Röken som dundrar

I helgen besökte vi Livingstone, en rätt så sömnig småstad med några få byggnader som påminner om ett storslaget förflutet som kolonial huvudstad i Nord-Rhodesia. Trots sin sömnighet tar Livingstone emot betydligt fler turister än storebror Lusaka - trots att det nu är lågsäsong stötte vi på massvis med muzungus, allt från skäggiga backpackers med billabongshorts till rika medelålders amerikaner i för stora chinos och märkespikétröja.

Anledningen till Livingstones popularitet stavas Mosi-Oa-Tunya. Det är lokalspråk (har glömt vilket, Tonga kanske?) för "röken som dundrar". Det är också namnet på Zambias enda nationella öl, men för de flesta är nog namnet Victoriafallen mer bekant. Det var den välkände Dr Livingstone som myntade namnet som en hyllning till dåtidens brittiska regent. Trots att det lokala namnet har levt ett har hundra år längre är det kolonialnamnet som dominerar.

I alla fall...ett vattenfall är bara ett vattenfall, men Mosi-Oa-Tunya slår de flesta andra fall med hästlängder. Till exempel är det högre, bredare och har (under regnperioden) högre volym vatten är de berömda Niagarafallen. Och om man besöker fallen under regnperioden förstår man tanken bakom "röken som dundrar" - det är ett konstant mullrande och bullrande, och så mycket vatten slår i marken med sån kraft att det liksom studsar upp och blir till regn. Ett konstant vattenmoln som omger fallen. Om man är där när det regnat som mest (april) ser man inte fallet för allt vatten.

Förutom själva fallen (och alla aktiviteter runtomkring, typ bungeejump och forsränning) är Livingstone kanske inte jättespännande, men det finns bra restauranger och den som har råd kan hänga på lyxhotellet Royal Livingstone ett hundratal meter från fallens kant. Man kan också gå dit och beställa en drink i baren eller låtsas att man bor där. Att sitta på terrassen med utsikt över fallen och smutta på en kall öl (Mosi såklart) medan den röda solen sjunker ner bakom vattenmassorna är inte helt fel. Att därefter gå på kvällspromenad i hotellområdet och nästan krocka med ett gäng giraffer som ockuperar vägen är däremot lite läskigt. Tydligen kan de sparka ihjäl en om man kommer för nära. Och inte luktar de godis heller kan jag meddela.

Nästa vecka blir det uppehåll i bloggen, då är jag och Maria på road trip genom norra Sydafrika, Swaziland och Mozambique.