Lusakas första rulltrappa

Plötsligt hände det. Containern med våra möbler, skickad från Stockholm i somras, nådde äntligen Lusaka. Den har färdats långsamt, långsamt med båt till Tanzania och sedan vidare med lastbil. Nu kanske någon tycker att det är helt vansinnigt att skicka möbler och annat tvärsöver hela världen istället för att köpa på plats. Personligen håller jag med någon i så fall, men så har staten bestämt att det ska gå till. Faktum är att jag lätt skulle kunna ägna hela inlägget åt just detta, men så kul är det faktiskt inte. Tvärtom.

I alla fall...efter fyra månaders icke-materialistisk tillvaro var det ett kärt återseende när TV, soffa och annat trevligt packades upp. Men jag hade glömt att vi skickat med en årsförbrukning av nödvändigheter som deo, tandborstar, tandkräm, solskyddsfaktor, schampo etc. Vi hade nämligen fått höra att hygienartiklar och sånt var svårt att få tag på - nån nämnde att en tandborste kunde kosta 100(!) spänn i Zambia. Så det var lika bra att köpa på sig, tänkte vi. En kollega på ambassaden som rest mycket i Mali hade med sig en hel väska med pasta, ris, nötter och andra basvaror, eftersom han trodde det kunde vara svårt att få tag på.

Tio minuters spikrak och välasfalterad bilväg från mitt hus ligger Pick n' Pay, en nyöppnad sydafrikansk supermarket. Pick n' Pay har minst tio olika sorters tandkräm, Nivea duschtvål och de senaste dofterna från Axe. En tandborste kostar ungefär 7,50 kr.

Men det är inte bara tandkrämsutbudet som är mer utbrett än förväntat. När jag kom hit hade Pick n' Pay som sagt nyss slagit upp dörrarna, i en stor byggnad med många tomma lokaler. Två månader senare finns där ett internetcafé, en videouthyrningsbutik, två restauranger och en asiatisk gift shop.

På mina två månader har jag också sett gallerian Manda Hill förvandlas från en dammig byggarbetsplats till ett nytt, fräscht shoppingcenter med supermarkets, modebutiker, Woolworths och ett fik. Och, nu kommer det, man har Lusakas första rulltrappa (det finns visserligen en på flygplatsen, men den är nästan alltid trasig så den räknas inte). Rulltrappan är mycket populär bland galleria-besökarna; stort intresse och vissa problem med på- och avstigning gjorde att vanliga trappor gick mycket snabbare...men ändå!  

Rulltrappan är ett av många tecken på att det händer saker i Zambia. BNP-tillväxten har snittat 5-6% det senaste årtiondet och många tror att trenden kommer att hålla i sig, mycket tack vare det höga kopparpriset - koppar står för 80% av exporten. Biståndets del av BNP har sjunkit stadigt de senaste åren, medan Kina, Indien och Brasilien tar för sig alltmer. På min väg till jobbet (det tar 30 min om man går, vilket man inte gör), passerar jag praktfulla, muromgärdade hus med stora trädgårdar och fräscha 4x4 parkerade på de välskötta garageuppfarterna. Gatorna kantas av purpurfärgade jakaranda-träd. I närområdet finns utmärkta indiska och kinesiska restauranger, ett fik som gör underbara wraps med grillad halloumi, en bio, ett köpcentrum, golf- och tennisklubb och ett spa.

Samtidigt i en annan del av landet: fler än 6 av 10 Zambier lever i fattigdom. Inkomstklyftorna har ökat och är nu i klass med Sydafrika. Ungefär 3% av de som bor på landsbygden har tillgång till el. I städerna tvingas många betala hälften av sin magra lön för plåtskjul utan egen toalett, och under regnperioden förvandlas "gatorna" i kåkstäderna till ett helvete. 15% av befolkningen har HIV. Utanför mitt hus står en vakt som jobbar 12 timmar om dagen sex dagar i veckan till en lön på 600 kr i månaden.

Zambia har ambitionen att vara ett "blomstrande medelinkomstland" innan år 2030. De senaste siffrorna från FN tyder på att man kan lyckas, så länge kopparpriset håller i sig. Och i diplomatlivets Lusaka ser allt ut att gå i rätt riktning. Tyvärr finns det en annan verklighet också.