendera det natursköna Phophonaye Falls i landets norra del. Lagom långt bort från genomfartslederna ligger detta välskötta naturområde, fullproppat med utsökta vandringsleder längs med ett vackert vattenfall. Man kan vandra en hel dag utan att träffa en ända människa (eller något djur om man inte räknar spindlar). Välförtjänt vandringsvila får man i välutrustade tält (taklampa och dubbelsäng!) eller traditionella swazi-hus som ser ut som bikupor, där man somnar in till ljudet av porlande vattenfall. Fantastiskt!

Ett annat tips: om du dagen efter ska fortsätta norrut till Sydafrika för att till exempel lämna en hyrbil och sen ta bussen till Maputo, studera kartan noga. Det är nämligen så att alla vägar i Swaziland inte är lika fantastiska. Om man väljer att ta en väg som ligger utanför den vanliga rutten som sydafrikanska lastbilar tar till norra Sydafrika eller Mozambique får man passa sig, för vissa vägar är branta, oasfalterade, fulla med stora elaka hål och ganska övergivna. Om man då har en stackars liten tvåhjulsdriven Cheverolet kan man bli lite nervös över att den ska gå sönder mitt ute i ingenstans samtidigt som man missar bussen till Maputo.

Men oftast klarar man sig och kan pusta ut när man äntligen når den sydafrikanska gränsen, där vägarna blir asfalterade, raka och grop-fria. Kanske möts man av förvånade utrop vid gränsposteringen, där folk tittar på ens bil och säger "kom ni hit i den där!?".