Nordic Sports Day 2011

Ambassadfolk och andra "expats" världen över verkar ha en fetisch för märkliga traditioner. Fast så är det väl med vanliga människor också - hemma i Sverige är det ju ingen som dansar kring midsommarstången (eller?) men så fort man är utomlands är det små grodorna för hela slanten.

Hash House Harriers är ett klassiskt exempel på en bisarr expattradition. Denna globala rörelse återfinns i de flesta utvecklingsländer världen över och beskriver sig själva som "either a running club with a drinking problem or a drinking club with a running problem". Medlemmarna träffas varje helg någonstans i utkanterna av huvudstaden (i Lusaka är det oftast på någon vit farmares vidsträckta ägor) för att springa i grupp. Efteråt återtar man snabbt de kalorier man förlorat genom att dricka öl. Till ölet ingår sånger, spex och ett antal märkliga, nästan studentikosa, ceremonier.

Ett något mer kultiverat exempel på expattradition återfinns bland annat i Stockholm, där brittiska ambassaden ordnar en årlig ölfestival. Alla andra ambassader och konsulat bjuds in och ombeds bidra med inhemskt öl (tacka Systembolaget för det) och snacks. I en prestigefull tävling får deltagarna provsmakar och betygsätta ölen. Välkända ölländer som Belgien och Tyskland skördar såklart ofta triumfer, men det finns gott om uppstickare - här om året tog Namibia hem andraplatsen med den klassiska (och förvisso tyskinspirerade) Windhoek lager.

Så vad gör vi svenskar i förskingringen? Det är såklart midsommar och kräftskiva och lucia men det känner ni ju till redan. Men vad ni kanske inte vet är att varje år anordnas tävlingen Nordic Sports Day runt om i världen. Där kämpar vi mot våra grannländer i alla möjliga sporter. Ambitionsnivån och omfattningen skiljer sig åt - i Tanzania finns en lång tradition av tävlingar på blodigt allvar - det är fotboll, simning, volleyboll och sånt. I Zambia ordnades den första Nordic Sports Day 2010 och i år var det dags för andra upplagan.

Av någon anledning tog jag frivilligt på mig uppgiften att representera Sverige i organisationskommittén. Hade detta varit i Sverige hade det varit jobbigt, men nu var det ju i Zambia. För en månad sen beställde vi 150 t-shirts i ländernas olika färger och med företagssponsorer på ryggen. Vi var noga med att vara ute i god tid för att beställningen skulle vara klar i tid. Dagen innan Nordic Sports Day äger rum meddelar leverantören att tröjorna inte är klara - de har haft fullt upp med att trycka tröjor till politiska partier inför valet. Suck. Efter mycket om och men lyckades de ändå klämma ur sig ett antal t-shirts, men i fel storlekar, olika färger och dåligt tryck. Ni förstår poängen.

Till skillnad från Tanzania satsade vi på lite mer lek och lite mindre allvar i grenarna - fotbollen var där men även säckhoppningsstafett och stövelkastning. En av anledningarna var att deltagarskaran från vissa av länderna (läs Sverige) bestod till stor del av familjer med småbarn, och då vill man ju gärna ha lika delar lek och allvar. Vissa andra länder (läs Norge) var helt barnlösa och mönstrade en uppställning av vältränade unga män och kvinnor som alla verkade jobba som volontärer utskickade av Norges idrottsförbund. Sammantaget hade det svenska och norska laget ungefär samma medelålder - de var alla runt 25 och våra deltagare var knappt 10 eller en bra bit över 40.

Med dessa förutsättningar kunde det bara gå på ett sätt - Norge överlägsen segrare och Sverige överlägset sist. Men vad gör det - vi spöade Finland i dragkamp och tog en mycket meriterande andraplats i fotbollsturneringen. Och Sveriges sportsliga uppträdande gjorde oss till vinnare av fair play-trofén. Det viktigaste är inte att vinna, det är att delta. Så det så.

På kvällen blev det middag, prisutdelning och tal, därefter vidare till utestället Polo Grill där vi frotterade oss med zambierna och dansade natten lång. Ett värdigt slut på Nordic Sports Day 2011.