Kung Kobra i rampljuset

Strax efter midnatt i torsdags förvandlas plötsligt mitt tysta kvarter till ett kaos av hurrarop, skrik, sång och jubel. Tänk Sverige 1994 ögonblicket efter Thomas Ravelli räddat den där straffen - fast tio gånger högre. Oväsendet fortsätter hela natten när gatorna fylls av segerrusiga supportrar som festar fram till småtimmarna. På väg till jobbet dagen därpå är vägen blockerad av en stor folkmassa som hurrar, skanderar politiska slagord och lyfter sina knutna nävar i luften. Zambia har fått en ny president.

Det hade alltså hunnit bli midnatt den 22 september och jag hade för länge sedan fått nog av dubbade såpoperor från Venezuela och bisarra musikvideor då zambisk tv äntligen bröt sändningen för att visa när valkommissionens ordförande förklarade att nu var det avgjort. Med 143 av 150 valkretsar räknade var oppositionsledaren Michael Satas försprång ointagligt och redan dagen därpå svors han in som Zambias femte president, efter att sittande president Banda erkänt sig besegrad i ett ärligt och fantastiskt ödmjukt tal till nationen. Cred till Banda, som verkade ta valförlusten med ro och redan sägs vara på väg till sin farm i östra Zambia för att återuppta sitt gamla liv som pensionerad yrkesdiplomat.

Det här är stort, riktigt stort. Inte att det är just Sata som nu är Zambias mäktigaste man - han tillhör i själva verket av samma gamla garde som den förra presidenten - men på grund av att regeringen förlorade, och frivilligt gav ifrån sig, makten. Det har inte hänt sen 1991 och i många afrikanska länder har det inte hänt överhuvudtaget. Att valet dessutom anses ha gått mer eller mindre rätt och riktigt till gör att Zambia får en guldstjärna i sin demokratibok.

Så vem är Michael Sata? En 74-årig veteranpolitiker som tidigare var högt uppsatt inom f.d. regeringspartiet MMD fram till 2001. Då blev det bråk med partiledningen eftersom Sata hoppades bli partiets nästa presidentkandidat men blev bortvald. Han gav sina partikollegor fingret och startade ett eget parti, Patriotic Front. Sen dess har han varit en nagel i ögat för regeringen och för varje val har an kommit närmare och närmare presidentposten - 2011 var lite av sista chansen eftersom han är så gammal. Sata kallas "kung kobra" för sin giftiga tunga och sägs vara en slipad retoriker som kan få saker och ting gjorda. Jag träffade honom förra året i Mpulungu och det var inget blomsterspråk man fick höra direkt - både vi valobservatörer och hans egna medarbetare fick veta att vi levde.

Och nu är han president. Och förväntningarna är såklart skyhöga - han ska se till att vanligt folk får mer pengar i fickorna, fixa fram en ny konstitution och stoppa den utbredda korruptionen. Och snabbt ska det gå. Oavsett hur det går är det nya tider - ny president, ny regering, nytt parlament och antagligen en hel del nya tjänstemän eftersom många är mer eller mindre politiskt anställda. Själv ser jag fram emot att läsa de statsägda tidningarna imorgon - under valkampanjen har de varit pinsamt partiska och jag har för länge sen tappat räkningen över de slag under bältet de måttat mot Sata - han har kallats "bög-älskare" (en grov förolämpning i Zambia), lögnare, fuskare, dödligt sjuk och allt annat du kan tänka dig. Samtidigt har den största privattidningen varit precis lika partisk till förmån för oppositionen. Blir det omvända roller nu? Kommer huvuden rulla på redaktionerna? Blir det samma skit men andra namn? Spännande, sa Bull.