Häromdagen var jag på hattjakt. Anledningen är såklart en kommande fest med hatt-tema och eftersom det är min egen födelsedagsfest duger det inte med vilken hatt som helst. Efter att ha tittat runt bland Lusakas numbera mångtaliga köpcentra insåg jag att utbudet var skralt. Hoppet stod slutligen till en Lusaka-klassiker - Soweto Market.
Soweto är antagligen Lusakas, och därmed Zambias, största marknad. För att komma dit åker man igenom downtown, Lusakas "centrum" som ligger ett par km från de finare kvarteren. Downtown är en smältdegel av massor av människor, trötta minibussar, tunga lastbilar, skraltiga cyklar och nytvättade stadsjeepar som alla kör lite som de vill. Det gäller att ha tungan rätt i mun och foten på bromsen, men när det som i teorin är trottoarer är så fullpackade med människor att de liksom flyter ut på gatan är man nästan framme. När det som tidigare var trottoarer inte längre syns till är det dags att kliva av.
Där breder en gigantisk marknad ut sig - så långt ögat når syns fallfärdiga marknadsställ med egenhändigt konstruerade plåt- eller plasttak. De få ytor som inte är täckta av varor består av ett smutsigt lerfält under torrperioden och ett brunt hav under regnperioden. Det är människor precis överallt - de köper, säljer, tigger, bär saker - och på något sätt lyckas dessutom flitigt tutandes minibussar sicksacka sig genom människohavet. Som om inte det var nog måste man som besökare hålla vara beredd på att någon bakom en säger "tssss, tssss", vilket här betyder "akta på dig illa kvickt om du inte vill ha en skottkärra i baken". Och akta sig gör man. Hela tiden. Samtidigt som man konstant kontrollerar att plånbok, mobil och nycklar är kvar i fickorna.
På marknaden säljs lök i 100-förpackning, tandborstar, plastdunkar, friterade munkar, sandaler, gigantiska säckar majsmjöl, dammiga batterier, begagnade t-shirts, chitenges, skoputs, gummistövlar, hattar, levande höns, mobiltelefoner, torkad fisk, samosas, plastpåsar i jätteformat och allt annat mellan himmel och jord. Allt sägs huller om buller och det kan vara svårt att sätta på sig en hatt som osar starkt av den torkade fisken i ståndet bredvid.
Till skillnad från turistmarknaderna är det svårt att pruta på Soweto Market. Inte för att försäljarna är så skickliga utan för att även muzungu-priset är så lågt att det nästan är gratis. Det mesta i klädväg kostar nånstans mellan 5-15 kr. Hattar kostar 5 kr styck - inte ens den snålaste, mest förhärdade backpackern kan pruta på det priset utan att skämmas.
Salaula (begagnade kläder) är en jätteindustri i Zambia och på många andra ställen i Afrika. Priserna är låga men volymerna gigantiska vilket gör att det finns pengar att tjäna. De som säljer kläder på marknaden köper dem containervis för kanske 1000-2000 kr. Sen ställer de sig på marknaden och häller ut alla kläder i en jättestor hög. Priset är till en början lite högre men när de nåt "break even" sänker de priset för att snabbt bli av med hela lasten och köpa en ny.
Men vem säljer dessa klädcontainrar? I Zambia är det ett gäng indiska affärsmän som levererar berg efter berg av kläder från...ja inte Indien i alla fall. Nej, kläderna kommer från oss. Vi har gett dem till myrorna, lagt dem i klädinsamlingar eller skänkt dem till nån organisation. Kläder som vi tror går direkt till de fattiga i Afrika hamnar i rika indiska affärsmäns händer och därefter på marknaden.
Men det kanske inte är så tokigt ändå? Istället för det nuförtiden hårt kritiserade biståndet blir våra kläder en business - försäljarna får ju jobb och zambierna får billiga kläder. Men som vanligt finns en baksida på myntet. Zambia hade tidigare en stor klädindustri med fabriker och butiker i hela landet. Salaula tog snabbt kål på den inhemska klädindustrin genom att dumpa priserna - vilket klädföretag kan konkurrera med de bottenpriserna i ett land där kunderna måste vända på varje krona för att överleva?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar